Fotografen Mohammed Abed arbetade hårt under hela kriget i Gaza. Hans bilder såldes över hela världen, men till ett mycket högt pris för honom själv.
– När jag kom till polisstationen låg döda och skadade polismän utströdda över hela gatan. Jag var den förste fotografen på plats, och mina bilder blev mycket starka. Men jag var som i chock inför alla dessa döda, fattade inte vad det var som hände, jag hörde bomber falla överallt, säger fotografen Mohammed Abed när vi möts på ett hotell i Gaza City några dagar efter den israeliska offensivens slut.
Han har efter några timmars betänketid gått med på att berättat om sina upplevelser under den tre veckor långa offensiven, som krävde omkring 1.300 människors liv och skadade över 4.000 personer.
Mohammed Abed, som är en av den franska nyhetsbyrån AFP:s fyra fotografer i Gaza, har under de senaste åtta åren mött mer av blod och död än de flesta andra fotografkolleger. Vi har träffats flera gånger förut, och arbetat tillsammans ett par gånger under mina reportageresor i Gaza. När vi möts den här gången är han sig inte lik – han är blek, spänd och nedstämd.
Den 27 december var egentligen en ledig dag för Mohammed Abed. Men när den första vågen av flygbomber började falla över Gaza vid halvtolvtiden på dagen började han omedelbart arbeta. Efter de första bilderna vid polisstationen åkte han till sitt kontor för att hämta sin skyddsväst och hjälm, och organisera arbetet tillsammans med sina kolleger.
– Jag sade till dem att tänka på att ingen bild är viktigare än deras liv.
Bombattackerna, som kom helt oväntat, fortsatte under en timmes tid över hela Gazaremsan, berättar Mohammed Abed.
– Jag har aldrig tidigare upplevt ett så intensivt och omfattande flyganfall. Mitt i kaoset tänkte jag hela tiden på min familj – hur skulle jag kunna skydda dem? Vi ringde varandra oavbrutet för att försäkra oss om att ingen var skadad.
Under denna första dag dödades minst 250 människor, fler än någonsin på en enda dag i Gaza. En stor del av de dödade var poliser, som befann sig i de polisstationer som var bombattackernas främsta mål. Det massiva anfallet var Israels svar på den ständiga raketbeskjutningen från Gazaremsan, och avsikten var i första hand att slå ut den islamistiska Hamasrörelsen som tog makten i Gaza sommaren 2007.
– Jag lyckades få tag på en lägenhet intill kontoret, dit min familj kunde flytta från flyktinglägret Jabaliya där vi bor. Det kändes säkrare att ha dem i närheten, så jag kunde gå hem till dem då och då.
Mohammed Abed ville ta en dag ledigt för att vara hemma med sina fem barn, men det visade sig omöjligt eftersom Israel stoppade alla utländska journalister från att komma in i Gaza. De palestinska journalsiterna och fotograferna fick ensamma sköta rapporteringen därifrån.
– Situationen blev värre för varje dag. Vi fann döda kvinnor och barn, hela familjer som utplånats i sina hem. Känslan av chock blev allt starkare, samtidigt som jag fruktade både för min familjs och mitt eget liv. Det var som att befinna sig i ett massivt vansinne av blod och död som aldrig tycktes ta slut, säger Mohammed Abed och tänder en cigarrett.
– Det mest fruktansvärda var när jag fann en död flicka i tvåårsåldern, bara hennes huvud stack upp bland spillrorna av ett raserat hus. Jag tog säkert femtio bilder av henne, men bara två eller tre blev skarpa. När jag hade skickat dem till kontoret i Paris kunde jag inte prata på tre timmar, jag var som bedövad. Nästa dag ringde folk och ville intervjua mig om den här bilden, men jag vägrade. Jag kan inte prata om detta, säger han och försjunker i en lång tystnad.
