En dag sade Sven Wollter så här till sin dotter Ylva:
- Pappa kommer snart tillbaka.

Sedan tog han bilen, for i väg och kom aldrig tillbaka.
- Hon var fyra år gammal, och jag trodde att jag skyddade henne från smärta. Men det var ju mig själv jag skyddade! Hon anade vad som pågick, men jag tog inte med henne på sorgeresan. Jag försvann ur hennes liv, och jag ljög - jag skulle ju aldrig mer komma tillbaka till det hemmet, aldrig mer lägga mig i den sängen där jag hade läst så många sagor för henne. Visst, jag ringde henne redan nästa dag, jag umgicks med henne så ofta jag kunde när hon var liten, och som tonåring bodde hon en tid hos mig. Men den där gången svek jag henne, och det ångrar jag.

Han glömmer aldrig den dagen då hon föddes. Året var 1962, det var midsommarafton och den unge skådespelaren hade fått nådigt tillstånd att beskedligt närvara i förlossningsrummet, om han höll sig ur vägen i ett hörn och inte svimmade.
- Det var en stor upplevelse, säger han. Efteråt dansade jag med mina kompisar på ängarna i midsommarnatten ...

Men han dansade med blandade känslor. Han hade varit en passiv och frustrerad åskådare vid förlossningen. Liksom alla pappor på den tiden hade han tvingats att lämna sjukhuset när det hela var klart. Och de följande dagarna fick han bara umgås med sin nyfödda dotter och hennes mamma under snålt tilltagna besökstider.

På den tiden var det kvinnorna som räknades i barnens liv; männen var andrahandsfigurer - även Sven Wollter. Han hörde till vänstern; han ivrade för jämställdhet mellan könen och hade höga ambitioner som pappa. Men på en filmgala trettio år senare kände han sig ändå tvingad att be sina äldsta barn om förlåtelse för att han hade varit så frånvarande under deras barndom.

Han har grubblat mycket över detta. Man kan säga att han personifierar mansrollens utveckling under de senaste fyrtio åren. I en intervju i Svenska Dagbladet i december i fjol sade han att "moderniteten i mansfiguren hör samman med det gradvisa närmandet till barnen", att "faderskapet måste erövras" och att "männen måste få känna att de är välkomna i de emotionella landskap som tidigare har räknats som kvinnans kontinent".

Nu sitter han på sitt favoritkafé på Renstiernas gata på Södermalm i Stockholm och tänker på vilken sorts pappa han har varit - egentligen.
- Jag har nog alltid varit närvarande i mina barns liv, säger han, även om jag tidvis har varit det på avstånd. När mina äldsta barn var små jobbade jag ju stenhårt med min konst på kvällarna. Detta har de senare grälat med mig om. "Var var du när vi var små?" har de frågat, och då har jag försvarat konstnärens rätt att vara konstnär. Men på senare år har jag lärt mig att inte bara skyffla bort sådana anklagelser. Och jag hoppas och tror att jag har blivit en allt bättre pappa för varje unge jag har fått.

När hans fjärde barn föddes, sonen Karl Seldahl, regissör i den uppsättning av "Antigone" som nu spelas i ett bergrum några hundra meter från det kafé där vi sitter och i vilken Sven Wollter spelar härskaren Kreon, då var han högst närvarande - ja, han befann sig i stormens öga tillsammans med föderskan, skådespelerskan Viveka Seldahl.
- Vi hade lärt oss hur vi skulle andas, vi flåsade tillsammans, läkaren kom tassande och sade "Jaja, det går bra". Och när sedan Kalle kläcktes fram var det jag som mötte hans första blick ... Jag tror att den skillnad i relationen till barnen som kan finnas mellan män och kvinnor beror på att det oftast har varit mammorna som först har sett barnen i ögonen och haft dem nära. Själv har jag haft förmånen att få möta mina senare barns första blick, och det har förändrat mig som människa.

