Hon föddes efter en semesterflirt: pappan var snabbt ute ur bilden. Och mamman var dålig i nerverna, som det hette. Hon drog sig fram som fabriksarbeterska och hembiträde, men oftast levde hon på sjukpenning eller socialbidrag.
Under sina första åtta år flyttades Monica tjugoåtta gånger mellan mamman och olika fosterfamiljer och barnhem, det har hon kunnat utläsa av socialtjänstens handlingar.
Hon var två år när hon omhändertogs för första gången. Året var 1971.
- Jag har ett tydligt minne från barnhemmet: jag står i en spjälsäng och tittar på andra barn som står i andra spjälsängar och gråter.
Fosterfamiljen hon kom till några veckor senare ville adoptera henne.
- Tänk om jag hade fått stanna hos dem, då hade jag kanske fått en familj för livet Men mamma sade nej, och socialtjänsten hjälpte henne att få hem mig igen.
Monicas mamma kunde ligga i sängen och vara apatisk flera dagar i sträck. Monica fick klara sig på egen hand, trots att hon knappt kunde klä på sig själv.
- Jag var mest ute och lekte, och flera gånger när jag kom hem var ambulansen där. Jag blev ju jätterädd, för jag såg att de bar ut mamma på en bår och körde i väg med henne. Ingen tog hand om mig, fast jag bara var fyra år gammal. Jag gick de två kilometrarna till mormor alldeles ensam.
En gång när mamman var utom sig höll hon en kniv mot Monicas hals och hotade att döda både henne och sig själv.
En annan gång tejpade hon för alla springorna runt fönstren och dörrarna. Sedan öppnade hon kranen på gasspisen och tog sin lilla flicka i famnen.
- Jag minns att det luktade konstigt. Men jag var inte rädd, för jag förstod väl inte riktigt vad som hände. Och jag kommer inte ihåg hur vi överlevde.
Mormor var Monicas räddning många gånger. Hon var snäll men fattig, och hennes man hade psykiska problem. Socialtjänsten tyckte inte att de dög som fosterföräldrar, så Monicas pendlande mellan mamman och alla de främmande människorna på barnhemmen och i fosterhemmen fortsatte.
Ständigt oroade hon sig för sin mamma, och ofta hade hon fruktansvärda mardrömmar. I en av drömmarna kom en hemsk tant från ett barnhem och tog henne. I en annan som ständigt återkom blev hon krossad under ett höghus som störtade samman.
En av fostermammorna tog henne till sist till en psykolog inom Barn- och ungdomspsykiatrin, och psykologen skrev i ett utlåtande att Monicas otrygga uppväxt hade tvingat henne att utveckla "starka försvar mot nya besvikelser och påfrestningar". Hon "förnekade allt smärtsamt" och "idealiserade livet med mamman". Ytligt sett var hon "anpassningsbar i de flesta miljöer", men hon hade "svårt att etablera djupare relationer med andra människor".
Monica gråter när hon läser.
I en av fosterfamiljerna trivdes hon väldigt bra. Hon gick i andra klass, hon fick kompisar och hennes lärare var snäll.
Men en dag när Monica kom hem från skolan stod hennes väskor packade i hallen.
- Jag har alltid undrat vad jag gjorde för fel. Nu har jag läst i handlingarna att de tyckte att jag var för jobbig med alla mina mardrömmar och min ständiga oro för mamma.
Efter sex veckor på ännu ett barnhem fick hon komma till Margareta och Bertil, och hos dem skulle hon bli kvar i nästan tre år.
- Det var jättekul i början. Vi var fyra fosterbarn i familjen. Jag och en tjej som hette Carina blev nästan som systrar.
Men snart stod det klart för Monica att det var hon och de andra fosterbarnen som skulle sköta hushållet och trädgården. "Hallå, har de tagit oss som slavar, eller?" tänkte hon.
- De var väldigt måna om ytan, de gav oss fina kläder och tog oss till Kyrkans barntimme, tvingade oss att kalla dem "mamma" och "pappa" och ville att vi skulle vara som små dockor i en fin familj. Men någon värme att tala om fick vi inte.
Ibland kom kommunens fosterhemsinspektör på besök:
- Då satt vi uppdressade till max i stora rummet och fick saft och fina små smörgåsar. Tanten frågade oss hur vi hade det, och vi svarade "Bra!" - annars skulle vi få stryk efteråt, det visste vi.
Fosterföräldrarna använde våld som uppfostringsmetod, berättar Monica.
- Den som var olydig eller uppstudsig eller tog en kaka utan att fråga om lov fick genast stryk. Alltså, det låter som medeltiden, men Bertil hade en läderpiska, och han använde den på pojkarna. Han kunde slå dem med en pinne också, eller med knytnäven. Oss flickor gav han örfilar, och han drog oss i håret så att stora tussar lossnade.
