- Vi hade alltid haft bra kontakt, men nu ville hon inte berätta vad det var. Det var inget, sa hon. Hon var svåråtkomlig och avskärmad. Jag tänkte att det kunde handla om en vanlig tonårskris, men blev ändå väldigt orolig.
Ann tog med sig Sanna till en läkare som gjorde en rad undersökningar. Läkaren hittade inga fel förutom järnbrist, som Sanna fick medicin emot.
- Senare förstod jag att järnbristen, huvudvärken och magsmärtorna var de första signalerna om Sannas problem, säger Ann. Sanna hade börjat dra ner på maten, och även kräkas när hon ätit, men det dolde hon för alla.
När det här hände bodde familjen på en liten ort i Västergötland, där Sanna gick i skolan. Hon hade många vänner, hon idrottade, spelade teater och älskade att gå på kalas. Nu slutade hon med alla sina aktiviteter. Hon ville bara vara med en enda, ny, kompis. Ofta sa hon att hon ätit hemma hos väninnan.
- En morgon sa Sanna plötsligt att hon ville börja äta frukost hemma hos sin kompis. Jag blev helt ställd, vad var det som hände egentligen? Jag sa ifrån, sa att frukosten skulle hon äta med oss. Då stack Sanna bara sin väg, och smällde igen dörren.
Sent samma eftermiddag, när Ann var på sitt jobb som sjuksköterska på en flyktingförläggning, ringde telefonen. Det var vårdcentralen som meddelade att Sanna skulle läggas in på barnpsyk i den närbelägna staden. En lärare i skolan hade ordnat en akuttid där för Sanna.
- Jag fick en total chock, berättar Ann. Jag fattade ingenting, och blev gränslöst orolig för Sanna.
När Ann ringde till barnpsyk fick hon höra att det inte var lämpligt att hon kom dit och träffade sin dotter. I stället ville sjukhuset ha hennes medgivande för att göra en utredning, i samarbete med socialtjänsten, om Sanna.
- Jag sa ja, jag tyckte att det var bra att vi skulle få hjälp. Trots oron kände jag mig lite lättad, jag kände att vi inte kunde klara av Sannas problem själva. Men samtidigt tyckte jag att det var konstigt att jag inte fick komma och träffa henne. Jag började undra om de fått veta något som jag inte visste. Hade Sanna råkat illa ut, hade hon börjat med droger eller varit utsatt för något övergrepp från äldre killar?
Först två dagar senare fick Ann åka och träffa Sanna. I telefon hade överläkaren sagt att hon helst hade velat hindra Ann från att komma. Flera från vårdpersonalen var med i rummet på sjukhuset.
- Sanna själv betedde sig som om jag var farlig. Hon såg rädd ut och vände bort ansiktet. Jag försökte prata med henne, men det gick inte. Vi satt där en stund, allesammans, till sist sa jag att jag skulle gå: "Vi hörs snart igen, mamma tänker på dig." När jag lämnade rummet hörde jag hur Sanna skrek "mamma!" och började gråta.
Ann och hennes man, Sannas styvfar, fick inte veta varför de inte borde hälsa på Sanna. Inte heller fick de veta vad sjukhuset trodde att det var för fel med dottern. Men det blev mer och mer tydligt att personalen ansåg att problemen berodde på familjen.
- De sa bland annat att vårt förhållande till Sanna var kravfyllt och känslokallt, speciellt var det jag som var en dålig förälder och inte såg Sannas behov. Deras attityd var anklagande och samtalen liknade förhör. De sa att de hade en teori som de arbetade utifrån, men de ville inte berätta för oss vad den gick ut på.
Hela familjen mådde dåligt, inte minst lillebror som saknade Sanna och som påverkades av föräldrarnas oro. Det är svårt att beskriva den ångest och vanmakt hon kände, säger Ann.
- Det var som att befinna sig i en mardröm. Jag ringde till Sanna varje dag, och levde för den lilla stunden även om Sanna nästan inte sa något, bara svarade enstavigt. Jag blev förtvivlad efter varje samtal men det kändes livsviktigt att hålla kontakten.
Efter någon vecka ringde överläkaren och sa att Ann inte skulle ringa till Sanna mer. Sjukhuset tyckte att Sanna mådde dåligt av samtalen. De hade hjälpt Sanna att upprätta en telefonlista, och den enda i familjen som fanns med där var hennes åttaårige lillebror.
- När han ringde till Sanna började både han och hon gråta i telefonen. Jag tog luren och sa några tröstande ord till Sanna. Efter det ringde överläkaren upp mig igen och sa att jag brutit överenskommelsen och att de hädanefter skulle avlyssna telefonsamtalen.
Utredningen om Sanna skulle ta en månad, hade man sagt på sjukhuset, men den drog ut på tiden.
- Det gick tio veckor då vi nästan inte fick träffa Sanna alls, berättar Ann. Men när vi hade kontakt med henne såg vi hur hon bara verkade bli sämre och sämre, och hon blev också allt smalare.
Ann började fundera på om det kunde vara så att Sanna hade drabbats av anorexi. Misstanken bekräftades när hon lärde sig mer om sjukdomen. Men när hon tog upp det med barnpsyk sa de att hon hade fel. Sanna gick ner i vikt för att hon var emotionellt störd på grund av relationsproblem i familjen.
Efter flera månader på barnpsyk hade Sanna gått ner 19 kilo i vikt och var mycket svag. Ann och hennes man fick höra att det fanns planer på att fosterhemsplacera Sanna.
