Ernesto hävdar att han blev oskyldigt anklagad och dömd för medhjälp till ett väpnat rån. Under de fyra åren i fängelset fick kärleken till sönerna honom att leva vidare.
De andra internerna verkade ganska snabbt inse att Ernesto inte varit inblandad i rånet han dömdes för. Det säger chefen på den anstalt där Ernesto vistades större delen av sitt fängelsestraff.
Själv säger han att de andra fångarna tycktes ha en näsa för att snabbt bedöma andra människor, kategorisera dem. Kanske är det ett sätt att överleva i en tuff kriminell värld där man inte vet vilka som går att lita på, tror han.
- Alla berättade öppet vad de blivit dömda för, men nästan alla kände sig missförstådda. De menade att det inte var deras fel att det gått snett, och att de inte deltagit lika aktivt i brotten som rätten ansett. Efter det där första beklagandet var det lugnt.
Att ha deltagit i ett väpnat rån eller likande har hög status innanför murarna. Men Ernesto förklarade ständigt att han var felaktigt dömd - inför både medfångar, vårdare och fängelseprästen. På samma sätt som han gjort under polisförhören och förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten.
- Jag kände det som en djup personlig kräkning och mådde till en början mycket dåligt när ingen trodde mig.
Ernesto var rädd att hans hustru skulle lämna honom, att hon skulle tro att han ljög för henne. Under tiden i häktet hade han besöksförbud, men när hustrun till slut satt mitt emot honom kände han hennes stöd.
- Då vände det. Jag bestämde mig för att överleva, att försöka kämpa mig igenom fängelsestraffet. Alla människor behöver känna att någon oreserverat står vid deras sida. Utan min fru hade det aldrig gått.
Under åren i fängelset läste Ernesto flera böcker om olika personer som blivit oskyldigt anklagade för grova brott. Han fick höra talas om amerikanen Randall Adams som dömts till livstids fängelse för mord.
Det var en kväll i Dallas 1976 som polismannen Robert Wood blev nedskjuten ned efter att ha stoppat en bilist som gjort sig skyldig till en smärre trafikförseelse. Föraren flydde från platsen.
Polisen, som ville lösa fallet snabbt, anklagade Randall Adams för mordet. Flera år senare lyckades en dokumentärfilmare få den verklige mördaren att bekänna. I dag är Adams fri efter att ha tillbringat tolv år bakom fängelsegallret.
- Han som trodde att han skulle sitta inspärrad resten av livet behöll sitt livsmod och sitt hopp. Jag tänkte att jag i alla fall visste att jag skulle komma ut och troligen få leva ett normalt liv igen.
Det var en marsdag för sex år sedan som bilen Ernesto körde plötsligt blev stoppad av polismän med dragna vapen. Han anhölls, häktades och dömdes senare till ett långt fängelsestraff för medhjälp till väpnat rån.
- Jag var helt säker på att det handlade om ett misstag, att de tagit fel person. När jag satt på häktet var jag övertygad om att jag snart skulle bli fri igen, berättar Ernesto.
I tjugoårsåldern hade han varit med i ett kriminellt gäng som gjorde inbrott i bilar och villor. Han och de övriga åkte fast, fick villkorliga domar och skyddstillsyn.
I samma veva träffade Ernesto en jämnårig kvinna som han blev förälskad i. Hon tvingade honom att lämna gänget och fick honom att utbilda sig till bilmekaniker. Efter att Ernesto fått jobb flyttade han och fästmön till en lägenhet, och två år senare fick de en son.
I mitten av december för sju år sedan hörde plötsligt en av de forna vännerna i det kriminella gänget av sig. Han undrade hur Ernesto mådde och frågade om han ville hänga med på en öl.
- Det lät som om han hade något viktigt att säga, att han inte mådde så bra. Jag åkte hem till honom, det dummaste jag gjort någon gång. Det var några till från det gamla gänget i hans lägenhet. Vi snackade ett tag, men jag kände mig inte hemma och drog ganska snart.
Senare visade det sig att de forna kamraterna aldrig accepterat att Ernesto lämnat gänget, de tyckte att han svikit dem. De kunde inte heller med att han levde ett lyckligt hederligt liv med fru och barn.
- Jag har förstått att jag skulle användas om något gick snett vid rånet som de planerade. Jag skulle pekas ut som hjärnan bakom brottet. Och så blev det också.
Polisen fick reda på att Ernesto besökt den forne kamratens lägenheten och att han fått ett mobiltelefonsamtal från en av rånarna samma dag som rånet skedde. De kände också till den tidigare domen mot honom.
Efter tiden i fängelset har Ernesto bytt namn och flyttat till en mindre ort i södra Sverige. Han arbetar på en bilverkstad där bara chefen känner till hans bakgrund.
På övervåningen i det rödmålade huset där han och familjen bor leker hans två söner, de är tre och sju år gamla. Den yngsta blev till och föddes när Ernesto satt i fängelse.
- Jag har svårt att fatta att jag satt inlåst i fyra år. Jag är stämplad som rånare för resten av mitt liv, någon chans att få upprättelse finns knappast. De flesta i min närhet känner inte till vad jag är dömd för.
- Det viktigaste är att det finns människor som tror på mig trots domen. Min fru och min chef till exempel.
Tidigare i veckan berättade DN på nyhetsplats att justiekanslern, JK, Göran Lambertz anser att den som tycker sig vara oskyldigt dömd för ett brott ska få bättre chans till en ny prövning i framtiden.
Göran Lambertz tänker skriva till regeringen och föreslå att man lyfter bort frågan om resning från åklagarna och lägger den hos en fristående myndighet.
Vid flera tillfällen har bland annat riksåklagaren fått kritik för att vara alltför ovillig att pröva avgjorda fall på nytt. Elva personer har beviljats resning sedan 1990 efter att ha dömts för brott som ger mer än tre års fängelse.
I en kommentar till JK:s utspel säger Ernesto att han vet hur svårt det är att få resning i ett mål.
- I mitt fall ville jag lägga det som hänt bakom mig, uthärda tiden i fängelse och sedan försöka leva ett normalt liv. Om det varit lättare att få resning kanske jag bett advokaten att lägga ännu mer krut på att få fram nya bevis. Men jag vet inte.