Vanliga smörgåsar dög inte när Kerstin skulle åka på utflykt med skolan; då ställde sig hennes pappa och lagade mat så att hon fick en riktigt god och näringsrik matsäck.
Utifrån sett hade alltså Kerstin en lycklig barndom. Men hon drömde gång på gång att hon var en bortbyting; en dag skulle någon komma och ta henne till varma rum där hon hörde hemma, till lugna människor som älskade henne för den hon var.
– Mamma och pappa gjorde nog sitt bästa, säger hon. De försökte skapa en lyckad helyllefamilj – skidresor på vintern och husvagnssemester på sommaren. Men det räckte faktiskt inte. Jag kände aldrig den där kärleksfulla tryggheten som ett barn behöver.
Det mesta i Kerstins barndomshem kretsade kring mamman; det var oftast hon som var missnöjd och höjde rösten, och Kerstin upplevde hennes hastigt uppblossande vrede som fullständigt oförutsägbar.
– Visst fanns det dagar när mamma var på bra humör. Men jag visste aldrig hur länge lugnet skulle vara, när som helst kunde hon bli arg för vad som helst. Plötsligt tyckte hon att det var för stökigt i min systers rum eller att mina saker låg och störde i vardagsrummet – småsaker kunde bli en katastrof på några sekunder.
Mamman drog i gång konflikter med alla i familjen; föräldrarna hade ofta högljudda gräl, och det hjälpte inte att Kerstin drog sig tillbaka till sitt rum – hon hörde de hemska skällsorden och anklagelserna som om de skreks i hennes öra.
Den känslomässiga turbulensen i huset gjorde henne osäker. Hon ljög ofta för att vara mamman till lags. Hon sade att hon hade gjort sina läxor när de var ogjorda och svarade att allt var bra när hon i själva verket var ledsen och rädd.
– Jag lärde mig att hålla avstånd till mamma. Jag vågade inte öppna mig, för jag visste aldrig hur hon skulle reagera. Jag stängde dörren om mig och gjorde mig ensam.
Kerstins pappa var oftast på jobbet när konflikterna bröt ut, och om han var hemma tog han inte ställning.
– Han valde att blunda. Han sade aldrig ifrån när mamma skrek och var elak eller orättvis mot mig. Jag kände att jag inte kunde lita på någon av dem.
Skolan var en fristad för Kerstin; där mötte hon både jämnåriga och vuxna som var stabila i humöret och verkade bry sig om henne.
– Det gick bra, jag gillade lärarna och hade flera kompisar. Där kände jag mig aldrig ensam.
En eftermiddag när hon gick i tvåan kom en främmande kvinna till skolan för att tala med Kerstin.
– Vi satte oss i korridoren utanför klassrummet, och hon frågade hur jag hade det hemma, om mamma och pappa var snälla, om de bråkade ofta. Jag ljög som en häst travar! Jag sade att allt var bra, för jag visste ju inte vad som kunde hända om jag sade som det var.
Efteråt har hon förstått att den där kvinnan kom från socialen och att även hennes mamma blev utfrågad.
– Kanske hade någon ringt och berättat att vi barn for illa, jag vet inte. Ingenting hände i alla fall – både mamma och jag var bra på att ljuga.
Ju äldre Kerstin blev, desto tydligare kände hon att det emotionella kaos hon hade vuxit upp med hade flyttat in i henne.
– Jag var kaxig mot lärarna, och ofta triggade jag i gång konflikter med de andra i klassen. Det var skönt när det blev bråk, för då slapp jag känna det inre trycket en stund.
Mellan adrenalinstormarna var hon inbunden och tyst.
– Jag hoppades att någon skulle märka att jag inte mådde bra, men jag ville inte be om hjälp.
Hon spelade handboll, och pappan följde ofta med henne till träningar och matcher.
– Det kändes bra. Fast någon riktigt nära kontakt fick vi aldrig, för jag visste ju att han skulle svika mig nästa gång det blev bråk med mamma.