– Jag har sett så mycket död och förstörelse under mitt jobb här, och det har naturligtvis skadat mig känslomässigt, säger han sedan och fortsätter:
– Men jag försökte samla styrka att fortsätta jobba, och försökte hitta en balans mellan det yrkesmässiga och mina känslor. Vi fotografer började jobba tillsammans tre eller fyra stycken för att öka vår säkerhet – konkurrensen mellan oss försvann. Men vår rädsla blev allt större ju längre tiden gick, det fanns ingen plats där man kunde känna sig säker, trots att vi åkte i väl märkta pansarbilar. Vi bestämde oss för att sluta jobba tidigt på kvällarna, oavsett vad som hände.
Mohammed Abed försökte undvika de farligaste platserna där det fanns stridsvagnar och beväpnade milismän, men ibland samlade han kraft och följde efter ambulanserna som ryckte ut för att hämta skadade.
– Det är mycket farligt, för ofta blir samma plats beskjuten eller bombad flera gånger. Allt eftersom dagarna gick blev det allt tydligare att det här kriget var riktat mot civila såväl som mot milismännen. De flesta skadade som kom in till sjukhusen var civila. Man såg nästan aldrig till några milismän ute på gatorna, det var inte alls som det brukar under en israelisk offensiv.
Precis som flera av de andra fotograferna levde Mohammed Abed i en dubbel rädsla, som växte sig allt starkare – dels rädslan för sitt eget liv, dels för familjen:
– Jag vågade inte låta dem gå ut, jag handlade mat åt dem när jag fick en chans och det fanns något att köpa. På nätterna sov vi alla i samma rum, tätt intill varandra. Min nioåriga dotter Inas sov i min famn varje natt, och det gör hon fortfarande. Jag har hela tiden försökt hålla en lugn och normal fasad hemma, har försökt dölja min egen rädsla för att inte oroa barnen.
När den israeliska markoffensiven började efter en dryg vecka tvingades tusentals människor på flykt undan de framryckande stridsvagnarna och pansarfordonen som förstörde allt i sin väg. Många av dem sökte skydd i FN:s skolor, men inte ens där var de säkra. På morgonen den 17 januari attackerades FN-skolan i Beit Lahiya av artillerigranater och fosforbomber. Två småpojkar dödades och femton av de cirka 2.000 personer som sökt skydd där skadades.
Mohammed Abed kom förbi skolan just som de första granaterna hade träffat. När han befann sig på skolgården, i tron att anfallet var över, briserade ytterligare ett par fosforbomber i ett regn av eld över skolgården.
– Folk flydde i panik, jag sökte skydd under ett tak, var livrädd för att bli träffad av elden som studsade omkring som glödande gräshoppor. Efter den dagen orkade jag inte arbeta mer, det kändes som att kriget höll på att äta upp mig, säger han och tystnar igen.
Sedan berättar han om söndagen den 18 januari, när de israeliska marktrupperna började sitt återtåg.
– Vi såg hur stridsvagnarna drog bort mot gränsen. Efter sig lämnade de en helt ny geografi, ett landskap av total förstörelse, med raserade byggnader, upprivna odlingar och sönderkörda fält. Jag trodde aldrig att israelerna skulle kunna göra detta mot oss, det övergår all min fantasi, som en ond dröm. Jag vill aldrig uppleva detta igen.
Mohammed Abed bär fortfarande krigets minnesbilder inom sig, fast han försöker tränga undan dem:
– Jag vaknar flera gånger varje natt trots att jag är helt utmattad. Det känns som om jag har förlorat mig själv, den glade Mohammed som fanns före detta krig. Jag försöker ändra min sinnesstämning, åtminstone när barnen är hemma. Jag följer dem till skolan varje dag för att ge dem lite trygghet. De frågar varje dag om kriget ska komma tillbaka – jag svarar nej, fast jag inte är säker på det.
Hans arbetsgivare har bjudit in honom till Frankrike, och han väntar nu på visum för sig och familjen.
– Jag skäms inte för att säga att jag behöver hjälp för att hitta mig själv igen – en psykolog, eller åtminstone att få komma härifrån ett tag. Om jag kommer i väg tänker jag varken ta kamera eller mobiltelefon med mig – jag vill slippa Gaza helt och hållet ett tag.