Erik har fem pärmar fyllda av dokument från alla de bittra strider som han och Patriks mamma Linda har utkämpat i svenska och engelska domstolar. Varje domstolsprotokoll skildrar ännu ett slag i en utdragen fejd om ett djupt älskat barn. Den torra och förment sakliga juristprosan bågnar av återhållna känslor, själva papperet luktar adrenalin.
Denna artikel bygger på en granskning av dessa handlingar och på samtal med Erik. Varken Linda eller den advokat som företräder henne vill uttala sig inför journalister när det gäller striden om Patrik.
Under nio år förlorade Erik varenda process. Patrik bodde hos Linda i England. I flera år var det så att om Erik skulle få träffa sin son fick han resa till London och bo på vandrarhem med pojken.
Nu är Patrik tolv år gammal, och i år har Linda två gånger kommit till Sverige för att besöka sina släktingar. Båda gångerna har hon låtit Patrik få vara hos Erik en vecka. Men när hon senast skulle resa hem till England igen med Patrik - då hände det som Erik beskriver så här:
- Patrik vägrade att återvända till England med sin mamma och jag respekterade hans vilja.
Lindas beskrivning är helt annorlunda. När hennes advokat några dagar senare, den 26 oktober, begärde att länsrätten skulle ge polisen order att hämta Patrik hävdade han att Erik "olovligen kvarhållit" sin son i Sverige. Patrik hör hemma hos Linda i England sedan nio år, argumenterade advokaten; det är där han har sin skola och sina kamrater, och det bästa för honom är att han får fara hem igen.
Men för första gången gick en domstol på Eriks linje. Länsrätten lät en särskild medlare undersöka Patriks egen vilja.
Rapporten är entydig. Medlaren hävdar att Patrik har bestämt sig; han "känner att han inte vill bo i England längre", nu vill han bo hos sin pappa och "bli en svensk man". Och enligt svensk lag ska det mycket till för att en domstol i ett fall som detta ska bortse från en tolvårings vilja; bara om det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa får detta ske. Så länsrätten tog Patrik på orden och lät honom stanna hos sin pappa.
Men Linda överklagade omedelbart, och kammarrätten underkände medlarens rapport. Domstolen påpekade att Patrik hade varit utsatt för Eriks påverkan och skrev i domen att det är "i hög grad osannolikt" att rapporten speglar ett "välgrundat och självständigt ställningstagande" från Patriks sida.
Den 20 november bestämde kammarrätten att Patrik skulle hämtas av polisen så att han kunde åka hem till England igen med sin mamma. Och det var då Erik tog Patrik med sig och flydde till en bondgård någonstans i Sverige.
- Jag är inte den sortens man som överger sitt barn, säger Erik. Det är min skyldighet att kämpa för Patriks rätt.
Erik har överklagat kammarrättens beslut till regeringsrätten och dessutom begärt att tingsrätten ger honom vårdnaden om Patrik.
- Om inte regeringsrätten låter Patrik stanna hos mig har vi fått en ny rättsskandal i Sverige, säger Erik.
Han är djupt besviken, både på Linda och på rättssystemet.
- Att blåsa sitt eget barn på den andra föräldern - det är oförlåtligt. Jag har egentligen aldrig velat strida om vårdnaden. I den sortens domstolsprocesser pressas man ju till att gräva upp skit om varandra. Den ena kränkningen ger den andra, det blir nästan omöjligt att samarbeta. Men vad skulle jag göra?
Linda födde Patrik i april 1989. Två veckor tidigare hade hon och Erik gjort slut; deras struliga samborelation hade slutgiltigt brutit samman.
Erik hade burit ut alla sina prylar och flyttat till en annan lägenhet en kvarts gångväg bort. Men trots problemen mellan honom och Linda hade han nära kontakt med Patrik under de tre första åren av hans liv.
- Patrik bodde hos mig två-tre dagar i veckan. Det var underbart att åtminstone på deltid få leva med honom. För vad kan vara större än att få uppleva en kärleksfull relation till ett barn?
Efter en tid förstod Erik att Linda hade träffat en ny man. Men han anade inte följderna.
En dag i september 1992 meddelade hon plötsligt att Patrik och hon skulle flytta till England.
- Det var väl hennes chans att skaffa sig ett nytt liv med en riktig familj, något som hon hade drömt om i hela sitt liv. Men hon förstod inte vad hon var på väg att göra mot Patrik och mig. Hon verkade tro att hennes nya man kunde ta min plats som Patriks pappa. Jag var helt enkelt tvungen att stämma henne på vårdnaden.
Erik trodde att tingsrätten skulle hindra Linda från att flytta utomlands med deras gemensamma son. Men när domstolsförhandlingen började var hon inte där. Hon satt med Patrik i ett flygplan några tusen meter över Nordsjön.
Nu följde en serie processer om vårdnaden och umgänget i både tingsrätten och hovrätten. En vårdnadsutredning visade att både Linda och Erik var "goda föräldrar" och hade "god omvårdnad" om Patrik. En barnpsykolog vittnade om pojkens behov att ofta få umgås med sin pappa. Men båda domstolarna drog till sist slutsatsen att det med tanke på pojkens bästa ändå var Linda som skulle ha vårdnaden.
