Agneta var ung när hon träffade sin blivande make. Hon beskriver honom som en hippie, jättesnygg, konstnärlig – men också en sökare.
– Jag var en ordentlig flicka, 25 år gammal, visste knappt vad whisky var. Men ett år efter att vi träffats hade jag börjat feströka.
På 80-talet flyttade familjen till England, och där började det destruktiva drickandet. Maken slank ofta förbi puben med jobbarkompisarna på vägen hem. Agneta och han hade alltid vänner på besök, festerna avlöste varandra.
– Jag hade körkort och körde barnen till skolan varje dag – annars hade nog jag också trillat dit.
Väl hemma i Sverige var det också en hel del festande, men Agneta reagerade aldrig på hur mycket maken drack, inte förrän han sålde sitt företag för tio år sedan. Försäljningen gav så mycket pengar att han inte behövde jobba. Han var hemma hela dagarna.
– Från att ha varit fräsch, hel och ren, satt han i soffan med samma kläder på sig som han haft dagen innan, berättar hon.
Hon såg honom inte full, men inser i efterhand att en alkis inte ser full ut eftersom han eller hon alltid är full.
En dag i bilen, när hon var på väg till jobbet, började Agneta plötsligt gråta. Hon insåg att de hade problem, och pratade med sin man.
– Han lovade att sluta dricka. Men några dagar senare kom han hem och satte sig i fåtöljen, stupfull. Alla i familjen började gråta.
Många var de gånger hon fått löftet att han skulle sluta. I stället drack han mer, och hittade knep för att dölja det.
– Automatiskt, så fort jag gått upp på morgonen, räknade jag hur många vinflaskor vi hade i vinhyllan i köket. Varje kväll när jag kom hem från jobbet, räknade jag dem igen. Då stod det alltid några tomflaskor på trappan till husets baksida. Dem räknade jag också för att se om de stämde överens. Så började han handla vin när jag åkt till jobbet, och pantade de gamla flaskorna.
Utan att veta det blev hon en medberoende, ”en sådan som gör det möjligt för den som dricker att dricka”, som hon beskriver det.
– Jag kunde hälla upp ett eget glas för att det skulle vara trevligt, och köpte massor av god mat, löjrom, räkor, chips och dip – kylskåpet var fullt. Jag ville att det skulle vara festligt hemma, så alkoholismen inte märktes lika tydligt.
Ilskan och frustrationen växte inom Agneta, och en dag sa hon åt honom att han måste flytta därifrån.
– Då hämnades han genom att vara onåbar. Jag ringde alla sjukhus, alla vänner. Så efter en vecka hörde han av sig.
Hon började sakta förstå hur allvarlig hans alkoholism var, och att hon inte skulle klara det själv. Hon visste inte vart hon skulle vända sig. Så hon ringde Dramaten.
– Jag frågade: Vem hjälper de kända skådespelarna som missbrukar? Så fick jag kontakt med min terapeut Lars Ögren. Det förändrade mitt liv.
Hon började gå på möten för anhöriga till alkoholister. En gång var hon med sin dotter på ett möte i New York.
– Det är en helt annan sak i USA, där är de så öppna. Alla vet var AA har möten, de fotograferar kändisar på gatan utanför. Här är det fortfarande så skamligt, mötena sker på undanskymda platser. Särskilt äldre människor har svårt att prata om alkoholism.
Den stora vändningen kom när Agnetas dotter gav henne en ”kniv i ryggen”.
– Hon sa att hon skulle komma att förakta mig om jag var så svag att jag inte lämnade pappa. Jag är otroligt tacksam för den kniven.
Agneta ringde till ett behandlingshem för missbrukare, och fick höra talas om intervention.
– Det kanske inte var så genomtänkt, men jag och barnen bestämde oss för att själva göra en sådan. Jag bad honom komma hem. Även de båda äldsta barnen dök upp. De sa till honom: Du får 48 timmar på dig att bestämma dig – antingen åker du till behandlingshemmet, eller så får du aldrig mer träffa oss.
När de hade sagt det, reste han sig och gick ut ur rummet.
– Då sa jag det igen. Och barnen upprepade vad de sagt: Går du nu, får du aldrig träffa oss igen.
Men han bara öppnade ytterdörren och lämnade dem.
Agneta säger sorgset att i 95 procent av fallen väljer ändå alkoholisten barnen framför alkoholen.
– Det han gjorde var så grymt.
Sju år efter att de skilts åt, i maj i år, dog Agnetas exman av sin alkoholism, 58 år gammal. De sju åren var turbulenta, han åkte in och ut på behandlingshem och sjukhus.
De första åren efter separationen drack Agneta inte en droppe alkohol. Hon fick lust att kräkas så fort hon kände doften av vitt vin. Det var en tung period. Plötsligt registrerade Agneta hur mycket människor drack, och klarade knappt av att se berusade människor.
– Jag kunde bli en riktig gammal kärring, väldigt fördömande. Jag märkte att folk undvek att bjuda mig på fester. Men egentligen gillar jag inte förbud, så nu för tiden har jag vin hemma, för att bjuda på. Jag är ju en social människa. Och ibland kan jag tycka att det är gott med ett glas riktigt bra rödvin. Men ett beslut har jag fattat – det är att aldrig dricka när barnbarnen är med. Jag vet hur jobbigt barn tycker att det är. Bara ett glas vin gör att den vuxne förändrar sitt beteende.
Agnetas barn dricker inte heller mycket, även om det hänt att de kommit hem fulla i tonåren.
– Men då har vi kunnat prata om det.
Det är svårt att tro, men det finns faktiskt fördelar med att ha levt med en alkoholist. Närheten är en.
– Jag och mina barn har kommit extremt nära varandra. Nu haglar sanningarna, och det kan göra mig ledsen ibland, men det är ändå så skönt. Över huvud taget har jag mer närhet i livet, även till vännerna jag fått. Jag har fått vända in och ut på mig själv, och jag kämpar fortfarande – jag är ledsen ibland, och jag kan ha svårt att säga nej. Men jag lär mig.