Mia Godin hade precis greppat badlakanet efter att ha duschat när hon märkte att hon inte hade någon känsel på ryggen.

– Jag kunde inte känna lakanet mot huden och tänkte ”hjälp, vad är det här?” Sedan kände jag att baksidan av låren också var liksom bedövade.

Det var början på en lång rad symtom och också en vandring inom vården innan hon fick en diagnos.

Vid första besöket på vårdcentralen i Karlstad i Värmland, där hon bodde då, mötte hon en bekymrad läkare som tog några allmänna prover och ville skicka henne vidare.

– Jag upplevde henne som professionell, men också ställd. Hon förstod inte alls vad det var jag hade.

Mia, som var 29 år då, fick en remiss till en specialist, men tyckte att symtomen försvann och ringde och berättade det. Då avbokades hennes tid.

– När jag tänker på det i dag hade jag velat att de hade insisterat på att kolla upp vad som hade hänt mig, för jag hade ju mitt första skov där. Men jag var en sådan duktig flicka och ville inte belasta vården i onödan.

Efter känselbortfallet följde yrsel och balansproblem ett år senare, men hon kopplade inte symtomen till varandra. Hennes ena fot blev också trög och hängde inte med när hon gick. En natt vaknade hon av att det kändes som om någon stack en kniv genom hennes ena skuldra. Samtidigt fick hon en vansinnig klåda runt ena fingret och på armen.

– Jag skrek rakt ut av smärta och min sambo försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt. Till slut tog jag en Alvedon och krossade i vatten och smetade på fingret. Jag var så desperat.

När hon linkade in på vårdcentralen nästa morgon var hon så yr att hon knappt kunde lägga sig på britsen. Hon mötte en läkare som satt tillbakalutad med fötterna på bordet.

– Vad är det för fel på dig då? sa han. Jag trodde först att han var skämtsam, men det var han inte, säger Mia.

Läkaren tog borreliaprov och gjorde några allmänna neurologiska tester, sedan skickade han hem henne med ett recept i handen.

– När jag stod där på apoteket förstod jag att det var starka smärt­stillande och lugnande tabletter. Vad ska jag med det här till, minns jag att jag undrade. Varför skulle en ung tjej som jag ha Sobril?

Några veckor senare började ena sidan av ansiktet hänga och vänner till Mia tvingade henne att åka till akuten.

– Jag vinglade in, det kändes som om jag hade vattenfyllda ballonger under fötterna.

Väl inne möttes hon av samme läkare som hon hade träffat sist på vård­centralen. Han tyckte att hon skulle åka hem, ”dricka coca-cola” och försöka vila upp sig.

– Ungefär som om jag skulle ta den här fantastiska möjligheten till lugn och ro! Jag ville inte vila, jag ville förstå varför jag hade sådana konstiga symtom. Jag blir fortfarande upprörd över hur jag blev bemött där. Ett bra bemötande inom vården borde ju vara a och o, säger hon.

När läkaren sedan undersökte henne råkade han slå huvudet i ett skåp. ”Oj jag såg det inte för jag är visst lite förlamad här på kinden”, försökte han skoja och härmade Mias sätt att röra sig.

– Då blev jag så arg och sa att han måste skärpa sig. För det där var en kränkning, han gick tydligt över en gräns. Att skämta om en patient, så får en läkare bara inte göra! Det kanske var en liten sak för honom, men jag satt där och var otroligt orolig över min situation.

När hon strax efter begärde ut sin journal stod det ”misstänker psyko­somatik”.

– Jag ringde hans chef för att klaga, men han höll sin läkare bakom ryggen. Utåt sett hade läkaren gjort rätt, eftersom jag ändå hade fått en remiss till neurologen.

Väl på neurologen kom beskedet genast. Utredningen med ryggmärgs­prov och magnetröntgen visade att hon hade ms, multipel skleros. Då hade det gått tre år från första skovet. Det var då som Mia Godin upplevde att den röda mattan rullades ut.

– Vilken skillnad på upplevelsen från primärvården och den hjälp jag fick inom specialistvården. Det kändes som om sjukvården bar mig i sina händer, säger Mia. Jag behövde inte kämpa för att få hjälp eller förståelse. Och jag hade fått en diagnos. Det var så skönt.

Mia fick möta ett team av sjuksköterska, arbetsterapeut, kurator och sjukgymnast som lade upp en plan för just henne och såg till hennes behov.

Olyckligt nog fick Mia ett av de svåraste och längsta skoven precis efter att hon fått sin diagnos och var så sjuk att hon fick vänta innan hon kunde påbörja medicinering. Men sedan hon började ta bromsmedicin har Mia, som i dag är 38 år, inte haft några som helst känningar av sjukdomen. Hon har visser­ligen kvar en ”rest” av ett skov, ena handen har mindre känsel, men det stör henne inte i hennes arbete som massageterapeut med eget företag i Stockholm.

– Jag tränar och är aktiv och kan leva mitt liv som jag vill. Det känns helt fantastiskt. En gång i månaden får jag min medicin som dropp på ms-mottagningen vid Huddinge sjukhus. Där träffar jag andra ms-drabbade, dricker kaffe och äter smörgås och blir ompysslad, säger Mia Godin.

Den läkare som hånade Mia fick aldrig veta att hon led av ms.

– Nej, många tyckte att jag skulle söka upp honom. Men jag orkade inte lägga energi på det.

Vilken sorts vårdkontakt är viktig när man har en kronisk sjukdom?

– Det viktiga är att få ur sig det man känner, att få berätta ”det här upplever jag” och få bekräftelse i de känslor och tankar som man har. Det har motiverat mig att hålla humöret uppe och att inte ge upp när det har varit som mörkast.

– Men det gäller ju också i allra högsta grad när man söker för symtom inom primärvården. Man ska inte behöva vara stark för att få rätt hjälp, säger hon.

Nu känner sig Mia så frisk och trygg med den vård hon får att hon ska följa en dröm och flytta utomlands ett tag.

– Jag har blivit erbjuden ett jobb i Oman. Jag ska vara med och bygga upp en gym- och simverksamhet för kvinnor. Häftigt, va?

Mias läkare har lovat kontakta  ett sjukhus i Oman för Mias skull. Förhoppningsvis kan hon få sitt dropp där, annars ska hon få bromsmedicinen i tablettform som lanseras i höst.