Immanuel Brändemo är en av de cirka 50 personer som varje år genomgår en könskorrigerande behandling i Sverige. I juni 2009 påbörjade han sin hormonbehandling och i september 2010 opererades bröstvävnaden bort. Borta är nu den flickkropp han föddes med. Men känner sig Immanuel som en man i dag?

– Jag vet inte vad det är att vara man. Det viktiga för mig är att få en kropp som jag kan leva med, som jag inte känner mig fel i, säger han. Men för mig spelar det ingen roll vad jag är, det är omgivningen som kräver att man ska ha ett kön.

Immanuel, 30 år, har dubbeldiagnosen adhd och Aspergers syndrom. Asperger innebär bland annat svårigheter att tolka andra människors signaler och sociala konventioner kan vara svåra att ha grepp om. Immanuels Asperger har gjort att han har haft svårt att förstå hur könsroller fungerar.

– Redan när jag var tre år blev jag förbryllad när människor kall­ade mig flicka. För mig var det obegripligt hur man avgjorde om någon var flicka eller pojke.

När Immanuel som liten ritade bilder av sig själv som vuxen brukade han rita dit skägg, inte för att han ville vara man, utan för att han inte förstod att flickor inte har skägg.

– När jag blev äldre gjorde min asperger att jag exempelvis hade dålig koll på vad som var tjej- och killkläder. Jag gick runt i min pappas gamla skjortor, det föll mig liksom inte in att det ansågs okvinnligt eller konstigt.

Under skoltiden gjorde de neuro­psykiatriska funktionshindren (eller funktionssätten som Immanuel vill kalla dem), i kombination med en annorlunda könsidentitet, Immanuel till lovligt byte för intoleranta elever och lärare.

– Jag var ensam och utanför. Att jag ansågs allmänt avvikande gav mig svåra skuldkänslor.

Vissa personer var så hatiska mot Immanuel att han kände att de på riktigt ville att han skulle begå självmord. På gymnasiet, när han bytte skola, blev det något bättre.

– Min strategi blev att peppa mig själv, att tänka att den bästa hämnden var att fortsätta leva och att inte försöka göra våld på mig själv utan vara den jag var, berättar han. Men samtidigt gödde mobbningen mitt självhat.

Att det finns könsroller som vi förväntas anta förstod han först när han som 16-åring läste ”Under det rosa täcket” av Nina Björk. I dag ser inte Immanuel sin asperger som ett handikapp utan som en tillgång som gjort det lättare för honom att leva med en annorlunda köns­identitet.

– Aspergern gör att jag är könsblind. Eftersom jag inte har några uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt har jag blivit fördomsfri. Jag tyckte ju att jag var konstig för att andra sa det till mig, inte för att jag själv tyckte det.

Den könskorrigerande behandling som Immanuel genomgick förändrade hans liv till det bättre på många sätt.

– Förr led jag av social fobi, men efter behandlingen, när jag känner mig bekväm i min kropp, har det blivit mycket bättre. Med en platt bröstkorg behöver jag inte längre gå och kuta för att dölja brösten.

Även inom den minoritet som varje år får diagnosen transsexualism i Sverige är Immanuel ovanlig.

– Identitetsmässigt har jag hela tiden vetat vad jag måste göra med min kropp för att må bra. Den könskorrigerande behandlingen är det bästa jag har gjort. Men det betyder inte att jag kan leva upp till alla de förväntningar som omgivningen har på hur en man ska vara. Jag vill inte bli tvångskönad av staten och av omgivningen. Just nu önskar jag att jag inte behövde tillhöra någon av de två befintliga juridiska könskategorierna över huvud taget.