Hans yngsta barn heter Magnus.
- Han är nio år gammal och har sin fasta hemvist hos sin mamma här på Söder. Själv bor jag på Kungsholmen, men jag träffar honom jättemycket. Jag har avtalat med hans mamma att han bor två veckor hos henne och en vecka hos mig. Men under den senaste säsongen har schemat blivit lite upplöst, vi har fått hitta andra tider på grund av mitt arbete. Vi löser sådant. Vi har sällan några konflikter om Magnus. Och hur kan jag någonsin klaga när jag sitter där på bussen med hans lilla hand i min och känner förtroendet från min lille kille?

Sven Wollter har fem barn med fyra kvinnor, och han lever som särbo med en femte. Gång på gång har han alltså skilt sig från sina barns mödrar, och han säger att ordet sorg är för svagt för att beskriva hur det har känts.
- Sorg är för mig något runt och molande, säger han. Men detta att vara tvungen att skiljas från sitt barns mor är en sorgesmärta som är skarp och låter illa, som stinger mig och skorrar i mina öron. Jag hör hela tiden barnets gråt någonstans. Den ensamma gråten ... Jag har genom livet blivit allt bättre på att utveckla ett bra förhållande till de kvinnor jag har skilt mig från, men det hjälper inte mot denna smärta. Den går inte att hantera. Den gör lika ont på ruta ett som på ruta sextiosju. Jag vill vara närvarande när mitt barn gråter, det bara är så.

Vårdnadstvisten som följde efter hans första skilsmässa var tuff som fan för alla parter, säger han.
- Jag ville ha vårdnaden och ta ett hundraprocentigt ansvar för mitt faderskap, men jag gick på pumpen. På den tiden hade ju pappor inte en smörklicks chans i helvetet.

Rätten bestämde att döttrarna Ylva och Stina skulle bo kvar hos mamman i Uppsala. Själv flyttade Sven Wollter till Göteborg.
- Jag förlorade striden om barnen, och vi hade det jävligt svårt under ett par år, det ska erkännas ... Umgänget var ganska generöst, jag reste dit och hälsade på dem ibland och de bodde ofta hos mig under skolloven. Men när de kom hem igen vågade de inte berätta att de hade haft det roligt hos mig. De kunde inte ringa till mig så ofta som de ville. Och jag fick anpassa mig.

Han hade ett känslomässigt helvete under de där åren, säger han. Och nästan lika illa var det efter nästa separation; även då fick han vackert tåla att barnet blev kvar hos mamman.
- Jag ville verkligen ta hand om Lina, men jag fick inte. Och vis av erfarenheten svalde jag vreden och gav med mig, trots att det var smärtsamt.

I vissa lägen måste man begripa att det inte lönar sig att kämpa, säger han.
- Jag lade genast ner striden om vårdnaden, valde att ligga lågt ett tag och jobbade mig sedan in i matchen igen. Det kan man lyckas med om man klarar av att ta tag i sin aggressivitet och föra in den under avdelningen för ofruktsamma känslor. Jag lyckades med detta och upprättade i stället gradvis ett så bra förhållande till Lina att hon senare som tonåring bodde hos mig i långa tider. Och likadant gjorde Ylva.

Barn som på grund av elakt spel mellan föräldrarna berövas pappan eller mamman löper stor risk att drabbas av psykiska störningar, tror Sven Wollter.
- De får ärrbildningar och förhårdnader i själen som de förr eller senare i livet måste ta itu med. De har ju utsatts för en sorg som är omöjlig att bearbeta. Den bara fortsätter.

Han blir upprörd när frånvarande fäder kallas smitarpappor.
- Det är sant att vissa män av bekvämlighet glider ut ur sina barns liv. Dem vill jag inte försvara, för jag förstår förbanne mig inte hur man kan strunta i sina barn. Men i många fall handlar det inte om smitning utan om ångest över att livet gick sönder, om smärtan att underkasta sig och ständigt vara tvingad att böna och be för att få träffa sina barn ... Ingen hånar en jävel som är rädd för att gå nära ett stup. Men pappor som inte klarar av något som kanske är svårare än att balansera vid en avgrund - de blir hånade. Det gillar inte jag.

