I åtta år – nästan från första dagen i första klass – blev Björn Hultman mobbad. Kamraterna retade och hånade honom, de kastade hans mössa i en vattenpöl och han fick inte vara med under rasternas lekar.
Trakasserierna fortsatte och Björn blev mer och mer isolerad. Den första tiden i skolan hade han ett fåtal kamrater, men de drog sig undan och bröt kontakten.
– De ville inte vara med någon som är ”så värdelös, dum och ful”. Under resten av grundskolan hade jag inte en enda kamrat att umgås med, varken i skolan eller på fritiden.
Björns föräldrar tog kontakt med skolan för få till stånd en förändring, de krävde att rektorn och lärarna skulle få stopp på mobbningen – men inget hände.
– Jag kände mig enormt sviken av skolan. Lärarna vågade inte markera tillräckligt hårt mot dem som mobbade mig.
– Min tillit till vuxenvärlden fick sig en rejäl törn. Som tur var stöttade mina föräldrar mig och försökte ge trygghet, berättar Björn.
I sjuan splittrades den gamla klassen och han började tro att det kanske skulle bli bättre, att han inte längre skulle bli retad och mobbad av kamraterna. Men så blev det inte.
– Ryktet om vem som är ett mobboffer sprider sig snabbt, det är som om det sitter en stor stämpel i pannan. Sedan kanske den som är mobbad sprider en osäkerhet omkring sig som gör att han eller hon inte blir accepterad av gruppen och i värsta fall mobbad.
En dag orkade Björn inte längre. Han hade precis börjat nian och under det senaste året hade mobbningen trappats upp. Kamraterna kallade honom ”råttan” och flera gånger tog de hans glasögon och gömde dem.
Björn blev deprimerad och ville inte leva längre. Han minns fortfarande hur han höll sömntabletterna i handen och känner ännu smaken mot tungan efter att han stoppat dem i munnen.
Han hade gett upp hoppet om att skolan skulle hjälpa honom – och längtade efter att allt skulle ta slut. Men överdosen tabletter han tog var inte tillräcklig för att döda honom.
– Före självmordsförsöket kände jag mig som en ensam liten fjärt i rymden. Och i takt med att mobbningen fortsatte blev mitt självförtroende allt sämre. Jag drog mig undan och tog inte kontakt med andra; det blev som en ond cirkel.
Björn talar om att hans självbild förändrades under åren när han var mobbad. Han började tro att han var precis så värdelös och dum som kamraterna påstod. Och en så misslyckad människa har ingen framtid, är inte värd att få leva vidare.
Det misslyckade självmordsförsöket sände chockvågor genom skolan där han gick. Lärarna och rektorn förstod äntligen hur dåligt han mådde och hur utsatt han kände sig. Mobbningen togs för första gången upp på allvar i klassen och trakasserierna upphörde.
När Björn började gymnasiet visste ingen vem han var och han blev en i mängden i klassen. Men såren efter grundskolan var ännu inte läkta och han hade fortfarande svårt att hitta en kamrat.
– Det går inte att förändra sig på ett ögonblick. Jag var rädd att ta kontakt med andra och att möta deras blickar. Jag vågade ännu inte riktigt lita på andra människor. De kunde ju svika och göra mig illa.
Tillit är inget som kan kommenderas fram, säger Björn. I sex år bearbetade han sina upplevelser tillsammans med en psykoterapeut. Sakta återfick han tron på att också han var värd någonting, att han har något att ge andra människor.
Men han inser att han gått miste om mycket av det de flesta andra pojkar och flickor upplever under sin barndom och ungdomstid.
– Fester, första kärleken, de första riktigt nära vännerna, de förtroliga samtalen … Jag känner fortfarande en stor saknad efter allt detta. Men livet kan ju inte levas om, och jag måste försöka se framåt. Fast jag känner en bitterhet mot den skola som tillät att jag for illa under så många år.
Efter gymnasiet flyttade Björn från Linköping, där han är uppvuxen, till Stockholm. Han har arbetat på ett lager och i en däckverkstad. Han har också sålt försäkringar och stått i en biljettkassa på Gröna Lund.
– Det senare var ett sätt att träna mig på att vara social, på att vara glad och trevlig mot dem jag möter. Jag har fortfarande lite svårt att lita på andra människor, både på jämnåriga och vuxna.
– Att jag flyttade från Linköping berodde på att jag inte ville riskera att möta mina mobbare på gatan. I en stad där ingen från början visste vem jag var, har jag fått träna mig på att försöka lita på alla nya människor jag möter. Jag behövde alltså byta miljö för att bli mer tillitsfull.
Björn drömmer om att få arbeta med film eller teve. Han vill också öppet berätta om sina upplevelser i olika sammanhang för att andra kanske inte ska behöva lida lika mycket som han har gjort.
I mars i år arrangerade Björn en dag om mobbning i Kulturhuset i Stockholm – hundra deltagare mötte upp. Han säger att varje gång han talar om sina upplevelser och hur illa han farit, känns det som att han sakta men säkert mår allt bättre.
Björn har föreläst om mobbning på en del skolor, men tycker att intresset kunde vara större.
Trots all uppmärksamhet kring mobbning under senare år verkar det finnas stora kunskapsluckor ute på skolorna, säger Björn.
– Eller kanske är det så att lärare och ansvariga inte vill ha någon uppståndelse utan hellre avvaktar och tror att problemen försvinner av sig själva? En sådan inställning gör att många barn och ungdomar lider i onödan.