En pausfågel sjöng i radion när Karin för första gången mötte sin son Niklas. Såret efter kejsarsnittet stramade, en märklig känsla av tomhet hade ockuperat hennes kropp och varelsen som hade lyfts ut ur hennes livmoder kom från en annan planet.
- Det var en helig stund, säger hon, en underbar stund. Men jag drabbades av en vördnad så djup och en ansvarskänsla så blytung att jag blev livrädd. Jag hade bragt en människa till livet! Vem var han? Och hur skulle jag klara av att vara hans mamma?
Trots att Niklas pappa Lasse fanns med hela tiden kände sig Karin ensam om upplevelsen att bli förälder. Efter den första tidens eufori halkade de ner i gamla och dåliga spår i sin inbördes relation.´
- Vårt förhållande var dött redan innan Niklas kom, säger Karin.
Hon skilde sig från Lasse just när Niklas hade lärt sig att gå. Efter några månaders kaos fick han bo växelvis hos båda föräldrarna, och det gick ganska bra. De bodde nära varandra, och de samarbetade trots allt.
Fyra år senare blev Lasse erbjuden ett nytt jobb i en annan stad. Då förändrades Niklas liv. Tre veckor av fyra fick han bo hos sin pappa i Göteborg, och en vecka i månaden var han på besök hos sin mamma i Jönköping. Så levde han i nästan två år.
När han skulle börja i skolan bestämde föräldrarna att han skulle flytta tillbaka till Jönköping. Från och med första klass bodde han hos sin mamma. Sin pappa umgicks han med var tredje helg och under skolloven. Och så har han haft det sedan dess.
Nu har sjutton år gått efter det första, magiska mötet mellan mor och son. De bor tillsammans i en trerummare i Jönköping sedan tio år, och under Niklas tonårstid har Karin gradvis fått tillbaka känslan av främlingskap inför varelsen hon födde.
- Visst är han världens gulligaste pojke, säger hon, och visst händer det att vi har fina stunder. Men vi går varandra på nerverna. Han tar så stor plats i mitt liv, och jag i hans. Vi bråkar nästan varje dag. Han tycker att jag är dominant och hispig. Och jag retar mig på att han inte hjälper till i hushållet. Jag är uppasserskan, han är kungen. Så har det blivit, och det får mig att känna mig misslyckad.
Datorn som står i vardagsrummet har varit en källa till ständiga konflikter.
- Niklas lever online, säger Karin, han försvinner ut på internet varenda dag. Han säger att hela hans liv finns i datorn, och jag tycker att det låter så fattigt. Jag har alltid tyckt att den hindrar honom från att leva på riktigt, att de kontakter han får på nätet är ytliga och flyktiga. Men på senare tid har jag börjat tänka om. Kanske är det ändå så att han faktiskt bygger upp ett rikt socialt liv med hjälp av datorn. Kanske är det bara jag som känner mig som en alien i hans värld.
Ibland när Karin frågar Niklas hur han har det svarar han att det ska hon skita i.
- Han är så bortvänd och formad av en tid som jag inte förstår, säger hon. Han tar avstånd från allt jag står för. Han vill inte läsa böcker, han föraktar pacifism och humanism, han påstår att alla som offrar sig för andra är losers - det är skitlöjligt att vara hjälpsam och solidarisk, för det är ändå ingen som säger tack. Åh, jag känner mig så främmande inför den hårda, kommersialiserade värld han lever i ... De gräver i våld och snusk, tonårsgrabbarna!
Hon tänker på skällsorden som Niklas använder: hora, fitta, bögdjävel. Hon tänker på "Dark funeral" och de andra satansdyrkande blackmetal-banden han lyssnar på. Hon tänker på porren som finns där hela tiden, på könsorganen som anfaller honom så snart han ger sig ut på internet. Och hon tänker på "Make them die slowly", "Bloodlust", "Terror firmer" och alla de andra skräckfilmerna han ser, där ett människoliv är lika mycket värt som ett skämt och där kvinnorna är offer för männens mer eller mindre sjuka lustar.
- Det känns svårt att mitt barn ägnar sig åt det mest förhatliga jag vet: rå sexism i kombination med grövsta tänkbara våld. Den typiska kvinnan i de filmer Niklas ser är en storbystad och avklädd bimbo som blir hunsad eller misshandlad, knullad eller våldtagen, slaktad och kanske till och med uppäten. En kvinna i den världen är en konsumtionsvara, en bit kött. Jag mår illa!
Karin tror inte att Niklas och hans kompisar är särskilt intresserade av porren på internet.
- Den finns ju där jämt, den förorenar hela deras värld. De är väl övermätta ... En gång när Niklas hade surfat till en hemsida med grova porrbilder började jag gråta. Då tröstade han mig. Och en annan gång när han visade mig hur lätt det är att hitta barnpornografi på nätet, då sade han att barnporr - det är riktigt äckligt! Han var upprörd. Det finns alltså en gräns för vad han tycker är okej, och det känns hoppfullt.
Betydligt mindre optimistisk är hon när det gäller Niklas nuvarande mansideal.
- För honom är det muskler som gäller. Är man stark, då äger man alla och då har man makten, säger han. En man ska vara hård och mäktig och inte visa ömhet och värme. Niklas har en aggression i sig som kan göra mig vettskrämd. Han hyllar en opolerad manlighet, lever ut sin vrede och ger uttryck för machovärderingar som män i min ålder aldrig skulle våga erkänna så öppet.
Det händer också att Niklas och hans kompisar väser svartskalle om svenskar med utländska rötter och påstår att de bara har kommit hit för att snylta på den svenska välfärden. Om Karin då blir upprörd och säger emot är hon bara fjantig.
Men den rasismen är bara ytlig, tror hon. Den häftade vid som en klisterlapp när killarna köpte machostilen; den lossnar nog med tiden.
Att vara tonårsförälder handlar till stor del om att ha is i magen. Det gäller att tygla sin oro och försöka se det goda.
En av Niklas lärare sade nyligen till Karin att hon borde vara stolt över sin son, att han är en tillgång i klassen med sitt generösa sätt.
- Jag blev förstås väldigt glad. Men just nu kan jag tyvärr inte se allt det positiva hos Niklas som läraren ser. Min oro är i vägen.
Självklart är Karin medveten om att det är tonåringens uppgift att göra sig fri för att hitta sig själv och forma sina egna värderingar. Men hon är överraskad av styrkan i Niklas revolt.
- Visst förstår jag att han vill provocera mig. Men det är svårt att stå ut med hans utspel. Jag tycker att han just nu verkar vara ett hjälplöst offer för all skit som marknaden dränker honom i. Jag håller bara tummarna och hoppas att han snart flyter upp och hittar ett bättre sätt att vara man.
Det är svårt att vara ensam som förälder när tonårskriserna rullar in, tycker Karin. När oron blir för svår och fantasin skenar pratar hon med sina väninnor och med en arbetskamrat hon litar på.
- De är bra. De känner igen sig. Du vet väl att ungen är okej, säger de, du måste ha tilltro! Och jag försöker ... Jag tror nog att det går bra för Niklas. Det gör det nog.