I augusti 2003 förändrade en spark livet för Andreas Averby, då nyss fyllda tjugo år. Misshandeln ledde till att han blev döv på vänster öra, att han inte längre känner någon lukt eller smak och att han bara orkar arbeta halvtid.
– Mina framtidsplaner grusades och länge kände jag en stark ångest. Jag har dock kämpat mig tillbaka, försöker vara positiv och hela tiden se framåt, säger Andreas.
Ofta tänker han på att han lika gärna kunde ha varit död. Under två veckor visste inte hans föräldrar, syster och vänner om han skulle överleva eller hur allvarliga hans hjärnskador skulle visa sig vara om han gjorde det.
– En misshandel drabbar inte bara den som blir slagen. Hela omgivningen påverkas. När jag träffar ungdomar och vuxna, både män och kvinnor, blir jag upprörd över hur lätt de tar på att någon har blivit utsatt för våld. De verkar inte inse hur ömtålig människans kropp, särskilt då hjärnan, är.
Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.
Andreas är en av tusentals unga män i Sverige som blivit misshandlade. Med sin berättelse vill han visa att den som blir slagen kan råka mycket illa ut – även om den som misshandlar inte hoppar upprepade gånger på offrets huvud eller sparkar flera gånger på den som redan ligger på marken.
– Men jag vill också gärna förmedla hur viktigt det är att inte ta saker för självklara. Jag var en tjugoårig glad festkille med livet framför mig. Så raserades allt på ett ögonblick.
– Nu lever jag mer dag för dag, även om jag självklart också planerar för framtiden. Jag kan också njuta av att ha tråkigt eftersom jag är så glad att jag fick en ny chans.
Andreas är född och uppvuxen i Göteborg. I april 2003 muckade han från lumpen och började ett vikariat som brevbärare på posten. Han njöt av friheten och av att åter kunna träffa kompisarna så ofta han ville.
En augustikväll var Andreas och flera vänner på Göteborgskalaset, stadens årliga jättefestival. Med var också jämnåriga Sandra, som senare kom att spela en viktig roll i hans liv.
Vädret var vackert och stämningen på topp. Det blev några öl under kvällen. På natten var det dags för efterfest och gänget tog spårvagnen mot Majorna. I vagnen satt redan några andra ungdomar.
– De tjatade om att en del människor är mer värda än andra, på ett föraktfullt sätt. Några i vårt gäng protesterade och det blev en hetsig diskussion. Så började någon i det andra gänget att slåss, en kompis till mig fick en tand utslagen. Vi försökte lugna ned stämningen och snart var det dags att gå av, berättar Andreas.
Just som han lämnade spårvagnen fick han en knuff i ryggen och höll på att tappa balansen. Han vände sig om och möttes i samma ögonblick av en hård spark i ansiktet. Han ramlade baklänges och slog huvudet hårt i asfalten. Det började blöda kraftigt.
Efter tjugo minuter var ambulansen på plats. På sjukhuset sövdes Andreas ned. När hans mamma kom dit fick hon reda på att han fått tre blödningar i hjärnan, att hjärnvävnaden var mycket svullen och att han hade en decimeterstor krosskada i bakhuvudet.
– Jag är glad att det inte var jag som måste se min kamrat eller mitt barn ligga där med en massa slangar och apparater kopplade till kroppen. Eftersom jag låg nedsövd visste jag ju inte själv hur svårt skadad jag var.
Den 17-årige man som utdelat sparken kunde senare gripas eftersom hela händelseförloppet fanns inspelat på spårvagnens övervakningskameror. Banden visade också att Andreas själv inte deltagit i bråket utan snarare försökt gå emellan och lugna ned andra.
– Jag har aldrig slagit någon under hela mitt liv. Det är jag faktiskt ganska stolt över. Jag tror på att konflikter måste lösas med samtal och dialog – inte med våld. Därför är det ironiskt att just jag råkade ut för det där.
När Andreas vaknade upp på sjukhuset visade det sig att han förlorat förmågan att känna lukt och smak. Han hade också blivit döv på vänster öra. Skadan i bakhuvudet hade nämligen gjort att flera viktiga nervtrådar slitits av.
Mannen som misshandlat Andreas dömdes senare till vård på ungdomsvårdsskola. De två har inte setts sedan rättegången.
– Då visade han inga tecken på ånger, som jag uppfattade det, och menade att sparken bara var tänkt som en ”markering”. Inte heller verkade han bry sig om hur jag mådde, utan var mer orolig för att han skulle hamna på en dålig ungdomsvårdsskola. Det var hans stora bekymmer, säger Andreas.
– Jag är inte bitter för att han vägrade att säga förlåt, men jag är fortfarande arg för att han fick ett så lindrigt straff. Vad är åtta månader på ungdomsvårdskola jämfört med mitt ”straff”? Det lidande som han är skuld till.
Efter misshandeln gick Andreas sjukskriven i åtta månader. Han mådde allt bättre och kände att han kanske skulle kunna återvända till en normal tillvaro. När han träffade en läkare, en arbetsterapeut och en psykolog för att diskutera framtiden var planen klar: Snart skulle han börja arbeta som brevbärare igen.
– Det gick bra i två veckor. Sedan brakade jag ihop totalt. Jag satt med oknutna skor och tittade på brevhögen framför mig och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag darrade som ett asplöv. På sjukhuset visade röntgen att allt var okej med hjärnan, och läkaren menade att jag drabbats av panikångest.
– Verkligheten hade till slut hunnit i kapp mig och jag började förstå vad jag varit med om. Jag hade överskridit min förmåga, vad jag klarade av att göra.
Efter rehabilitering och diverse turer mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen visade det sig att Andreas bara skulle orka med att arbeta halvtid. Han är utbildad kock, efter misshandeln funderade han på att bli lärare eller fritidsledare men kom fram till att studier på heltid skulle bli för jobbigt.
Av en tillfällighet fick Andreas kontakt med det stödcentrum för unga brottsutsatta som Göteborgs kommun driver. Han fick hålla föredrag på olika skolor och träffade tusentals elever. Då hade det hade det gått tre år sedan han blev allvarligt skadad.
– Jag brukade inleda med att visa en bild där jag låg nedsövd på sjukhuset med alla slangar och apparater. ”Det här är resultatet av en enda spark”, brukade jag säga. Sedan var jag tyst i en minut. Jag märkte att de som lyssnande verkligen tänkte efter.
Andreas spelade även in filmen ”Avspark” som visades på skolor, fritidsgårdar och idrottsklubbar runt om i Göteborg. Med den ville Stödcentrum för unga brottsoffer visa vilka följder en misshandel kan få.
I september förra året gifte Andreas sig med Sandra, hon som var med då han blev nedsparkad. De hade hållit om varandra i spårvagnen, nyfikna och lite intresserade av varandra. Efter misshandeln försvann de ur varandras liv, men så stötte de på varandra igen.
Andreas arbetar i dag halvtid som kock på en lägerverksamhet för bland annat funktionshindrade barn och unga. Ibland måste han fråga om kryddningen är okej – smaksinnet och luktsinnet är ju borta för alltid.
Han har också problem med minnet, svårigheter att koncentrera sig och måste sova väldigt mycket. Ibland när det varit stressigt kan Sandra knappt röra honom, huden blir känslig.
– Jag känner mig ändå väldigt lycklig. Jag har Sandra, vi har just flyttat till ett hus och jag har ett arbete. Man behöver inte ha en massa pengar för att vara rik. Det är min viktigaste lärdom efter det att jag blev misshandlad.