Erik fick rätt att umgås med Patrik under delar av skolloven, som längst tre veckor i sträck sommartid. Varje gång skulle han hämta och lämna pojken på Gatwicks flygplats i England, och han skulle betala alla resor själv.
- Jag var så chockad att jag knappt kunde tala, berättar Erik. Domstolarna hade givit Linda rätt att klippa av banden mellan mig och Patrik!
Erik processade också i engelska domstolar, men Patrik blev kvar hos Linda.
Under åren 1993- 1996 umgicks Patrik och Erik i stort sett enligt det jurudiskt fastslagna schemat. Ingenting var normalt för Erik under de många veckorna utan Patrik; ständigt ältade han sitt förlorade faderskap. Han hade svårt att sova och fick problem med magen.
De enstaka veckorna med Patrik var inte heller okomplicerade.
- Dagarna gick ju så fort, och ju närmare avresedagen kom desto ledsnare blev Patrik. När vi for till Arlanda var han ibland helt otröstlig. Det var outhärdligt.
Hösten 1996 började Patrik flyga ensam mellan mamma och pappa.
- Men två gånger gick det inte att sätta honom på planet när han skulle tillbaka till England, berättar Erik. Jag kunde inte förmå mig att tvinga honom att flyga ensam, han var alldeles för upprörd. Och jag hade inte råd att följa med. Så han fick stanna hos mig tills vidare. Jag kontaktade polisen, socialtjänsten och Linda för att lösa problemet. Men hon greps av panik och polisanmälde mig. Hon var livrädd för att jag skulle behålla Patrik.
Den andra gången Patrik blev kvar i Sverige vände sig Linda till länsrätten som i sin tur gav polisen order att hämta pojken.
- Poliserna var bra, men hämtningen blev ändå traumatisk för Patrik. Han var näst intill hysterisk och sade gång på gång att han inte ville åka, berättar Erik.
Efter dessa händelser vägrade Linda att släppa i väg Patrik till Sverige. Då stämde Erik henne på umgänget i engelsk domstol. Men det skulle han inte ha gjort. Domstolen skar ner hans rätt att umgås med Patrik till knappt sju veckor om året och slog fast att han bara fick träffa sin son i England.
Patrik var då nio år gammal, och enligt Eriks historieskrivning ville han i första hand att både mamma och pappa skulle bo i Sverige så att han fick bo hos båda. I andra hand ville han bo hos sin pappa i Sverige.
- Men ingen domstol hade ju brytt sig om hans vilja, säger Erik. Så vi fick träffas i England. Vi bodde på Svenska sjömanskyrkans vandrarhem i London. Och där var det ju i och för sig fint.
Vid det laget hade den ekonomiska stressen växt till ett nästan lika stort problem för Erik som den känslomässiga. Advokaterna och resorna hade gröpt ur hans ekonomi.
Sommaren 1998 tog han slut som människa. Det är så han själv beskriver det.
- Kroppen sade ifrån. Mitt liv totalhavererade. Jag hade alla stress- och utmattningssymtom man kan tänka sig: en enorm trötthet, kroniska sömnproblem, ångest, allvarliga magproblem. Jag var utbränd, helt enkelt. Jag drog mig undan allt och alla och hade ingen kontakt med mina känslor. Jag kände mig helt tom.
Erik blev sjukskriven. Han orkade inte längre kämpa i domstolar, och han hade inte råd att åka till England för att träffa Patrik. De ringde och mejlade ofta till varandra, men det skulle dröja två år och nio månader innan de sågs igen.
- Det var den absolut värsta tiden i mitt liv, säger Erik. Jag tvingades till sist att svika min pojke för att överleva.
I våras ramlade månen ner, säger Erik.
- Linda bjöd mig på en resa till England så att jag fick träffa Patrik! Och i augusti kom hon hit med honom, han fick bo hos mig under en hel vecka. Det fick han göra nu i oktober också, vi hade börjat umgås igen, jag trodde nästan inte att det var sant...
Men dessa händelser utgjorde bara en paus i det kalla kriget mellan Erik och Linda. När det var dags för Patrik att fara hem till England igen gick konflikten in i skarpt läge.
Erik håller sig fortfarande undan för polisen med sin son och trotsar därmed kammarrättens beslut.
Nu väntar han på regeringsrättens besked. Domstolen kan låta bli att ta upp saken. Då gäller kammarrättens dom:
Patrik ska tillbaka till Linda i England. Men mycket talar för att regeringsrätten faktiskt beviljar prövningstillstånd och tar upp fallet till ny prövning. Landets domstolar behöver enligt juridiska experter färska, vägledande domar från högsta instans för att klokt kunna ta ställning när följande svåra frågor ställs:
När ska barnets egen vilja få råda? Hur ska man göra för att få reda på barnets verkliga vilja?
Erik förstår att dessa dagar är svåra för Patrik.
- Han har säkert tagit skada för livet av vår konflikt. Hans barndom kommer att förfölja honom, och det känns hemskt att tänka på ... Vi måste komma bort från domstolarna och börja samarbeta. Men för att klara det behöver vi professionell hjälp. Och hur ska det gå till?
Erik vill trots allt försöka bygga en bro av tillit mellan sig själv och Linda. Om han får behålla pojken lovar han att hjälpa till så att umgänget mellan honom och Linda fungerar, och han garanterar att han kommer att respektera sin sons vilja om han en dag kanske meddelar att han vill flytta tillbaka till England.