Och man blir som man umgås, säger han.
- Går du med killar som snor jackor och röker hasch - då blir du likadan. Om dina bästa vänner rånar tanter, då rånar du tanter. Vi hade inga pengar och inget liv, ingen hade tjej och många rökte på. Jag hade max sextio procents närvaro i skolan och fritidsgården stängde tidigt på kvällen. Vad skulle vi göra?
Bobby har just börjat i tvåan på samhällsprogrammet i gymnasiet. Under sommaren har han besökt släktingar i Tunisien, men han har också jobbat som telefonförsäljare och gått i sommarskola.
- Jag har mognat, säger han. Jag har skärpt mig. Jag vill inte bli en tragisk tjugofemåring som bor hos mamma och kritar hasch och får skulder och hamnar i bråk och blir dömd hos polisen och aldrig får något jobb. Jag vill ha ett liv. Jag ska skaffa bra studentbetyg och utbilda mig till fastighetsmäklare, skaffa familj med två barn och bo inne vid Fridhemsplan eller i ett fint område i Vällingby.
Han börjar få perspektiv på den svåra högstadieåldern, den period i livet då många killar och tjejer testar gränserna på ett eller annat sätt och somliga gör sig skyldiga till kriminella handlingar.
Bobby har allvarliga brott som stöld och misshandel, rån och häleri, olovlig körning och ringa narkotikabrott på sitt samvete.
- Jag var omogen och höll på med dumma grejer, säger han. Men nu har jag lagt av. Jag tror inte längre att kriminalitet är den enda utvägen för mig. Alla har en annan väg. Alla är bra på något. Alla kan klara sig, det gäller bara att inte vara lat.
Han bor i en hyreslägenhet i Stockholmsförorten Tensta tillsammans med sin mamma, sin syster och sina två bröder. Huset ligger ett stenkast från polisstationen där fönsterrutorna krossades i våras av fjortonåringar som dessutom pissade på polisbilarna och kastade sten på bussar.
Bobbys mamma arbetar heltid och kämpar för att hålla ordning på sina barn.
- Oj, hon har gråtit många nätter och predikat vid min säng. "Du måste sköta dig, du ska vara ett gott föredöme för dina småsyskon ..." Många morsor här i Tensta är oroliga - och de är viktiga, viktigare än papporna. Man vill inte göra sin mamma ledsen.
Pappan kör taxi. Han försvann ur Bobbys liv för ett par år sedan.
- Han dricker för mycket, och han har alltid varit hård. Jag har fått smaka på bältet många gånger ... Visst, det var synd att han taggade från familjen. Men jag skiter i honom. Han är ingen bra förebild, och jag har sagt till honom att jag aldrig glömmer att han slog mig.
Bobby tuggar på jordnötter när vi sitter i köket och pratar, och hans storebror slinker förbi i kalsongerna.
- Min bror höll på med fula affärer och kom alltid hem med en massa pengar när jag var liten. Det var så jag fick inspiration: "Weay, jag kanske kan bli lika stor som han en dag", tänkte jag.
När Bobby gick i åttan och nian hängde han med två olika gäng. Det ena hade Tensta som bas.
- Vi spanade efter bilar och tjuvkopplade och körde, det var fett kul. Visst, i början var jag skraj när polisen jagade oss, men det var spännande också. Vi körde fort och klarade oss nästan alltid, men en gång förstörde jag en bro och en gräsmätta. Jag åkte fast, men det blev inget straff, bara samtal med socialen.
Med killarna i det andra gänget brukade han stjäla märkesjackor på fester och krogar inne i stan.
- Peak, Fjällräven, North Face ... Vi sålde dem för 1.500 eller 2.000 kronor per jacka. Och jag tappade räkningen på alla tanter vi rånade - det finns många fulla svenskar på kvällarna här i Tensta, vi bara ryckte väskan och sprang. En mobiltelefon, några hundralappar och ett SL-kort - så fixade vi pengar som räckte i några dagar.
De sålde smuggelvodka också.
- Vi köpte av en kille i Rinkeby för 70 kronor per flaska och sålde för 150 kronor. Det var så jag skaffade pengar för att köpa kläder och mobil och fina grejer och gå ut och äta.
Han hade inga skuldkänslor och inga mardrömmar, hävdar han.
- Jag visste ju långt bak i huvudet att det jag gjorde var fel, men jag tog inte fram det. Om jag bara klarade mig och inte åkte fast så var allt okej, det spelade ingen roll att någon hade blivit av med sin jacka eller att en tant hade blivit rädd och fattig.
Kompisarna och pengarna, det var livet jag hade. Och nu efteråt kan jag säga att jag inte hade något liv alls.
De allra flesta stökiga tonåringar kommer förr eller senare till en vändpunkt där olagligheterna inte verkar lika tjusiga längre, och Bobby kom dit just innan han skulle sluta i nian. Hans mamma hade bett socialtjänsten om hjälp, och hans stränga morbror hade krävt att han skulle byta livsstil.
- Jag var tvungen att fatta ett beslut, och en fredag när mina kompisar ville att jag skulle följa med på fest och sno jackor sade jag nej. "Jag måste skärpa mig", sade jag. Och de började på en gång snacka skit om mig. "Bobby är en golare och en svikare som hugger oss i ryggen ..."
Det blev en svår tid. Han kände sig ensam och höll sig undan från Tensta så gott han kunde, men blev ändå skallad en gång av en före detta kompis. Så han undvek tunnelbanan där gänget hängde, tog bussen till Spånga i stället och pendeltåget in till stan, började leta efter nya vänner.
Några månader senare skrev socialtjänsten så här i en utredning gällande misstanken att Bobby skulle ha gjort sig skyldig till olaga hot och brott mot knivlagen, en utredning som lades ner: "Han ger intrycket av att vilja satsa på utbildning, ett ordnat liv och jobb. Mamman är inte orolig för Bobby, hon beskriver honom som hjälpsam och är mycket stolt över sin son och hans prestationer och
ansvarstaganden."
Numera går det ganska bra för Bobby. Han är noga med sina studier och umgås i kretsar där kriminalitet inte är okej.
Fast en del av hans tidigare tänkande hänger kvar. Om han till exempel skulle behöva en ny dator för sina studier skulle han inte gå till en affär och köpa en laptop för fem tusen kronor - nej, han skulle köpa en lika ny men stulen för fem hundra.
- Jag vet, det är häleri, säger han. Men jag är inte helt perfekt, och jag har fortfarande ont om pengar. Så vad ska jag göra? Jag måste ju klara mig!