Den 4 april 2002 blev Emma Igelström första kvinna att simma under trettio sekunder på femtio meter bröstsim. En stund senare stod hon på prispallen i simhallen i Moskva med guldmedaljen runt halsen. Hon var världsmästare.
Då, tjugotvå år gammal och på toppen av karriären, var Emma en förebild för unga tjejer. Hon var självsäker och framgångsrik. Men få visste att hon i flera år lidit av allvarliga ätstörningar, först anorexi och sedan bulimi.
– Jag ville inte bli så smal som möjligt utan strävade efter att få den perfekta simkroppen. Redan i högstadiet var det målet. Kroppsfixeringen var nog en orsak till mina problem, säger Emma.
Nyss fyllde hon trettio år, vilket bland annat uppmärksammades på DN:s familjesida. Först nu kan hon acceptera sig själv som den hon är. Att prestera betyder inte länge lika mycket och för första gången upplever hon trygghet i livet.
– Jag bar med mig enorma prestationskrav redan i första klass. Till sist var det omöjligt att leva med dem, säger Emma.
Hon minns första provet i skolan, det var i religionskunskap.
– Jag ville så intensivt svara rätt på alla frågor. Lika mycket för att visa mig duktig som för att jag var rädd för att misslyckas.
Emma började simma tidigt. Efter att som sjuåring vunnit en tävling ville lokaltidningen göra en intervju. ”Jag ska bli bäst i världen”, svarade hon kaxigt på frågan om framtidsdrömmarna.
– Jag vet inte varifrån drivkraften att vara duktig kommer ifrån. Mina föräldrar pressade mig inte, och i skolan var det i början ingen betygshets. Kanske föds en del med större prestationskrav än andra.
Emma uppfyllde alla kriterier på att vara en ”duktig flicka”. Hon hade toppbetyg genom hela grundskolan, och i simbassängen tog hon sig fram allt snabbare. Redan som 14-åring vann hon guld i Europamästerskapen för seniorer.
– Att jag lyckades så bra i skolan samtidigt som jag tränade så hårt stärkte självförtroendet. Allt beröm och alla framgångar skapade en positiv feedback som motiverade mig att bli ännu duktigare.
Men innerst inne mådde Emma inte bra. Redan i lågstadiet hade hon känt av prestationsångest och i högstadiet blev det värre. Ibland kände hon ett tryck över bröstet, pulsen gick upp och det var svårt att andas.
– Givetvis undrade jag vad det var för fel på min kropp. Men jag nonchalerade signalerna om att allt inte stod rätt till. Senare har jag förstått att jag hade riktiga attacker av panikångest, berättar Emma.
Hon tyckte att de tre åren på högstadiet hemma i Karlshamn i Blekinge var en tuff tid, liksom det är för många tjejer. Under puberteten förändras kroppen, vikten ökar och utseendet blir allt viktigare.
– Vi pratade aldrig i skolan om hur tonårstiden kan vara. Det borde finnas på schemat. Jag märkte att ett par tjejer i klassen hade tecken på ätstörningar. Mamma och pappa visste hur jag hade det, men inte hur de skulle hjälpa mig. Kunskapen om ätstörningar var inte lika stor på den tiden som i dag.
Emma fortsatte att plugga och träna hårt. De egna kraven på att vara framgångsrik växte sig starkare. Inför de olympiska spelen i Aten i augusti 2004 var Emma ett av våra största guldhopp. Men i mars samma år meddelade hon att hon skulle ta en paus från simningen för att genomgå en behandling för ätstörningar. Nyheten slog ned som en bomb i en idrottsvärld där ingen ville erkänna att aktiva plågas av osunda prestationskrav.
I dag mår Emma bra. Hon är ofta ute och föreläser, bland annat för ungdomar. Då brukar hon berätta om ätstörningarna och om hur hon hittat balansen i tillvaron. Efteråt brukar många komma fram.
– Tjejerna känner igen sig och undrar om det är onormalt att vilja vara duktig. Då svarar jag att det inte är fel att prestera, men att det gäller att göra det på en rimlig nivå. Viktigast av allt är att må bra.
Är du nöjd med ditt liv?
– Jag har kommit fram till att jag duger som jag är oavsett vad jag presterar. Jag accepterar att jag inte är på topp jämt och att jag ibland inte är lika vacker som jag vill vara när jag tittar mig i spegeln … så är det för alla.
Nyligen var Emma och treåriga dottern Olivia i simhallen hemma i Alingsås.
– Jag såg att hon simmade bättre än de andra barnen och tänkte. ”Shit, vad hon är bra!”. Men så fick jag en liten klump i magen. Det är så lätt att föräldrar har omedvetna krav på sina barn. Olivia måste själv välja vad hon vill göra av sitt liv.