Börje Gunnarsson, 75, fick cancer 2007. Det blev många operationer och svåra komplikationer. Börje låg på sjukhus i tre månader och läkarna trodde först inte att han skulle komma därifrån levande.
– Tänk att du redan har fått tre år till, Börje. Trots att de sa att det nog var slut då, säger May Ekengren, Börjes fru.
May var hos Börje varenda dag under hans långa sjukhusvistelse, och hon skrev dagbok om allt som hände. Själv minns Börje nästan ingenting av den tiden. Rullatorn och rullstolen som Börje fick när han kom hem från sjukhuset är undanställda, men inte tillbakalämnade. De kan komma att behövas igen. Fast inte än på ett tag.
– Vore det inte för smärtorna skulle jag nästan känna mig frisk i dag, säger Börje. Men frisk kan jag inte bli mer, det vet jag.
Först fick Börje postatacancer. Några månader senare hittade läkarna en helt annan och mer allvarlig cancer, i matstrupen. Den har spritt sig till levern och i höstas fick Börje ett antal cellgiftsbehandlingar. Nu ska han snart göra nya undersökningar, sedan blir det troligen mer cellgifter.
Sex dagar i veckan får Börje och May besök av den avancerade hemsjukvården från Ersta sjukhus i Stockholm. De kollar hur Börje mår, tar prover, ger honom dropp och injektioner.
– Jag ligger på sjukhus, fast jag är hemma, säger Börje. Är det något som inte verkar bra, då tar sjukvårdsteamet upp det med läkaren. Behöver man prata med någon, är det bara att ringa.
– För mig som står vid sidan av känns det som en väldig trygghet att vi kan kontakta hemsjukvården när som helst, dygnet runt, säger May. Man behöver inte undra vad man ska göra, man kan fråga dem. De ger råd på telefon eller kommer hem till oss direkt.
Det värsta med sjukdomen är värken, säger Börje.
– Det är fruktansvärt att ha riktigt ont, man kan inte föreställa sig hur det är när man inte varit med om det. Vårdteamet försöker hjälpa mig att slippa smärtan, men ibland får jag ändå otroligt ont.
– När du har tagit din medicindos, då står du ut, säger May. Helt smärtfri blir du ju aldrig.
– Nej, men det blir en vana det där också, man vänjer sig, säger Börje. Fast när man tänker framåt är det smärtan man är rädd för, att man ska ha för ont.
Det finns mycket som Börje inte kan göra längre, som att äta middag med goda vänner, till exempel. Han mår ofta illa och han kan nästan inte äta alls, han får sin näring genom droppet. Men det finns också mycket som han faktiskt kan göra.
– Jag saknar umgängeslivet, och att kunna äta, men har accepterat att det är som det är, säger Börje. Man kan inte hålla på att gräma sig. Jag håller mig sysselsatt, jag renoverar möbler och sådant, lite lättare arbete.
Börje försöker också gå ut varje dag. Ibland sätter han sig på en buss och åker ett tag, för att få se något annat. Nya intryck avleder smärtan. Och så går han till parken med livliga lilla yorkshireterriern Lisa, 11 år.
– Jag tror att Lisa är lugnare när hon går med dig, hon gör skillnad på oss, säger May. Lisa är en liten glädje för oss, mitt i allt elände. Vi har inga barn, och Lisa betyder mycket, hon lyser upp vår tillvaro.
Börje har alltid varit optimist, det säger både han och May. Det har han nytta av nu, menar de.
– Jag har inställningen att allting går, man ska aldrig säga ”det går inte” utan att ha provat, säger Börje. Jag är inte ledsam av mig, utan tycker om att skämta och är gärna lite ironisk.
– Om du inte var så envis, då skulle du nog inte sitta här i dag, säger May. Blir man svårt sjuk, då måste man ha viljan och orken att försöka leva vidare. Det är bra om man kan fortsätta att bry sig om det som är runt omkring, som Börje gör.
– Men vissa struntsaker, som kunde reta mig förut, bryr jag mig mindre om. Man får ändå ett annat perspektiv, säger Börje.
Den första tiden efter beskedet om cancern, och efter den jobbiga sjukhustiden, var både Börje och May ledsna och chockade.
– Direkt när jag kom hem fick vi kontakt med hemsjukvården på Ersta, säger Börje. Och de är väldigt snabba på att reagera om man mår dåligt, så jag fick hjälp med att klara av känslorna.
May träffar en kurator på Ersta regelbundet. Hon umgås också en hel del med sina väninnor, de kommer hem och hälsar på, och ibland går May hem till dem, för att komma ut lite. Livet har blivit annorlunda även för henne.
– Jag är egentligen en planeringsmänniska, van att tänka framåt hela tiden. Nu får man lära sig att leva för dagen, säger hon.
Utan den avancerade hemsjukvården vet May och Börje inte hur de skulle ha klarat sig.
– Trots allt är vi lyckligt lottade som har dem, säger May. Det känns också bra att veta att den som en dag blir ensam kvar kan gå dit och prata, och träffa andra i samma situation.
– I dagens läge känner jag att jag har livskvalitet, säger Börje. Jag kan anpassa livet efter det som är möjligt för dagen. De i hemsjukvården är så måna om att jag ska må bra. Det är tack vare dem som jag orkar vidare. Jag skulle vilja kalla det för en oumbärlig vård.