Sven Wollter tror att en förälder som försöker mobba ut den andra ur barnens liv nog kan lyckas till en början, men i längden tar han eller hon en stor risk även för egen del.
- Jag har kvinnor i min yttre bekantskapskrets som har gjort så, och de har ju utsatt sina barn för något ohyggligt. Dessutom har de omedvetet isolerat sig själva gentemot barnen. För ungar är ju så smarta att de så småningom upptäcker det fula spelet och fördelar skulden. De är obönhörliga i det läget. De har blivit bestulna på kärlek, och de ser till att den som är skyldig får sitt straff. Förr eller senare vänder de ryggen åt en sådan förälder.

I plågan av den temporära förlusten av döttrarna vann han något annat i stället.
- Ja, från en ytlig karriärsynpunkt var det ju bra att jag inte hade dem boende hos mig. Jag fick chansen att bröta på i mitt yrke. Jag kom närmare mitt konstnärskap.

Hans framgångar blev stora. Men de hade ett pris.
- Jag har ibland en känsla av att jag har varit otillräcklig, säger han. En av skuldens funktioner är ju förträngning, det första du gör när du får en skuldkänsla är att du lägger locket på. Och jag har nog lagt en massa lock på under årens lopp. Men nu päser känslorna fram som mardrömmar, under gråt i stunder om morgonen. Då tänker jag att jag har lämnat mina barn ensamma med sina smärtor vid tillfällen då jag trots allt hade kunnat vara där för att trösta dem.

Sven Wollter har varit mer närvarande i sina söners liv än i sina döttrars. Han fick dem senare i livet, när han hade hunnit mogna som man - det är en förklaring. En annan är att kärleksförhållandet till Viveka Seldahl var det som varade längst, även om det tidvis var stormigt; sonen Karl levde han med i vardagen. En tredje är att samarbetet med Magnus mamma fungerar så bra.
- Men jag har aldrig brutit kontakten med något av mina barn. Och smärtan, den skorrande och stingande, den har ju rundats av allt eftersom de har vuxit upp och börjat ta hand om sig själva ... Nu ringer de till mig när fan de vill, glädjande nog även när de har gråt i sig. Då snackar de med farsan, och det är underbart.

Han träffar dem så ofta de har tid.
- Sist var hela gänget hemma hos mig när jag fyllde år. Jag har en patriarkal ådra, jag tycker om att vara lite mafioso i mitten, jag lagar mat och bjuder på vin och då skojar ungarna med mig och kallar mig Big Sven ... Jag behöver inte böna och be att de ska komma, och det är härligt.

Hans äldsta dotter varken ringer eller kommer numera. Ylva Wollter dog i anorexi en försommardag för drygt tio år sedan, tre dagar innan hon skulle fylla 30 år.
- Hon var märkligt egensinnig och försedd med en oerhörd integritet. Hon fick diabetes, och terapin för unga diabetespatienter på 1960-talet var inte så lyckad. Det hette att de inte fick synda med sötsaker, man framkallade skuldkänslor i ett skräckscenario kring maten. Hon kämpade med sin anorexi i 17 år, och flera gånger var hon nära att besegra sjukdomen. Men till sist gav hon upp. Och jag glömmer aldrig den dagen - inte den heller.

Det är en perversitet när ett barn dör före sina föräldrar, säger han.
- Ja, ordet onaturlighet räcker inte. Men numera umgås jag med Ylva på ett mer avspänt sätt än vad jag gjorde strax innan hon gick bort. Vi har vår gemensamma humor. Jag tänker på henne varje dag...

Han förklarar att nu har två fantastiska tjejer, dottern Ylva och hustrun Viveka, byggt in sig i hans tillvaro på ett alldeles särskilt sätt.
- I det huset där de nu bor åldras de inte, och de försvinner inte. De bara är där, och det känns mestadels tryggt för mig. Det är inte uppskakande när de kommer till mig om kvällarna när jag inte kan sova eller när de knackar mig på axeln på bussen. Det är lugnt och fint. En stark försoning.