Birgitta Renström Linde växte upp i Skoghall och Arvika i Värmland under sina första tio år. I samma landskap växte hennes mamma, mormor och mormorsmor upp. Släkten av värmlänningar sträcker sig långt tillbaka i tiden, de flesta levde på landsbygden under knappa förhållanden.

Birgittas mamma Britta, som föddes 1917, var ensambarn till Hulda och Karl. Det var i alla fall vad hon trodde hela sitt liv. Eller visste hon? När började hon ana?

Birgitta, som är 65 år i dag, vet inte. När Britta låg på dödsbädden för sex år sedan sa hon:

”Jag vill inte dö, jag vill veta hur det låg till. Jag lär ha haft en bror förstår du! Hade jag en bror? Jag skulle så gärna vilja veta det. Jag vill inte dö så här nyfiken.”

– Mamma fick aldrig veta hur det stod till, men hennes ord satte i gång en väldig nyfikenhet också hos mig. Detta var något vi aldrig hade pratat om, egentligen pratade vi inte gärna om svåra saker. Man bet ihop, ”var glad” och strävade på. Så här i efterhand förstår jag att tystnaden var ett arv från min mormor och det hon varit med om, säger Birgitta.

Några år efter att mamman dött började Birgitta, som då gått i pension efter ett långt yrkesliv som lärare och psykolog, forska i familjehemligheten. Hon kastade sig ut på släktforskningssajter på nätet och besökte Riksarkivet och Stadsarkivet i Stockholm.

– Jag blev absorberad av tanken på om det var sant. Då kanske det fanns en till släkt?

Hon fann den journal från Södra barnbördshuset i Stockholm som styrkte att Birgittas mormor Hulda fått en pojke 1906, elva år innan Birgittas mamma föddes. Mormodern hade blivit gravid när hon arbetade som piga i en apotekarfamilj i Uppland. Skammen över att komma hem till familjen med ett oäkta barn gjorde att hon lämnade bort barnet till en fosterfamilj. Pojken, Brittas halvbror, hette Karl Uno och visade sig vara död sedan flera år. Men han hade två döttrar som var födda i slutet av 1930-talet, Birgittas kusiner.

– Jag skrev till systrarna och träffade dem sedan. Det var en fantastisk upplevelse.

Nu har Birgitta skrivit en bok om Huldas liv. Boken heter ”Huldas hemlighet” och kom ut förra året.

Boken är skriven som en roman som utgår från alla de fakta som Birgitta fått fram om Hulda – var hon har bott, var hon har tjänat, hur hennes förlossning var, hur sonen artade sig i fosterfamiljen …

Kärlekshistorien mellan Hulda och Karl Unos pappa är däremot påhittad.

– Jag har fantiserat ihop, gissat, vem Karl Unos far är, för det är det ingen som vet.

Vad gjorde familjehemligheten med familjen?

– Det var som om mormors liv fattades och det påverkade hela vår familj. Nu vet jag att många omkring oss visste, men ingen sa något. Oäkta barn skulle det inte pratas om, det var en skam och skulle glömmas bort. Mamma kanske anade, någon hade troligen sagt något om en möjlig bror någon gång i förbifarten.

Birgitta har känt det som om det har fattats en pusselbit i hennes familj, en bit som hon nu har hittat. Innan hon hade den pusselbiten hade hon svårt att få ihop bilden av sin mamma.

– Jag förstår min mamma mer nu. Hon hade alltid väldigt svårt att accep­tera sig själv som den hon var. Hon försökte fylla ett tomrum i sitt liv och det blev vi barn, jag och mina två bröder, som skulle fylla det tomrummet.

Birgitta upplevde som ung att mamman var mycket känslosam. ”Om jag ändå hade syskon, jag har haft det så svårt”, kunde hon säga.

– Hon ville sällan rota i saker utan pratade hellre om det fina vädret, vilket jag mådde ganska dåligt av. Det är ett mönster som jag förstår nu, för så var det i hennes familj, hennes föräldrar ville inte berätta så mycket, säger Birgitta.

Vad hade det betytt för din mamma att få veta hur det låg till?

– Jättemycket. Hon hade nog kunnat se sin egen mamma som en mer mänsklig person, och på så sätt också kunnat förstå sig själv bättre. Mormor var i mammas ögon en ­ganska svår person; sträv, krävande, en ordningsam arbetsmänniska, en mamma som inte tyckte om barn.

Men den bilden stämmer inte med den bild som Birgitta fått fram i sina efterforskningar. Mormodern ville bli barnmorska – och måste då säkert ha tyckt om barn? – och försökte länge få tillbaka sin son, men livet under första världskriget ville annat. I boken skildras hon som ömsint, men plågad av ett hårt liv.

– Jag tror att både mamma och mormor längtade efter svar, men särskilt mormor orkade inte ta itu med det. Hon var rädd för skammen, skulden och för att bilden av den fina familjen skulle bli krossad.

Birgitta Renström Linde har varit ute och föreläst sedan boken kom ut. Efteråt kommer alltid männi­skor fram och berättar om händelser i deras egna familjer, hemlig­heter som varit dolda. Någon berättade att hon inte fått reda på att hennes pappa inte var hennes riktiga pappa förrän hon var nitton år.

– Jag tror att det är väldigt vanligt med familjehemligheter. Och jag tror att vi kan lära oss mer om oss själva genom att förstå hur även våra mor- och farföräldrar hade det. Hela vår familjs historia präglar oss. Jag har ju förstått det när jag har läst psykologi, men inte förstått det för min egen del förrän jag har grävt i min egen släkts historia, ­säger Birgitta.

Birgitta har tre söner som nu är vuxna. Under varje graviditet och förlossning har hon känt sig osäker. Hon har också känt sig ängslig för att inte knyta an tillräckligt till barnen.

– I dag kan jag koppla de känslorna bakåt i historien. Jag tänker på hur svårt det måste ha varit för Hulda när hon bar på min mamma, hur det måste ha återuppväckt de känslor hon hade när hon var tvungen att lämna bort sitt första barn. Hade hon svårt att ta till sig mamma? Kan det förklara att hon blev lite distanserad från sin dotter? Kan det ha påverkat mamma när hon fick barn? Och mig i min tur? Jag vet inte, men jag funderar mycket på det.

Sedan boken blev färdig tycker Birgitta att hon har fått en större känsla av sammanhang i sitt liv.

– Jag förstår mer vem jag är och har mer kontakt med mina egna känslor. Livet har blivit mer begripligt och förståeligt sedan jag fick veta mer om mormor.