Sextonåriga Sara reser mellan två världar varannan torsdag när hon packar sin väska och tar tunnelbanan till sin pappa för att bo där över helgen. Han är muslim och håller fast vid sitt hemlands traditioner; för honom får hon absolut inte ha någon pojkvän.
– Och han förklarar inte varför, berättar Sara. ”Det är vår religion”, säger han bara. Men det ju hans religion – inte min!
Sara känner sig mer hemma hos sin mamma. Hon är ganska liberal när det gäller dotterns handlingsfrihet; självklart får hon umgås med sin pojkvän, hon kan gärna sova över hos honom och det är helt okej om de har sex – om de skyddar sig och är rädda om varandra.
– Jag tycker om nästan allt hos min pappa, säger Sara. Han har humor, och han är givmild. Men jag känner mig pressad när jag är hos honom, för han vill att jag ska lära mig arabiska och gå i koranskola. Och så måste jag ljuga om min pojkvän ... Stämningen är ofta spänd och pinsam. Jag vet inte längre vad jag ska prata om med pappa, för jag har så mycket att dölja.
Föräldrarna skildes när Sara var fem år.
– Jag minns att de bråkade och att flyttbilen kom. Jag bodde hos mamma, men jag träffade pappa ofta. Vi brukade gå till Eriksdalsbadet och leka i bassängen.
Två år senare fick Sara följa med när pappan hälsade på hos släktingarna i hemlandet.
– Det var spännande och ganska konstigt, men alla var snälla. Jag visste ingenting i förväg – plötsligt presenterade pappa en ung kvinna för mig, och han sade: ”Vi ska gifta oss!” Jag blev glad för hans skull. Men jag hade ju ingen aning om att han skulle förändras så mycket och bli så väldigt religiös.
Några månader senare flyttade kvinnan in i pappans lägenhet i Farsta, och då blev Saras liv annorlunda.
– Jag var van vid att gå in till pappa om jag inte kunde sova på natten, men det fick jag inte göra längre för min låtsasmamma. Fast hon var ändå ganska snäll i början, i alla fall tills hon blev gravid. När min lillebror hade kommit blev hon hårdare och hårdare mot mig. Jag tror att hon kände sig instängd. Hon hade fått barn med en tretton år äldre gubbe och satt fast i en lägenhet i ett nytt och konstigt land.
Sara kände sig allt oftare spänd under helgerna hos pappan.
– Jag var inte lugn och avslappnad. Plötsligt dök nya regler upp som jag inte hade någon aning om, och det gjorde mig osäker. ”Tänk om jag gör fel”, tänkte jag hela tiden.
Hon berättar om en sorts ångest som hon fick på nätterna när hon gick i mellanstadiet. Hon vaknade och var väldigt rädd, men om hon var hos sin pappa vågade hon inte gå in till honom för att få tröst.
– Han har alltid velat att jag ska komma och bo hos honom, men jag känner inte längre att jag hör dit. Min låtsasmamma ignorerar mig ofta. När vi har gäster kan hon visa sig vänlig, då ger hon mig mat och diskar min tallrik. Men när de har gått talar hon inte med mig.
Styvmamman ogillar att Sara sminkar sig.
– Hon jagar ofta ut mig från toaletten, för hon vill inte att jag ska spegla mig. Jag målar mig jättelite när jag är hos pappa. Fast lite maskara har jag, det går bra.
Hon klär sig inte heller som vanligt.
– Nattlinnet som jag har hos mamma är alldeles för kort, det får jag inte ha. Jag kan aldrig sätta på mig mina vanliga tröjor, för pappa tycker att de är för urringade. Jag kan absolut inte ha en kort kjol eller en klänning där knäna syns. Och om jag råkar visa lite av ryggen när jag böjer mig framåt – då säger pappa genast att jag ska ta på mig en längre tröja.
Hon förstår inte varför han är så noga med hennes klädsel. Han vet ju att hon klär sig som hon vill när hon bor hos sin mamma.
- Fast jag har accepterat att det är pappas tro som gäller när jag är där. Han försöker skydda mig mot killar och mot mig själv, och han vill att jag ska slippa hamna i helvetet.
Saras mamma säger att dotterns tillvaro hos pappan liknar den som Saras mormors mor hade när hon var ung i början av 1900-talet.
– Hon växte upp i en kristen familj som tillhörde Metodistkyrkan och fick absolut inte klä sig ”osedligt” eller sminka sig. Det var syndigt att dansa, att spela kort var djävulens påfund och att umgås med en pojkvän före förlovning och giftermål var fullständigt otänkbart, berättar Saras mamma.
Saras pappa hävdar att Sara är muslim.
– Jag har aldrig vågat berätta att jag inte har samma tro som han.
Hon gick i en koranskola i Tyresö när hon var tolv år. Och en gång när hon besökte släktingar i pappans hemland gjorde hon ett rejält försök att ta hans tro till sig.
– Där var ju alla muslimer, och de påverkade mig. Men när jag kom hem till mamma i Sverige kändes allt det där muslimska så konstigt och avlägset.
För ett par veckor sedan satte pappan en bok med muslimska böner och levnadsregler i Saras händer. Hon satt i soffan i vardagsrummet och läste högt tillsammans med en av pappans vänner.
– Pappa kanske inte vill pressa mig, men det gör han när han tjatar om att jag ska lära mig arabiska och läsa en massa om islam.
Sara älskar sina småsyskon och tycker att det är roligt att återse dem under pappahelgerna. Men efter ett par timmar känner hon sig instängd.
– Jag är barnvakt hela dagarna, och det är typ självklart att jag ska hjälpa till med städningen och hushållet hela tiden … Nu har jag fått reda på att jag får vara ute på dagarna och träffa mina vänner. Tidigare när jag har frågat har de alltid sagt att jag måste komma tillbaka igen efter en timme, så det har inte varit någon idé. Fast jag får fortfarande inte sova över hos en kompis. Det är uteslutet.
Sara blev kär i Alexander för drygt ett år sedan. Hon ljög i det längsta inför pappan, men en dag hittade han ett sms från pojkvännen i sin mobil.
– Han kastade mobilen i golvet och röt att jag skulle göra slut med Alexander, att jag fick inte träffa honom mer. ”Men jag älskar honom!” sade jag. ”Vill du såra mig?” svarade pappa.
Sara tog en taxi hem till sin mamma mitt i natten, och det dröjde några veckor innan hon besökte sin pappa igen.
Numera är pojkvänner ett förbjudet samtalsämne i pappans familj. Sara nämner aldrig Alexander, och de träffas inte när hon är hos sin pappa; under tre, fyra dygn varannan vecka är det kärlek genom sms som gäller.
– Jag pratar nästan aldrig med pappa längre, säger Sara. Jag önskar att han kunde bli sig själv igen, och att han kunde låta mig vara som jag är. Fast jag vet inte … Jag har gett upp hoppet om att ha en pappa som är nära mig.
Sara och Alexander har egentligen andra namn.