Lina, nio månader, sitter med sina små runda lår stadigt placerade i mamma Annikas knä och suger på en brödbit. Även om Lina inte fattar vad det handlar om än så länge, har Annika redan börjat tala med sin dotter om hur hon blev till, på en klinik i Danmark, och om vad hon vet om Linas pappa: ögonfärg, längd och yrke.
- Det är för att vänja mig, för att vi ska komma in i det på ett naturligt sätt. Om man går och väntar på en lämplig tidpunkt för att berätta kan det lätt bli så att man bara skjuter upp det. Jag tycker att det är viktigt att Lina får veta så tidigt som möjligt, hon har rätt till det, säger Annika.
När Annika var runt trettiofem började hon fundera på hur det skulle bli med barn i hennes liv. Hon levde ensam, hade gjort det under lång tid, och det fanns ingen tänkbar partner på gång. Skulle hon verkligen hinna träffa någon som hon ville ha barn med, där allt skulle klaffa?
- Jag är i princip en problemlösande människa, säger Annika. Jag böjer mig inte inför "ödet". Jag minns inte när jag första gången hörde om insemination med donerad sperma som en möjlig lösning. Jag har en del vänner som är lesbiska, troligen var det genom dem. Hur som helst kollade jag upp det där, och fick reda på att det finns möjligheter för ensamstående kvinnor att få insemination i flera länder, bland annat i England. Jag var trettiosex första gången jag var på kliniken där.
Annika gjorde tre resor till England, tre inseminationsförsök, men blev inte gravid. Då bestämde hon sig för att lägga det hela på hyllan ett tag. Det blev kämpigt att hålla reda på ägglossningar och snabbt ta sig till kliniken i England. Hon säger att hon mycket väl förstår hur man som barnlös och barnlängtande kan bli helt fixerad vid försöken att skaffa barn, och hon ville undvika det.
- Jag tänkte att jag inte skulle orka det. Jag kanske inte skulle få något barn, och då måste jag kunna klara av att det skulle bli så. Av samma anledning gjorde jag rätt långa pauser mellan de tre första försöken.
Men när Annika fyllt trettionio kände hon "nu eller aldrig". Kvinnans fertilitet sjunker hela tiden, hon var redan över den åldersgräns som vissa kliniker har. Nu hade hon hört talas om att ensamstående även kan insemineras i Danmark. Och den här gången gick det bättre, hon blev gravid.
När Annika bestämt sig för att försöka med insemination fick hon blandade, och ibland oväntade, reaktioner från omgivningen, berättar hon.
- Jag har svårt att hålla inne med saker och de som är någorlunda närstående fick veta. En del blev provocerade, andra var positiva från början. Någon jag verkligen förväntat mig att få stöd ifrån sa bara iskallt "jaha". En annan vän som jag var lite rädd att berätta för, jag trodde hon skulle vara negativ, sa spontant "men jag har en så trevlig kompis som är bög, ska vi inte höra med honom om han vill donera?" Nu, sedan Lina fötts, har så gott som alla vänner och bekanta varit positiva.
Annika skrev också om sina planer på en föräldrasajt på nätet. Där fick hon en del ganska grova reaktioner, hon fick höra att hon var egoistisk och ansvarslös. Det som provocerar är dels att man "frivilligt" skaffar barn som ensamstående - barnet får växa upp utan pappa, dels att insemination med donerad sperma i länder som Danmark och England innebär att donatorns identitet är och förblir hemlig, barnet har ingen möjlighet att ta reda på mer om sitt ursprung på pappans sida.
- Jag tycker att det är fint att barn blir till i relationer och får växa upp med båda sina föräldrar. Jag hade valt det om det varit möjligt, säger Annika.
Hade ensamstående fått insemineras i Sverige, där barn som kommit till genom donation har rätt att få veta vem donatorn är när de blir lite äldre, hade hon absolut valt det framför en anonym donator. Men nu fanns dessvärre ingen av de möjligheterna.
- Livet innehåller tuffa kort för alla. Jag tror inte att det hör till det värsta man kan vara med om att komma till världen på det här viset. Jag hoppas och tror att jag kan kompensera Lina för bristerna. Men jag vet förstås inte hur hon kommer att se på det. Det är ju möjligt att jag kommer att ändra min syn när hon och jag en dag kan diskutera det, jag kanske tvingas tänka till.
Annika har sparat alla kvitton från inseminationen, och tog bilder när hon var på kliniken, för att kunna visa Lina när hon blir lite större. Före inseminationen skrev hon också ner sina tankar, i ett brev till det ofödda barnet. Kliniken rekommenderade att man skulle dokumentera så mycket som möjligt, eftersom man glömmer mer och snabbare än man tror. Lina ska få veta så mycket som det bara går om hur hon blev till.
En del tycker att insemination är ett krångligt och konstgjort sätt att skaffa barn på, om man kan bli gravid på "naturligt" sätt. Men tanken att "ragga upp någon" tillfälligt för att bli med barn har aldrig funnits hos Annika.
- Dels vet man ju ingenting om den personen, det kan finnas risker med smitta och så vidare. Dels känns det inte bra att göra någon till pappa som inte vet om att det sker, eller vill. Linas pappa har ju valt att göra på det här sättet, det känns fint att kunna berätta det för henne.
Att fixa ett privat arrangemang med någon man som också gärna vill ha barn, till exempel en homosexuell man, kändes också svårt. Det ska mycket till om man ska dela ett föräldraskap med någon man inte känner och har en personlig relation till, menar Annika.
Adoption är ytterligare en möjlighet att skaffa barn som ensamstående. Men Annika säger att hon kände att hon ville bära och föda, och att det också känns viktigt för henne att ge sitt barn i alla fall "halva" ursprunget.
När man får barn konfronteras man med myndigheter och samhällsinstitutioner på ett nytt sätt. Den första barnmorskan som Annika träffade på mödravården knep ihop munnen och sa sammanbitet "det ska nog gå bra", när Annika berättade hur hon blivit gravid. Då bytte Annika till en privat mottagning där hon visste att lesbiska kvinnor som inseminerats hade gått. På barnavårdscentralen har det fungerat bra, likaså på försäkringskassan.
På förlossningen och BB kände de till inseminationen, eftersom det stod om den i mödravårdspapperen. Den första dagen på BB kom en barnmorska som Annika direkt fattat tycke för in och satte sig på hennes sängkant.
- Det var en härlig äldre kvinna, med ett vant handlag i sitt jobb. Hon sa "jag vill bara berätta för dig att min mamma skaffade mig helt ensam, och det har gått hur bra som helst."
Annika vill att Lina själv ska få välja vilka hon vill berätta om sin bakgrund för. Men hon inser att det kan bli komplicerat. I föräldragruppen på barnavårdscentralen fick hon direkta frågor om Linas pappa, när föräldrarna lärt känna varandra lite mer. Annika sa som det var, men tänkte sen "var det dumt?". Troligen kommer Lina, som växer upp med vetskapen om donationen, att berätta redan på dagis.
- Det känns väldigt fel att det ska vara något skämmigt och konstigt. Jag skäms verkligen inte, och jag känner mig inte särskilt rädd eller osäker, men nu gäller det ju Lina och hennes förhållande till omvärlden också. Det blir ett slags rundgång, ju mindre människor berättar om sådant här, desto mer skämmigt blir det. Jag skulle vilja bilda en grupp med ensamstående kvinnor som inseminerats, jag vill också kunna erbjuda Lina att lära känna andra barn som kommit till på samma sätt som hon.