- Då kopplade vi in en advokat, säger Ann. Med honom kom vi överens om att försöka få Sanna flyttad till ett annat sjukhus.
I samma veva var barnpsyks utredning om Sanna klar. Där stod om en insnärjd, rigid, kontrollerande familj där modern svikit sin dotter och inte kunnat tillgodose hennes behov - exakt hur framgick inte. Där stod att Sanna borde fosterhemsplaceras och att socialtjänsten borde utreda situationen även för hennes lillebror.
- Vi kände oss totalt förnedrade. Allt vi sagt hade misstolkats, våra krisreaktioner på det som hänt hade vänts emot oss.
Även om det inte stod rent ut i utredningen, hade Ann nu börjat förstå vad barnpsyk trodde var orsaken till Sannas problem. Överläkaren som hade hand om Sanna brukade leda kurser om incest i familjen, som sjuksköterska hade Ann själv varit med på en sådan kurs.
- Där fick vi bland annat lära oss att ätstörningar och många andra symtom var tecken på sexuella övergrepp i familjen. Sanna har berättat att de sa till henne att "om du berättar allt kommer du att bli bra". Hon visste inte vad de var ute efter, men hon kände att det var något.
Trots motstånd från överläkaren som ansvarade för Sanna flyttades dottern över till en annan barnpsykiatrisk klinik. Där inledde man genast behandling mot anorexin, i samarbete med familjen.
- Efter inskrivningssamtalet gick Sanna in på sitt nya rum. Jag var van att hålla mig i bakgrunden, men psykologen sa "gå in till din dotter, hon behöver dig". Sen stod Sanna och jag och bara höll om varandra en lång, lång stund. Samma eftermiddag var vi ute och handlade tillsammans.
Vägen tillbaka blev lång och svår för Sanna och hennes familj. Sanna fick kämpa hårt mot sin sjukdom, och var dessutom nedbruten både fysiskt och psykiskt efter månaderna på den första kliniken, säger Ann. Svälten hade satt spår och Sanna hade minnesstörningar och koncentrationsproblem. För första gången i sitt liv hade hon problem med att läsa, skriva och räkna.
- Hade det blivit som de ville, och Sanna hade fosterhemsplacerats, då hade hon inte överlevt, tror Ann. Hon var i så dåligt skick och så långt inne i sin anorexi. När hon kom till det nya sjukhuset hade hon inte ätit ett vanligt mål mat på veckor. Tänk om vi inte haft kraft eller råd att agera.
När det gäller anorexi vet man att familjens stöd är mycket viktigt i behandlingen, säger Ann som i dag själv undervisar blivande vårdpersonal om bland annat ätstörningar. Sanna har berättat hur hon kände att anorexin tog över, att det var som en kraft som plötsligt styrde över henne. Hon hade helt tappat fotfästet när hon lades in på sjukhuset.
- När man möter unga i kris, sköra i sin identitetsutveckling, är det oerhört viktigt vad man säger. Till Sanna förmedlade sjukhuset bland annat att hon mådde dåligt för att hennes mamma inte tyckte om henne tillräckligt. I stället för att stödja henne i relationerna till familjen, hennes trygghet, intalade man henne att det var vårt fel att hon var sjuk. Det försämrade hennes psykiska tillstånd, samtidigt kunde hon fortsätta med sitt anorektiska beteende i fred.
Ann och hennes familj JO-anmälde kliniken, som kritiserades av JO. Personalen åkte senare till England för att lära mer om anorexi och anorexivård, och i dag finns en modern anoreximottagning i staden.
Sanna blundar fortfarande när hon åker förbi barnpsyk, berättar Ann. Hon känner det som att hennes människovärde blev kränkt, som att hon blev utnyttjad i sitt sjuka tillstånd. I dag mår Sanna bra, hon har utbildning och ett jobb som hon trivs med, hon har nyligen gift sig. Hon har bestämt sig för att aldrig mer bli sjuk i sin anorexi. När tendenserna kommer har hon strategier för att motarbeta dem.
Själv tappade Ann hela sin självkänsla och sin självbild under den svåraste tiden. Att ens barn drabbas av en allvarlig sjukdom som anorexi är i sig fruktansvärt. Att dessutom anklagas för att vara orsaken till barnets sjukdom gör situationen outhärdlig.
- Att höra att man är en dålig förälder, och att man är skyldig till barnens problem, är nog bland det värsta man kan utsättas för, säger Ann. De allra flesta föräldrar gör så gott de kan. Man vill göra allt för att hjälpa sitt sjuka barn, och man behöver kunskaper och stöd, inte grundlösa och kränkande anklagelser.
I flera år levde Ann "dubbelliv", berättar hon, hon skämdes och vågade inte berätta om dotterns sjukdom. Då skulle alla kanske tro att det var "fel" på hennes familj. Gradvis började hon, och de övriga i familjen, känna att de inte hade något att skämmas för.
- De första åren efter Sannas utskrivning var jag så helt inriktad på att hjälpa henne att komma tillbaka till livet. Det tog ett tag innan jag förstod hur kränkt jag själv hade blivit. Men en dag besökte jag, som distriktssköterska, en äldre dam. När jag skulle gå, tog hon om mig och bad mig hälsa mina barn att de hade en bra mamma. Efteråt grät jag så att jag skakade. Jag blev chockad över min reaktion på hennes ord. Då förstod jag hur djupt skadad i min självkänsla jag hade blivit.