Råder det en grabbighetens tyranni inom fotbollen? Idrottsforskaren Jesper Fundberg och fotbollsspelaren Anton Hysén har olika erfarenheter. Anton väckte nyligen stor uppmärksamhet när han kom ut som homosexuell.
– Fotboll handlar om att kämpa för att segra och stämningen kan därför vara ganska tuff. Men att omklädningsrummen skulle fostra tuffa män utan känslor och empati stämmer inte, säger Anton Hysén.
Han påpekar att tävlingsfotboll – även på lägre nivåer – går ut på att göra mål, vinna matcher och ta hem titlar. Det handlar om att odla aggressivitet och en vinnarinstikt.
– En del kanske kallar det en machokultur och visst kan stämningen i omklädningsrummen vara rå – och kanske sexistisk i bland. Men jag upplever inte det som något problem. Alla vet att det inte är på riktigt allvar, säger Anton Hysén.
Forskaren Jesper Fundberg, lektor i idrottshistoria vid Malmö högskola, har en delvis annan bild. I en del föreningar och omklädningsrum har attityderna förändrats under senare år.
– Men den manliga idrotten är ännu en utmärkt skola för att utveckla grabbighet. I omklädningsrummen förstärks en genusordning där män överordnas kvinnor.
Många föräldrar låter sina söner börja spela fotboll när de är sex, sju år för att de ska möta vettiga manliga förebilder bland tränare och ledare. Men ofta är det i stället små grabbar i vuxna manskroppar som tar han om pojkarna, fortsätter Jesper Fundberg.
– Det handlar om en värld där det gäller att vara stor och stark, där man ska synas och höras och där det inte är tillåtet att visa andra känslor än aggressivitet. I den kulturen finns bara förlorare, fortsätter han.
Jesper Fundberg pekar också på att i pojkfotbollens vardag hyllas en dominerande maskulinitet,
– I hemmet uttrycker spelare och ledare en ”förhandlande” maskulinitet där man tar hänsyn, lyssnar och anpassar sig. Strävan till ökad jämlikhet som denna förhandlade inställning är ett uttryck för sätts ur spel i omklädningsrummet, på träning, matchen och turneringsresan. Fotbollens vardag blir då en kampplats där en ensidig maskulinitet segrar.
Enlig Jesper Fundberg råder en ”heterosexualitetens norm” i den manliga fotbollen.
– Heterosexualiteten ses som överordnad homosexualitet. Det är en tyst överenskommelse bland spelare och ledare, menar han.
När Anton Hysén i fotbollstidningen Offside berättade att han är homosexuell väckte det starka reaktioner i många länder. Sedan dess har han fått ta emot många uppskattande kommentarer och intervjuats i otaliga tidningar.
– I omklädningsrummen förekommer det skämt om bögar och en massa saker. En del personer är känsligare än andra och därför gäller det att veta var gränsen går någonstans så att skämten inte blir sårande och kränkande. Själv har jag aldrig känt mig utsatt eller kränkt.
– Sedan tror jag att jargongen kan vara ganska tuff även i kvinnliga omklädningsrum.
Tjugoårige Anton Hysén spelar i Utsikten, ett lag som håller till i en divison två snäpp under eliten. Hans pappa är den förre landslagsmannen Glenn Hysén och brodern Tobias är en av stjärnorna i IFK Göteborg. Han har därmed goda insikter i fotbollens värld.
Du är kritisk mot den bilden av att fotboll och annan manlig lagidrott präglas av en machokultur?
– Fotboll är en maskulin sport, som ishockeyn. Det är kamp och tuffa tag. Så är det. I de lag jag spelat i har det inte funnits en negativ machokultur, svarar Anton Hysén.
Forskaren Jesper Fundberg säger att det finns lag och föreningar som försöker främja andra ideal än dem som präglar ”machomannen”. För några år sedan skrev han doktorsavhandlingen ”Kom igen, gubbar!”. Under flera säsonger följde han ett pojkfotbollslag under träningar, matcher och turneringsresor. Tanken var att följa hur de unga pojkarna fostrades i en manlig miljö.
– Budskapet till pojkarna är att grabbigheten, den tuffa jargongen och de råa sexskämten präglar en ”riktig” man. Egentligen är det ganska sorgligt.
Jesper Fundberg arbetar också med ledarskapsutbildningen och många av de chefer han möter har en idrottskarriär bakom sig.
– Flera berättar att de tagit med sig idrottens ideal om konkurrens och tävlan in i arbetslivet. Men sedan kommer en dag då de upptäcker att de förlorat andra, mer mänskliga värden i livet. Vad hände med familjelivet? Varför har jag så dålig kontakt med mina barn? Den typen av frågor möter jag ständigt.
Men har det inte skett en förändring under senare år i mer jämställd riktning inom idrotten? Vi har allt fler framgångsrika kvinnliga aktiva, och kvinnor syns oftare på ledande positioner i föreningar och förbund.
– Visst har det skett en del. Men nyligen var jag på en resa med hundratals tränare och ledare från en av våra stora bollsporter. Jargongen under träffar och middagar var ganska rå.
– Det var mycket skämt och snack om alkohol, sex och så vidare. Det var män som talade med andra män på det språk de lärt sig – även om det var några få kvinnor med i gruppen.
Enligt Jesper Fundberg har en del av ”grabbigheten” inom den manliga lagidrotten flyttat in även i kvinnornas omklädningsrum. Även där är stämningen ofta ganska tuff, säger han.
– Jag tycker det är tråkigt att det sämsta i den grabbiga kulturen blir idealet. Det gör både män och kvinnor till förlorare i slutänden.
På torsdag: Jan-Olov var föräldraledig för trettio år sedan.