”Jag fokuserade på att komma ut välbehållen”

I slutet av augusti 1973 inträffade ”Norrmalmstorgsdramat”. Kristin Enmark och tre andra bankanställda togs som gisslan i ett bankkontor i centrala Stockholm av ”Janne” Olsson. Han bergärde senare att även Clark Olofsson, som då satt internerad, skulle släppas in i banklokalen. Först efter att polisen använt gas kunde Kristin Enmark och de övriga i gisslan befrias. De hade då varit inlåsta i fem dagar.

Hur hanterade ni en så extrem situation?

– Jag försökte nog fokusera på att vi till slut skulle komma ut välbehållna, även om jag i dag inte vet hur jag exakt tänkte och kände då. Men det fanns ett hopp om att allt skulle sluta bra, och det gjorde att jag ändå klarade pressen att vara instängd så lång tid.

– På liknande sätt måste det också kännas för gruvarbetarna i Chile, även om de inte upplever sig utsatta för samma typ av hot som vi var. Men arbetarna kan inte på egen hand ta sig upp till jord­ytan utan får lita till att räddnings­ledningen vet vad den gör, och att det kommer att sluta lyckligt.

Under de fem dagar Norrmalmstorgsdramat pågick skapades en sorts gemenskap mellan alla i bankvalvet. Polisen borrade för att kunna spruta in gas där – och såväl Janne, Clark som de tillfågna­tagna uppfattade detta som hotande. Senare myntades begreppet Stockholmssyndromet för den speciella relation som kan uppstå vid en gisslansituation.

Efter Norrmalmstorgsdramat slutade Kristin Enmark sitt jobb på banken. Hon började studera till socionom, arbetade länge på ett behandlingshem för psykotiska ungdomar och utbildade sig till psykoterapeut.

– Som terapeut möter jag många människor som varit med om traumatiska händelser. De behöver inte vara lika dramatiska som i mitt fall, utan kan handla om en anhörigs död, en skilsmässa och liknande. Jag bär i dag med mig en inre visshet om att det går att komma tillbaka efter mycket svåra upplevelser.

Vad tänker du om de instängda gruvarbetarna i Chile?

– Jag ser helst inte bilder där­ifrån, men vill ändå veta hur det går för dem. Sådana här händelser ger mig ”flashbacks”, jag kommer ihåg hur det var den där gången för trettiosju år sedan. Inte så att jag blir plågad, men minnena av det som hände kommer alltid att finns kvar inom mig. Om gruv­arbetarna lyckas behålla hoppet har de stora chanser att klara att vara instängda även en lång period, tror Kristin Enmark.