Sommaren 1979 började Bertil utsätta flickorna för sexuella övergrepp. Monica var tio år, Carina elva.
- Vi hade varit ute och plockat svamp, och när vi kom hem ville Bertil att Carina skulle massera honom på ryggen. Efter en stund vände han sig om och sade att hon skulle massera hans ben och hans penis. Och hon kände sig tvungen att lyda.
Fostermamman Margareta gick ofta och lade sig tidigt på kvällen. Kvar i stora soffan satt Bertil med de fyra barnen och tittade på teve.
- Han halvlåg med Carina eller mig under en rutig filt. Han tafsade och hade samlag med oss. Jag minns att jag skrek till ibland när det gjorde ont. "Titta på teven!" sade han om någon reagerade. Stämningen i rummet var väldigt tryckt.
En dag fick Margareta en plötslig hjärnblödning. Hon låg mest på sjukhus under det år som följde - Bertil var ensam med fosterbarnen.
- Han bara öppnade sin sovrumsdörr och sade åt mig eller Carina att komma in. Det var så äckligt, det han gjorde. I början gjorde det ont, men jag vande mig. Jag försökte tänka att jag var någon annanstans, och jag brukade duscha efteråt för att få bort det. Men han var ju snart där igen.
Carina rymde och placerades i en annan fosterfamilj. Men Monica blev kvar. Under de sista tio månaderna hos Bertil sov hon i hans dubbelsäng.
- Så skulle det vara, sade han. Men jag fick inte berätta för någon att han låg med mig, för då skulle han döda mig eller min mamma. Ibland hotade han med självmord också. Och jag trodde honom, för han hade yxan på nattygsbordet.
Monica visste att det Bertil gjorde var fel, men hon hade inte en tanke på att avslöja honom.
- Jag var ju inte så gammal, och under hela min barndom hade jag känt att ingen ville ha mig. Jag hoppades så hårt att få en riktig familj, och jag tänkte att detta var väl det pris jag fick betala.
Det var Carina som gick till skolsköterskan och sade som det var. Sköterskan slog larm, och en polisutredning drogs i gång.
Monica placerades i en ny fosterfamilj och fick komma till en psykolog.
- Men jag sade nästan ingenting Varje dag i ett år satt jag hemma efter skolan och lyssnade på Noice ända tills jag gick och lade mig.
Men det blev aldrig någon rättegång, för Bertil dog plötsligt. Och då ansågs saken vara historia även för Monicas del.
- Psykologen släppte mig redan efter några månader, och socialen lade locket på. "Nu är mannen död, nu kan Monica gå vidare", resonerade de tydligen. Så där satt jag med alla hemska minnen som ingen ville prata om.
Hon bodde kvar i den nya fosterfamiljen tills hon blev vuxen, hon bildade familj och fick två barn, hon levde med barnens pappa i elva år och hela tiden tänkte hon på vad Bertil hade gjort.
Men hon sade inte ett ord, inte ens till sin man.
- Jag skämdes, förklarar hon. Jag skäms fortfarande, trots att jag vet att jag inte har någon skuld.
Det var hennes man som styrde och ställde i äktenskapet.
- Han kränkte mig, kallade mig "fittan" och "grisen", vrålade "kärringjävel" och beordrade mig att hämta cigg eller sätta på kaffe. Och jag lydde. Jag var ju van vid att bli illa behandlad, och jag var livrädd för separationer. Så jag klamrade mig fast vid honom. Jag antar att jag inte kände mig värd att vara lycklig.
Nu lever Monica med en man som respekterar henne, och för några veckor sedan lyfte hon äntligen på locket inför honom.
- Jag väntade i det längsta, för jag var rädd att han inte skulle stanna kvar hos mig Men till sist gjorde det i alla fall. Jag berättade om våldtäkterna och om all otrygghet jag har levt med. Det var så skönt att låta allt komma ut, och han höll om mig och var så kärleksfull.
Hon har tagit kontakt med Carina också. De ska hjälpas åt med att skriva ner sin gemensamma historia. Och de har tagit kontakt med föreningen Stulen Barndom, för de vill att den ansvariga kommunen ska ställas till svars inför domstol.
- Jag vill ha upprättelse, säger Monica. Myndigheterna borde ha omhändertagit mig med tvång redan när jag var spädbarn, de borde ha placerat mig i en familj där jag kunde känna mig trygg och där jag fick vara kvar under hela min barndom. Varför gjorde de inte det? Och hur kunde de lämna mig hos en fosterpappa som Bertil?