Anders är lätt att tycka om. Han är öppen och närvarande, ärlig och allvarlig, engagerad och framgångsrik i sitt arbete. Ingen kan tro att han har gått genom livet och känt att han måste be om ursäkt för sig själv.
- Jag har haft ont i kroppen så länge jag minns, säger han. Det är skuldbördan som har tyngt mig. Känslan av historisk skuld gentemot min mamma har förlamat mig och hindrat mig från att lära känna mig själv och leva enligt mina egna önskningar. Hela min person är konstruerad med skuldkänslor som grund.
Skulden konserverar, säger han.
- Den hejdar all utveckling. Man lever i ett statiskt tillstånd där man ständigt känner sig skyldig och värdelös. Man sitter fast, livet kommer inte åt en.
Anders mamma tog sig länge rätten att vara huvudrollsinnehavaren i Anders liv. Men nu har Anders gett henne sparken.
- Det är en befrielse, säger han. Jag mår bättre när jag inte alltid uppfyller andras behov i första hand utan även törs hävda mina egna.
När Anders var liten kunde hans mamma väcka honom mitt i natten och skrika att han var ett kräk som hade förstört hennes liv.
- Jag var elva år, och jag fick höra att det var mitt fel att hon hade misslyckats i livet, att pappa drack och att deras relation inte fungerade. Hon sade det rent ut. Hon var aggressiv och manipulativ; hon hade inga som helst hämningar när det gällde att lasta över skulden för sitt eget elände på mig. Och jag tog på mig skulden. Barn gör ju så.
En gång när Anders gick i sjätte klass kom han hem ett par timmar senare än vad han hade sagt.
- Mamma kom rusande mot mig i hallen. Hon slog mig och klöste och sparkade mig tills jag låg i en hög på golvet. Då ingrep pappa, för en gångs skull. Men sedan gick vi och lade oss som om inget hade hänt.
Morgonen därpå försökte Anders protestera mot vad mamman hade gjort.
- Då sade hon att hon älskade mig mycket och minsann aldrig hade slagit mig. Hur kunde jag hitta på något sådant? Hon var så skicklig ... Hon fick mig att känna skuld när det var hon som hade gjort fel.
Händelsen var ovanligt grov; Anders fick sällan sparkar och slag. Men den var karakteristisk för hur mamman fungerade i stort och smått, förklarar han: för att själv bli fri från skuld vände hon allt mot honom.
- Mamma var psykiskt sjuk, och dessutom led hon av struma. Det fick jag veta som vuxen. Man kan alltså säga att hon inte var tillräknelig, att hon inte kunde hjälpa att hon gjorde mig illa. Men det visste jag ju inte då, när jag var liten. Hon erkände ju aldrig att hon hade gjort fel. Och om skulden inte var hennes, vems var den då? Min, förstås! Så tänkte jag.
En följd av mammans beteende var att Anders ofta kände att han gjorde fel och inte dög som han var.
- Hon lade ner stor omsorg på presenter och ville få uppskattning för detta. Men det jag gav henne var aldrig gott nog. Mina gåvor nästan förolämpade henne. Om jag till exempel gav henne en skiva lät hon mig förstå att den artisten gillade hon inte längre. Jag var aldrig tillräckligt bra i min relation till henne.
Under tonåren kämpade Anders för att tänka sig bort från förklaringen att allt var hans fel.
- En lösning hade ju varit att leva ut min vrede, be morsan och farsan att dra åt helvete och sticka hemifrån. Men jag hade alldeles för starka skuldkänslor - om jag gjorde så var jag verkligen en ond människa, det förstod jag. Mamma hade satt lås på mig. Jag satt fast.
Föräldrarnas gräl var fruktansvärda.
- Pappa var alkoholist. Han skötte väl sitt jobb, men han fick alltid höra av mamma att han var värdelös.
Pappan höll sig mest i bakgrunden mellan grälen.
- Han var alltid någon annanstans. Man kan nog säga att han ganska konsekvent sket i oss.
Anders minns att han redan i femtonårsåldern ville att föräldrarna skulle skilja sig, inte minst därför att mamman drog in honom striderna mot pappan.
