Conny tränar för att bli en fullfjädrad yrkesman. Övar handens säkerhet, söker en egen stil, bygger upp en bank av motiv.
- Kunskapen att tatuera ska ta mig ut i världen, säger han. Jag vill resa, tjäna pengar och roa mig. Frankrike, Spanien, USA, Japan ... Jag har inget som håller mig kvar här i Sverige. När jag har läst in grundskolan och gymnasiet ger jag mig i väg.
Han har brutit med allt det gamla. Flyttat från Stockholm till en mindre stad i södra Sverige. Skaffat lägenhet och nytt telefonnummer. Börjat i skolan, ordnat extrajobb som försäljare och bekämpat den ensamhet som ett spårbyte i livet medför.
Det var nödvändigt, säger han. Annars hade det gått för honom som för hans gamla kompisar som antingen sitter i fängelse eller ligger döda under oansenliga gravstenar på Skogskyrkogården i Enskededalen i södra Stockholm.
- Man kan inte umgås med knarkare och lagbrytare om man vill lägga av med drogerna och börja sköta sig, säger han. Man måste sluta tänka så kortsiktigt och kriminellt. Skaffa sig en moral som håller i längden. Utveckla sig. Lära sig av sina erfarenheter.
Conny växte upp inom en religiös sekt. Han bodde med sina föräldrar i sektens kollektiv i fem olika länder i Europa och Asien.
- Jag gick i sektens skolor och hade ingen kontakt med yttervärlden, för den var djävulens skapelse. Vi lärde oss bibeltexter utantill och bad till Jesus varje dag. Om man ljög eller sade fula ord fick man munnen tvättad med tvål. Och lydde man inte ledarnas minsta vink fick man stryk med en läderrem.
Han säger att han blev hjärntvättad.
- Det hette att demonerna i mig skulle drivas ut. Jag minns att jag alltid var rädd.
Conny var tretton år när hans föräldrar bröt med sekten och flyttade till södra Stockholm. Han fick börja i Södermalmskyrkans skola på Söder - och mötte en ny värld.
- Jag hade varit instängd så länge, och nu var jag plötsligt fri! Jag började få kompisar, hängde på stan. Men socialt var jag ganska inkompetent efter alla år inom sekten. Jag behövde något för att våga ta för mig. Fast jag vet inte om det var därför jag började röka brass. Jag var väl nyfiken, ville passa in. Och det var så skönt att tända på. Jag kände mig stark och speciell.
Vid femton års ålder tog han ecstasy, vid sexton amfetamin.
- Jag orkade inte gå i skolan, för jag var jämt ute och pundade med mina kompisar på nätterna. Jag ville ha kickar, det var det allt handlade om. Starköl drack vi hela tiden, och dessutom käkade vi rohypnol. Men blir väldigt pigg och fruktansvärt våldsam om man kombinerar alkohol och rohypnol. Och har man dessutom ett vapen i fickan - då är man Gud!
Han blev mer och mer aggressiv.
- Jag kände så starkt att jag var fri, och jag ville vara en tokig jävel inför mina kompisar. Ingen skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Om någon så mycket som tittade på mig så skulle han ha stryk ... Det konstiga var att det funkade så bra på tjejer. Jag var snygg och farlig, det blev väl en kick för dem.
I övre tonåren började Conny råna butiker för att få pengar till drogerna. Han maskerade sig, klev in med en yxa och slog den hårt i disken.
- Det brukade räcka, de flesta säckade ihop på golvet i fosterställning. Jag gillade det där att de var så jävla rädda, det var en fruktansvärd kick.
Heroinet nästlade sig in i Connys liv. I början använde han mindre mängder för att må bra, senare allt större för att inte må så fruktansvärt dåligt.
- Allt accelererade: rån och drogförsäljning, fylla och knarkrus, ännu fler rån, ännu mer av alla slags droger, ännu mer våld ... Jag hade blåmärken överallt, och mina knytnävar var nästan alltid sönderslagna. Jag tränade som en galning och verkade säkert väldigt självsäker, men inombords var jag bara en osäker och svag liten skit. Jag var som en livrädd och livsfarlig hund, känslokall och avtrubbad av drogerna.
Conny gick på kokain när han och två kompisar rånade en bensinmack en kväll. Övervakningskameran registrerade tre maskerade män som hotade en kvinna med kniv och rafsade åt sig pengarna i kassan.
En timme senare greps de av polisens insatsstyrka.
Conny var ingen okänd figur för polisen. Han hade straffats för misshandel och stöld, olovlig körning och olaga hot. Han hade också suttit inne för narkotikabrott; innan han greps hade beväpnade spanare mitt i natten stormat in i föräldrarnas lägenhet i tron att Conny, knarklangaren, var där. Och nu dömdes han åter till fängelse, den här gången för väpnat rån.
Hans föräldrar var förtvivlade. De kände sig maktlösa inför Connys vilda destruktivitet.
De märkte det aldrig, men han bar på starka skuldkänslor. Han visste att han gjorde dem olyckliga, och han skämdes.
- De hade alltid trott på mig, det kände jag. En liten stjärna gnistrade långt där inne i bröstet, och någonstans hade jag väl en spärr som gjorde att jag aldrig tog någon överdos eller satte kniven i halsen på någon. Men jag tittade inte så mycket inåt under drogtiden. Det var ingen hemma. Så det tog lång tid innan jag började lyssna på den där inre rösten, den som sade att jag svek mig själv och mina föräldrar, att jag var värd något bättre.
Han var tjugoett år gammal när han nådde sin botten.
- Jag hade ständig huvudvärk, och vänsterarmen hade börjat domna bort. Jag var som en halvlam ödla i kroppen, och plötsligt fick jag bara nog av all skit. Det var inte så att jag hade en massa starka känslor eller så, jag stack bara hem till farsan och sade: "Jag orkar inte längre." Och han såg i mina ögon att jag menade allvar. För första gången ville jag faktiskt bryta med drogerna. Jag behövde lugn och ro för att kunna tänka och komma underfund med mig själv.
Känslorna kom senare, på behandlingshemmet i Norrland. Han åkte dit frivilligt och stannade kvar i ett år.
- Jag lade tvärt av med allt knark och blev rätt psykotisk. Jag var väldigt liten och kände mig helt skruvad i skallen. Jag grät och skrattade över ingenting.
Han hade många samtal med personalen. Han säger att han fick livskunskap.
- Jag kickar fortfarande på makt, men numera använder jag inte yxor och våld. Jag är bara intresserad av den makt som kunskap ger. En kille som slår sönder andra människor visar ju bara att han mår dåligt och har taskigt självförtroende. Det är mycket svårare att vända andra kinden till.
När han känner drogsuget säger han till sig själv: "Det är bara ett sug. Jag behöver inte göra något åt det, förr eller senare går det över. Ta en promenad. Eller läs en bok!"
Föräldrarnas tilltro var en av de främsta faktorerna bakom Connys spårbyte, liksom stödet från en socialassistent som höll kontakt med honom i flera år och trodde på honom, besökte honom i fängelset och ordnade så att han fick komma till behandlingshemmet.
- Men min egen vilja att göra rätt var allra viktigast, säger han. Ingen annan kan få en att bryta med det gamla och dåliga. Det måste man göra själv.