Många drömmer om den stora kärleken och kastar sig mellan längre och kortare relationer - men får det aldrig att fungera.
Efter den första tonårsförälskelsen hade Daniel en rad relationer. Ibland sökte han nästan desperat efter en partner att leva resten av livet med. Fast det kändes aldrig helt rätt i de relationer han skapade.
Daniel, som är 37 år i dag, mådde ofta dåligt av hur han och hans partner betedde sig mot varandra.
- Jag sökte mig till kvinnor som inte accepterade att jag kunde misslyckas och inte heller gladdes åt mina framgångar. Privat och i yrket. Det kan låta märkligt, men på något sätt var det som om jag upprepade ett sätt att vara som hade rötter min barndom.
Daniel beskriver en uppväxt där han upplevde att det inte var tillåtet att misslyckas och där framgångar sågs som något självklart. Goda prestationer kommenterades inte ens.
- När jag skulle ta en tårtbit och råkade tappa den eller när jag skulle lära mig cykla och körde omkull fick jag omedelbart höra att jag var klantig och misslyckad. I efterhand tycker att jag vår familjekultur var präglad av skuldbelägganden och ett negativt bemötande - även om det också fanns kärlek.
Daniel upplevde det som om han blev bekräftad när han svalde och tog emot, när han var foglig. Då blev han sedd. Han har kommit fram till att även många av hans flickvänner bekräftade honom när han tog emot och anpassade sig, nästan utplånade sig själv och sina behov.
- Jag hittade ingen väg att bli fri från de negativa beteendemönster som efter en tid alltid uppstod i mina förhållanden - annat än att bryta relationen. Och efter varje sprucket förhållande mådde jag ännu sämre än tidigare.
En del flickvänner hånade honom när de tyckte att han betedde sig fel i deras ögon, andra bedrog och svek honom.
- Men det var inte enbart deras fel att det gick så snett. Jag gav mig frivilligt in i relationerna, men var blind för mitt eget och partnerns agerande. Jag sökte mig ständigt till relationer där jag kände mig "hemma", där tidigare beteendemönster upprepades.
När Daniel just fyllt trettiotvå år stod han på gränsen till sammanbrott, som han uttrycker det. Han kände sig psykiskt och fysiskt utbränd. Ett dag var smärtorna i bröstet så starka att han trodde att han drabbats av en hjärtinfarkt.
Först intalade sig Daniel att problemen berodde på att han arbetade för mycket. Han är yrkesmusiker och tackade aldrig nej till en spelning, och det blev ofta jobb på kvällar och helger. När han mådde som sämst uppmanade en vän honom att söka hjälp.
- En gång hade jag varit hos en psykiater som jag dock tyckte var för fokuserad på mediciner. Nu vände jag mig till en samtalsterapeut. Efter ett par samtal uppmanade hon mig att försöka bryta den negativa beteendespiral jag hamnat i.
Till en början träffades Daniel och hans terapeut ofta, sedan tunnades besöken ut. Men fortfarande - tre år efter den första kontakten - känner han behov av att då och då träffa henne för att samtala om hur han mår och hur han tycker att han klarar sitt nya liv.
- Tidigare kunde jag inte ändra mitt beteende fast jag innerst inne nog insåg att varje nytt förhållande skulle bli ett misslyckande. Under samtalen med terapeuten lärde jag mig - och lär jag mig fortfarande - att se på mig själv med nya ögon. Jag har lyckats bryta gamla mönster i mina tankar och känslor, är mer hel som människa.
När Daniel träffar vänner och kolleger anar han att flera av dem brottas med samma frågor som han gjorde för några år sedan. Hur ska man uppnå en varaktig relation? Vad gör jag för fel? Varför fastnar jag alltid för fel kvinna eller fel man.
- Frågan är hur djupt man vill, vågar och orkar gå för att se sig själv. Jag gjorde det med hjälp av terapin.
I dag är Daniel tacksam över att han gav sig själv chansen att försöka förstå vem han är och varför han så länge betedde sig som han gjorde, även mot dem han tyckte om. Insikten - som växte fram under de många samtalen med terapeuten - gav honom en möjlighet att förändra sitt liv.
Daniel spelar trombon, är en duktig jazzmusiker och har varit med i flera grupper. Från början såg han musiken som en väg till att få utlopp för undertryckta känslor, och som ung kände han sig fri när han spelade. Men efter bara ett par år kunde han inte njuta av sina framsteg och han blev fruktansvärt irriterad och ilsken över sina misslyckanden.
Daniel menar att en orsak till hans tidigare relationsproblem och även till det kravfyllda förhållandet till musiken var en negativ självbild. Efter ett intensivt inre arbete lyckades han styra om sina tankar och känslor. I dag är han sedan tre år tillsammans med en kvinna - och de accepterar varandras brister och förtjänster. Han njuter också fullt ut av att få spela på trombonen.
Till sist vill Daniel understryka att han bara beskriver sina upplevelser av barndomen och av tidigare relationer. Föräldrar, vänner och tidigare partner kan ha en annan bild.
- För mig är det viktiga att jag förändrade mitt liv, att jag från att ha haft många och ofta korta relationer nu lever i ett stabilt förhållande med den kvinna jag älskar. Jag blir glad när hon uppskattar mina framgångar och jag inser att misslyckanden också är en naturlig del av livet.