- Jag hade hennes uppdrag att göra om pappa så att han slutade dricka och blev en bättre människa, och jag försökte. Det gick så långt att jag slog honom. Det kändes som att dö ... Han skyddade sig knappt, och han gav aldrig igen.
Anders tror inte att hans mamma någonsin har förstått vad hon faktiskt har gjort mot honom.
- Hon har aldrig med ett enda ord erkänt att hon har kränkt mig. Hon upplevde sig så starkt som ett offer att hon inte var medveten om allt det onda hon gjorde - ungefär som det kränkta Tyskland efter första världskriget där nazismen växte fram, som staten Israel eller som USA efter terroristattacken mot World Trade Center.
Låset av skuld som band Anders till mamman satt kvar även när han hade blivit vuxen och levde med Maria, sitt livs hittills största kärlek.
Maria ville inte ha några barn, och efter detta rättade sig Anders; han hade själv mest obehagliga associationer till begreppet familj, och dessutom hade han fullt upp med att hjälpa sin mamma.
Hon hade till sist skilt sig från sin alkoholiserade man, och ju sjukare hon blev, desto mer krävande var hon.
- Jag var hennes kurator och soptunna, hennes hemtjänstbiträde och personliga assistent. Jag ställde alltid upp, men det var ändå inte nog. Hon var ständigt missnöjd med livet, med sjukvården och med mig.
En av mammans metoder för att få Anders att ställa upp var att ringa och påstå att hon var på väg att dö. Han lämnade allt och kom störtande, men varje gång visade det sig att livsfaran var starkt överdriven.
- Det var utpressning, säger Anders lakoniskt.
Maria tyckte inte om att han lät sig manipuleras. De levde tillsammans i fjorton år, men sedan tog kärleken slut.
- Min tendens att intill döden anpassa mig till andra var en viktig orsak till att relationen dog, säger Anders. Jag krympte mig, ville vara både mamma och Maria till lags. Jag tänjde mig tills jag blev förbannad och fick ett utbrott, jag växlade mellan att vara mesig och fruktansvärt arg. Och skräcken för att ta plats och rädslan att inte duga gjorde mig periodvis impotent.
Efter separationen från Maria ökade Anders sitt engagemang i mamman ännu mer.
- Jag var där nästan varje dag, men hon kunde ändå ringa tio gånger om dagen och begära ännu mer hjälp. Hon sade att jag var omänsklig om jag inte gjorde allt för henne. Och jag ställde upp. Mitt liv var att arbeta, att hjälpa mamma och att ligga hemma och vara apatisk. Inget jag gjorde räckte till. Jag var en usel människa.
Anders träffade en ny kvinna efter en tid, och hon blev tvärarg när hon fick inblick i Anders förhållande till mamman.
- Du är ju ett offer! sade hon till mig. Hon hotade inte öppet, men jag förstod att jag skulle förlora henne om jag fortsatte att låta mig utnyttjas av mamma. Så jag bestämde mig. Jag hjälpte mamma att flytta till ett servicehus, men sedan sade jag till henne att jag ville ta en paus i relationen. Plötsligt var hon så varm och snäll, det kändes overkligt. Och jag hade ångest - kunde jag verkligen överge henne?
Under de senaste två åren har Anders inte träffat sin mamma en enda gång.
- Jag känner i djupet av mitt hjärta och förbi alla mina skuldkänslor att jag har gjort mitt för henne många gånger om. Ingen gud och inget värdesystem på jorden som jag accepterar kan begära mer av mig.
Anders har börjat delta mer i livet.
- Nu vågar jag ta mer plats. Långsamt börjar jag känna att jag är okej.
Han har fått rapporter om att mamman är på väg att dö.
- Jag känner mig helt tom när jag tänker på det, för hon har ju alltid varit på väg att dö. Men parallellt med tomheten känner jag stark sorg över att allt blev så fel och att min mamma lider. Hon är så jävla ensam, hennes liv är en tragedi. Och jag tycker ju om henne, trots allt. Kanske kommer jag till hennes dödsbädd. Vi får se.