Eva, 17 år gammal, var gravid. Hon satt framför kuratorn på mentalvårdsbyrån, som förstod att Eva och hennes unge pojkvän inte skulle kunna ta emot ett barn – kuratorn skulle tillstyrka abort.
– Men sen sade hon att det var många före mig, och att jag nog skulle få vänta tills det var för sent med en skrapning, det skulle bli en så kallad tvåstegsabort i stället. Hon beskrev proceduren, och så frågade hon mig om jag ändå ville göra abort, berättar Eva.
Det här hände i början av 1970-talet, några år innan lagen om fri abort trädde i kraft. I praktiken hade den gamla lagen börjat mjukas upp, och de flesta abortsökande kvinnor fick aborten beviljad. Men vägen dit kunde vara lång, fortfarande krävdes utredning och intyg från läkare och kurator om att aborten var ”befogad”.
Eva hade redan fått vänta ett bra tag på att få tid på mentalvårdsbyrån. Efter besöket där hoppades hon hela tiden att hon trots allt skulle få göra ingreppet i tid, så att hon skulle få en skrapning. Hon berättade för sin pappa, som ringde och försökte skynda på aborten. Men det hjälpte inte.
– Jag fick gå och vänta i över en månad, säger Eva. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, dessutom kräktes jag varje dag vilket fick mig att må ännu sämre. Jag började få mage och skämdes, jag försökte hålla mig undan från folk så mycket som möjligt.
Eva hemlighöll graviditeten för de flesta i sin omgivning, förutom för sin pappa berättade hon för sina närmaste vänner.
– Man var rädd att framför allt vuxna skulle se en som slarvig, säger Eva. Jag tror att kuratorn såg mig så.
Eva vet inte om kuratorn hade kunnat påskynda aborten eller inte.
– Hon verkade inte särskilt ledsen när hon sa att jag antagligen måste vänta länge, i alla fall, som jag minns det.
Det hela kändes extra pinsamt eftersom Eva hade varit gravid en gång tidigare, då hon var 16 år. Då fick hon ett missfall, utan att ha vetat om att hon var gravid.
– När jag kom in på sjukhuset den gången skrek gynekologen argt: ”Det här är en abort!” I efterhand förstod jag att hon menade en spontanabort, alltså ett missfall.
Eva hade börjat äta p-piller redan som 14-åring, men tålde dem inte. Hon och hennes pojkvän använde kondom, men var kanske inte alltid tillräckligt noga, säger hon.
– I dag tycker jag inte att det var så väldigt konstigt att jag blev gravid två gånger på kort tid, jag hade ju min pojkvän, vi var unga och fertila. Men samtidigt tycker jag att det är lite märkligt att ingen jag mötte i vården frågade hur jag mådde, om det fanns några problem bakom graviditeterna. I stället kände man den där lite lätt föraktfulla attityden, man kände sig äcklig inför dem, äcklig som hade haft sex.
När Eva kom in för att göra den sena aborten var hon i slutet av fjärde månaden.
– Jag minns inte allt exakt, men jag kommer ihåg att jag fick sitta i en gynstol medan de spände fast låren i remmar, och sedan sprutade de in koksalt i livmodern så att fostret skulle dö. Det var hemskt.
Efter det skulle man vara uppe och röra på sig så mycket som möjligt. Eva och en medpatient, som också gjorde sen abort, frågade om de fick använda sjukhusets gymnastikrum.
– ”Nej, det är till för sjuka patienter”, svarade personalen. De var inte direkt elaka, men man kände ändå det där avståndstagandet. Jag och den andra tjejen sprang i trappor i stället, vi fick en väldigt stark gemenskap under den dagen, berättar Eva.
Även om Eva hade fått reda på hur aborten gick till rent ”tekniskt” var hon inte beredd på vad som skulle hända, att hon skulle få så otroligt ont.
– Jag blev jätterädd och trodde att något var fel. Men personalen sa att det var normalt och rullade in mig på ett undersökningsrum. Där låg jag sedan ensam med värkar i omkring tio timmar. Först efter en stund började jag inse att jag faktiskt låg och födde. Ingen hade berättat att det var så det skulle vara.
– Smärtorna var så svåra att jag låg och slog mig själv på magen för att avleda dem, jag minns att sköterskan som tittade in då och då sa att jag skulle sluta, att jag skulle kunna gå sönder. Jag fick någon tablett, men den hjälpte inte mycket.
Inte heller efter aborten berättade Eva för andra än för de närmaste vännerna om vad hon varit med om.
– Det kändes inte bra att berätta om det. Och jag mådde inte bra. Det var inte så att jag led för att jag inte hade fått ett barn, men hela processen hade varit traumatisk.
Ungefär tio år senare, i början av 1980-talet, gjorde Eva abort på nytt. Då var hon tvåbarnsmamma, och hade blivit gravid igen alltför snabbt efter det yngsta barnets födelse.
Både hon och hennes man kände att de inte skulle orka med ett nytt barn just då.
– Skillnaden var så fantastiskt stor, jämfört med den första aborten och missfallet, säger Eva. Bemötandet var vänligt och självklart, jag behandlades som en person som kunde fatta egna beslut, det var ingenting konstigt med det hela. Med de minnen jag hade var jag förvånad över hur trevliga de i personalen var, och hur väl omhändertagen jag blev.
Eva har inte ångrat någon av sina aborter, och för henne är den fria aborten en självklarhet.
– Abort är något man tar till i en olöslig situation, när det inte finns något bra alternativ. Tänk om jag inte fått abort den där gången på 1970-talet, hur skulle det barnet ha haft det?Absolut inte bra. Kvinnor måste få bestämma, även om mannen också är berörd så är det ju kvinnan som påverkas av hormoner, som ska bära, föda och amma barnet. De som ifrågasätter kvinnans rätt att bestämma har inte gjort någon bra analys av situationen, tycker jag.