Lina var 14 år när hennes föräldrar skildes. Hon och hennes äldre bror bodde kvar hos sin mamma i villan i en Stockholmsförort, medan pappan flyttade till en lägenhet i stan. Hon minns det som en ganska tung tid när mamma ofta var ledsen och trött.
- Samtidigt var det så mycket som hände i mitt eget liv just då, säger Lina. Jag hade min egen värld med kompisar, skolan och förälskelser. Att ha skilda föräldrar var vanligt, även om det kändes sorgligt och tråkigt så var det inget jag grubblade jättemycket över. Jag hade fullt upp med annat.
Lina tror att hennes mamma ville undvika att prata illa om pappan inför barnen. Men visst märkte Lina att mamman var arg, det hördes på rösten när hon talade om honom, eller med honom i telefonen. Det hände också att Lina uppsnappade negativa kommentarer om pappan när mamman pratade med någon väninna.
- Jag frågade förstås varför de skildes. Pappa sa att de "växt ifrån varandra", mamma sa väl något liknande. Jag frågade också mamma om hon var arg på pappa. Hon sa något i stil med "inte arg, men det är klart att man blir besviken när man har trott att man ska leva ett helt liv tillsammans".
- Jag och min bror var ofta och sov över hos pappa, han var väldigt angelägen om att vi skulle ha det bra, han var noga med att säga hur mycket vi betydde för honom. Men han jobbade mycket, och vi var ju mycket, mycket mer med mamma.
Efter något halvår började Linas mamma bli mer som vanligt igen. Ungefär samtidigt presenterade pappan en ny flickvän. Det kändes lite konstigt i början, men ändå rätt okej, tyckte Lina. Flickvännen verkade schyst.
- Det var ju inte direkt som om vi skulle få en styvmamma, vi var ju så pass gamla.
När Lina var 17 år började hon få problem med att sova. Hon började också känna mer och mer oro och ångest. Hon gick sista året i gymnasiet och var orolig för att inte orka plugga tillräckligt mycket.
- Till sist funkade jag riktigt dåligt, jag grät för ingenting, gick bara till skolan ibland. Mamma hjälpte mig att ta kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, och där började jag gå hos en psykolog. Hon undrade om mina problem kunde ha med mina föräldrars skilsmässa att göra, men det kändes inte alls så.
Lina och hennes mamma pratade mycket under den här tiden. Eftersom Lina inte orkade gå ut så mycket på kvällarna längre tillbringade de mycket tid tillsammans. Hennes mamma berättade att hon kände igen sig i Lina, att hon själv haft mycket oro och varit deprimerad som ung, men att det hade blivit bättre.
- En kväll när vi satt och pratade började jag fråga om skilsmässan. Till sist berättade mamma att pappa hade träffat "flickvännen" redan långt innan de skildes. Han och hon hade haft ett förhållande, han hade varit otrogen mot mamma. Jag blev helt chockad, säger Lina. Aldrig hade jag trott att min pappa skulle göra något sådant. Och dessutom hade han lurat oss. Mamma sa att de varit överens om att inte berätta det för oss barn, men det var ju hans fel, kände jag.
Nästa morgon vaknade Lina tidigt.
- Jag kände en ilska som var starkare än något jag känt förut. Det var som om hela jag vibrerade av vrede. Och som om all min oro hade omvandlats till hat mot min pappa. Han hade förstört vår familj. Det var säkert hans fel att jag mått dåligt. Han hade förstört mig.
Den följande tiden var det som om hatet blev Linas "drivkraft", säger hon. Hon blev mer aktiv, började träffa kompisar mer och gå till skolan oftare.
- Men mina tankar kretsade nästan hela tiden kring min pappa. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag tänkte på honom hundra gånger om dagen. Det var som en förälskelse, fast tvärtom. Hjärtat bankade, hjärnan surrade, precis som när man är kär - men nu var det något negativt i stället.
Lina vägrade träffa sin pappa. Hon kunde säga sådant som "jag skiter väl i den där jäveln" när mamman berättade att han ville få tag i Lina.
- Mamma blev ledsen och orolig för det. Så farligt var det ändå inte, det som han gjort, tyckte hon. Hon hade förlåtit honom, men jag ville aldrig förlåta.
Det kändes skönt att avvisa pappan, skönt att säga att hon sket i honom, berättar Lina.
- På samma gång var det ju just det jag inte gjorde. Jag hoppades verkligen att han led av att jag inte ville ha med honom att göra. Jag svarade aldrig i mobilen när jag såg att det var han. Jag njöt när jag hörde att han ringt mamma eller min bror och bett dem hjälpa honom att få kontakt med mig. Men njutningen var kortvarig. Hat-tankarna tog över helt, jag kunde uppriktigt önska att han skulle få cancer och dö.
Lina fortsatte hos psykologen. Mest handlade det om att Lina berättade om hur mycket hon avskydde sin pappa.
- Jag drog upp fler och fler saker, tyckte att han varit en dålig pappa hela vägen, han hade jobbat för mycket, lämnat ansvaret till mamma, bara tänkt på sig själv. Så hade jag ju inte alls tyckt tidigare, vi hade haft bra kontakt. Men det var som om det som varit tidigare försvann.
Det tog ungefär ett år innan hatet började lägga sig, berättar Lina, som i dag är 29 år.
- Men det tog flera år till innan min kontakt med pappa blev mer normal igen. Det hade blivit väldigt laddat för mig. Så här i efterhand tycker jag att han tog det hela bra. Han slutade aldrig att försöka få kontakt med mig, men han försökte inte tvinga mig, och han svarade aldrig med samma mynt.
Hur gick det till när hatet försvann?
- Det kan jag inte säga. Jag tror att jag helt enkelt inte orkade längre. Hatet var som en sjukdom, precis som en förälskelse kan vara som en sjukdom. Man lider. Och man orkar inte vara så upprörd och laddad hela tiden, det sliter på en. När hatet sjönk kunde jag se att han inte var den djävul som jag målat upp honom som, även om jag fortfarande tycker att han gjorde fel mot mamma och oss som inte sa som det var tidigare. Nu som vuxen kan jag också bättre förstå att det kanske inte alltid är så lätt att hantera sådana situationer som den han var i.