Mari Jungstedt, författare, tvåbarnsmamma:
”Min kropp är som en vulkan under ett rasande utbrott och hela tiden denna enträgna vädjan där nere mellan mina darrande lår. Krysta inte, du får inte krysta. Vet inte hur lång tid som förflyter, handlar det om sekunder, minuter, timmar? Jag är bortom all tidsuppfattning. Bortom verkligheten. Det är bara jag, mitt barn som är instängt i livmoderns fängelse och den förbannade fliken. Hjärtljuden avtar, jag anar barnmorskans min när hon skakar uppgivet på huvudet. Jag har aldrig känt mig så levande eller så nära döden.
Då sker miraklet. En ny barnmorska kommer in, tar resolut plats mellan mina ben och lyckas till sist peta undan fliken. Vägen ligger öppen. I en enda förlösande krystvärk pressas barnet ut ur min kropp. Han är vindögd och struthövdad. Öronen är limmade utefter sidorna och påminner om räfflade chips från Estrella. Han ser ut som kapten Spock. Men han lever. Och jag med.”