Kerstins nätter blev allt svårare. Våndan som rörde sig allt mer okontrollerat i hennes inre tvingade henne att reagera, säger hon.
– Jag började skära mig när jag gick i tvåan i gymnasiet. Jag blev lugnare när jag gjorde mig själv illa. Ångesten minskade en stund.
Hon skar sig nästan varje dag i flera månader. Hon svälte sig också. Inte till den grad att hon hamnade på sjukhus, men allvarligt undernärd var hon.
– Jag minns typ ingenting från sista året i gymnasiet … Kläderna jag köpte satt som påsar på kroppen efter några veckor, och examensklänningen var alldeles för stor.
Någon borde ha reagerat, tycker Kerstin.
– Jag försökte dölja ärren på armarna och blev bara magrare och magrare – jag skrek efter hjälp med hela kroppen. Men mamma och pappa och hela vuxenvärlden blundade, ingen tog tag i mig, ingen såg till att jag fick hjälp.
Hösten efter sin studentexamen flyttade Kerstin till Stockholm för att studera på universitetet. Den satsningen höll i knappt ett år. Hon kände sig mer och mer ensam och skar sig allt oftare och allt djupare för att hålla våndan stången.
– Allt föll ihop till sist, berättar hon. Pluggandet pajade, jag var livrädd för allt och alla. Jag blev inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, och visst, där hindrade de mig från att ta livet av mig. Men någon riktig hjälp fick jag inte, bara mediciner.
Kerstin gick till psykologer också, och hon hoppades att de skulle kunna hjälpa henne.
– Men jag kände att jag inte passade in i deras och psykiatrins bild av hur en patient ska vara. Många av dem jag mötte inom psykvården gav mig samma budskap. Det var mig det var fel på, det var jag som skulle ändra mig. De fick mig att känna mig totalt värdelös.
Onsdagen den 14 mars 2007 hände i alla fall något som förändrade allt för Kerstin: en vän tog henne med till en varm och ombonad lokal på Södermannagatan 38 i Stockholm. Stället kallas Mötesplats och drivs av Stadsmissionen till stöd för unga kvinnor och män som saknar fotfäste i livet.
– Där fick jag vara liten och ledsen, berättar Kerstin. Jag låg i en soffa och grät i ett år … Under den första månaden var allt svart, men de som jobbade där lyssnade verkligen på mig. Jag kände att de stod på min sida.
Socialarbetarna på Mötesplats försöker bygga upp en tillitsfull relation till var och en som kommer dit; med dem har Kerstin haft många och långa samtal, och vid några tillfällen har hennes föräldrar varit med vid så kallade familjesamtal.
– Jag har väl lärt mig att hantera relationen till mamma och pappa, men vi har ingen nära kontakt.
Mötesplats håller även öppet sommartid, och då har Kerstin varit där. Hon har också följt med på utflykter och resor och lärt känna andra tjejer som har det ungefär som hon.
– På Mötesplats får man tid på sig, och man kan vara sig själv. Man kan skratta även om man mår skit, och det är inte alltid den som skriker högst som får mest hjälp.
Numera fungerar livet bättre för Kerstin. Hon känner sig tryggare i sig själv och börjar återfå tilliten till vuxenvärlden. Hon studerar på universitetet igen och bor i en egen lägenhet i en av Stockholms förorter.
– Studierna känns meningsfulla, och jag har mina vänner. För första gången känner jag att jag hör hemma någonstans, och jag förstår mer och mer av mig själv och världen.
Hon får fortfarande ångestattacker, men numera vet hon att de inte är så farliga.
– Jag väntar ut dem, och de går faktiskt över efter en stund. Jag börjar bli tryggare i mig själv.
Hon vill inte svara på frågan om hon tror att hon kommer att förlåta sina föräldrar, och hon vet inte om hon kan försonas med det faktum att de inte klarade sin uppgift bättre.
– Det är sorgligt, men jag bryr mig inte om dem. Jag är inte ens arg på dem. Jag känner ingenting för mamma och pappa.