"Det är den största tryggheten att mina bröder finns för mig. Vi har samma föräldrar, samma uppväxtmiljö och lika gener, arvsanlag. Det är trygghet för mig. En partner eller vän kan stötta och lyssna men inte förstå det som mina bröder förstår. När någon av mina bröder hör av sig, eller jag får möjlighet att träffa dem, är det som om allt hamnar på rätt plats inombords. Axlarna åker ner en bit och pulsen går ner i varv. Jag känner mig trygg.
Vi har ingen regelbunden kontakt. Vi kontaktar varandra när det är något speciellt och när vi behöver varandra. Tryggheten ligger i att jag vet att de finns för mig och att jag inte behöver förklara så mycket.
Jag har lätt för att umgås med killar. Det blir aldrig komplicerat. De blir 'mina bröder'. Jag har lärt mig att umgås på killars villkor, vilket ibland blir fel när jag ska umgås med väninnor", berättar Siw-Marie.
Flera läsare berättar om hur syskonen med tiden kommit att betyda alltmer.
Ingrid Olsson i Stockholm skriver att hon är född i "skogen" i Hälsingland 1931, i mitten av en syskonskara på tretton barn. I dag finns nio av dem kvar i livet, den yngsta har just pensionerats.
Under tider av mycket arbete har de flesta varit upptagna med arbetskamrater, barn, skolgång. Men allt eftersom åren går blir syskonen en stor tillgång. En rikedom. Man har mer gemensamt än det som skiljer. Vi träffas rätt ofta och talar ofta i telefon."
Karin berätar att hennes far dog 1944, bara 36 år gammal. Hennes mamma blev ensam med fyra små barn. Innan fadern gick bort hade han gjort en plan för hur familjen skulle klara sig. Han önskade att hustrun, Karins mamma, skulle bygga ett hus där hon kunde driva en restaurangrörelse.
Det var uppe i Norrland i ett litet samhälle. Det var svårt för mamma att ha alla de små barnen hos sig. Därför skickades jag och min yngre syster Victoria till var sin faster i södra Sverige. Så småningom fick vi komma hem och leva med familjen.
Mamma var duktig. Hon jobbade och slet för att vi alla skulle få gå i läroverk och 'bli någonting'. Vi två äldsta syskon fick jobba mycket, hjälpa mamma med allt som tänkas kan.
När vi blev vuxna gifte vi syskon oss och fick egna barn. Nu har åren gått. Vi är alla inne i den tredje åldern, runt 70 år. Barnen är vuxna, är inne i karriären, har egna barn och familj.
Nu är det vi syskon som finns för varandra, speciellt vi systrar. Ibland kan jag känna mig lyckligt lottad över att jag har fått mina syskon. Om jag är olycklig, ledsen eller sjuk - alltid finns dom. Dom står mig så oändligt nära.
Jag tror att min mamma och pappa sitter där uppe på ett moln och jag hoppas att pappa talar om för mamma hur duktig hon varit som klarat av att ge oss den möjligheten att bli duktiga och snälla människor.
Jag tycker att det är så tragiskt när jag hör talas om syskon som är ovänner. Jag skulle vilja att dom kunde förstå hur oändligt värdefullt det är att få den här gemenskapen."
Lisa har inga syskon och som ensambarn läste hon med särskilt intresse artikeln (21/2) om att växa upp som enda barnet.
Man blir lite speciell. För egen del tycker jag att man blir handikappad, föräldrarna tar väldigt stor hänsyn till en, man är i centrum och blir skonad från syskonavund och syskonbråk. Men vad händer när man kommer ut i livet, van som man är att alla tar hänsyn och att man är i centrum? Man tror alla om gott, har inte lärt sig kämpa som jag tror syskon gör.
Därför ville jag ha mer än ett barn själv och skaffade två barn, två söner. Men då fick jag lära mig att syskon inte alltid kommer överens, den äldste blev våldsamt svartsjuk på sin yngre bror, som favoriserades väldigt av sin pappa och det har påverkat dom för livet."
När Lisas föräldrar dog kände hon sig oerhört ensam, hon hade ingen att dela sin barndoms minnen med.
"Och vassa armbågar som man måste ha i livet det har jag saknat ordentligt. Nej, jag tror inte att endabarn är lyckligare än dom som har syskon, även om jag trivs i mitt eget sällskap, kan göra mycket ensam som mina syskonväninnor har svårt för."
Lena Fridell i Vagnhärad håller med om att det kan kännas lite ensamt att vara enda barnet - men det är också mycket trevligt.
I mitt fall kände jag ibland att jag var ensam och mina föräldrar var två. Min pappa hade flera syskon som var födda mellan 1900 och 1915. Ett par dog som små, så han blev yngst fast han inte var det från början. De tre av hans syskon som fick barn 'valde' alla att ha ett var.
Min mamma däremot var enda barnet. Min mormor hade en liten bror som dog väldigt tidigt, så hon växte också upp som enda barnet."
Varför ville Lena själv ha flera barn? Jo, första julen som nybliven mamma blev det lite spänt mellan hennes svärmor och hennes mamma.
"De var ytterst artiga mot varandra, men jag märkte ju att bägge ville hålla i vår lilla bebis. Eftersom min man också är enda barnet skulle bli några kusiner till henne - därför ville jag ha ett barn till om det gick."
"Kanske blir man lite egotrippad när man är pappas lilla prinsessa", fortsätter Lena sitt resonemang om ensamsyskon.
"Jag har i alla fall saknat en storebror ofta, men har som tur är en kusin som är fem år äldre. Han har alltid varit snäll mot mig och behandlat mig som en lillasyster. Och brottats har jag gjort med kompisar, så det behovet har jag fått tillfredsställt."
E-G Ribbing har också synpunkter på artikeln om ensambarn.
Nog blir man lite sorgsen när man läser att vuxna människor tror att om de får fler barn än ett måste de dela upp sin kärlek. Om ett barn får hundra procent av föräldrakärleken, skulle två barn få femtio och fyra barn endast tjugofem procent
Man älskar ju inte ett barn mindre för att det får ett syskon. Man kan möjligen ge barnet mindre av sin tid under perioder, men det är verkligen inte detsamma som att ge mindre kärlek! Och barnen får dessutom växa upp med syskonens kärlek.
Syskon kanske inte nödvändigtvis passar ihop eller älskar varandra varenda stund under livet, men ju fler relationer vi har, desto större är chansen att vi utvecklar vänskap åt flera håll. Förhoppningsvis lär vi oss därigenom förstå andra människor bättre."
Lillis Friborg berättar om sin fyra år äldre storasyster, som är som en sann tvilling för henne. Hennes sju år äldre bror står henne inte alls lika nära. "Märkligt hur det kan bli", skriver Lillis.
Vi växte upp tillsammans i ett färgstarkt och kärleksfullt hem med mycket närvarande föräldrar. Höga krav ställdes på oss alla tre, oavsett kön och ålder. Vara duktig i skolan, rakryggad, stå på egna ben tidigt och bli självförsörjande, det var målen. Motgångar var till för att övervinnas. Ingen av oss var någons tydliga favorit.
Att vi är syskon går inte att ta miste på ens efter 60+. Vi lyfter luren före första signalen, känslan av osalighet när den andra är olycklig. Den oförklarliga skräcken när något hänt och den bubblande glädjen när allt är på topp.
I åratal bodde jag på andra sidan jordklotet. Det var innan e-post var en självklarhet. Postgången var långsam och osäker. Breven blev som ett eko, en textmaskin med fördröjning. Nu är vi geografiskt nära, lever våra olika liv, men barnkammarens trygga vrå består. När vi raljerande säger till varandra 'du får inte dö före mig' så finns där en rädsla att bli kvarglömd. Make, familj, släkt och vänner till trots."