Våren 1994 dömdes den omvittnat skötsamme hemvårdaren Joy Rahman till livstids fängelse för att ha strypt en 72-årig kvinna i hennes hem i Sätra i södra Stockholm.

Jillik Rahman, som då var sex år, minns hur hans mamma berättade att pappan rest bort med båt - men att han skulle komma hem snart igen och att allt skulle bli som vanligt.

Men Jillik och hans ett år äldre syster märkte att något var på tok. Deras mamma verkade chockad och inte alls sig lik. Efter ett par dagar berättade hon som det var, att pappa Joy var gripen. Hon grät mycket.

- Först fattade jag inte att pappa var anklagad för att ha dödat en gammal kvinna, sedan förstod jag. Även om jag var ganska liten då viss­te jag att han hade en stor respekt för äldre. Därför trodde jag inte att han mördat en gammal människa, säger Jillik.

Vi träffar honom i Skärholmen, förorten söder om Stockholm där han är uppväxt och där han bor kvar. Jillik berättar att han, mamman och systern en tid efter att pappa Joy gripits fick besöka honom.

- Han bjöd oss på saft och vi hade det trevligt. Jag insåg inte att pappa skulle vara borta så länge, jag fattade inte så mycket av det som hände på den tiden.

Åtta år tillbringade Joy Rahman på anstalterna Hall, Kumla och ­Tidaholm. Hela tiden hävdade han att han var oskyldigt dömd och att sanningen en dag skulle komma fram.

- Under alla år ringde pappa och väckte oss varje morgon så att vi skulle hinna i tid till skolan. Vi besökte honom kanske en gång i månaden. Han bjöd på bengalisk mat som han lagat. Vi pratade och så tog mamma och pappa en cigarett. Jag ritade flera teckningar under besöken i fängelset. Sedan fick jag sockerkaka som pappa bakat. När vi skulle gå gav han syrran och mig en cd-skiva eller lite pengar.

Hur var det att hälsa på sin pappa i ett välbevakat fängelse?

- Efter ett tag blev besöken en del av vardagen. Men den första, andra och tredje gången hade jag nog tårar i ögonen

I början visste Jilliks kompisar inte vad som hänt. De frågade ofta om hans mamma och pappa skilt sig eftersom pappan inte bodde hemma längre.

- Jag tyckte att det var jobbigt att inte säga som det var. Till slut berättade jag och det kändes skönt att inte behöva ljuga längre.

Har du alltid trott att din pappa är oskyldig?

- Jag kände direkt i magen att pappa inte dödat. Jag visste inombords att det var så. Ingen som sett honom med äldre människor kan ens i sin vildaste fantasi tro att han mördat en gammal kvinna.

Hur har det som hänt påverkat dig?

- Jag har varit ganska arg, slagits och så. Jag levde nog ut mina känslor. Mamma och min syster höll det mer inom sig, de funderade. Jag tror de påverkades mer negativt än vad jag gjorde, fast jag vet inte. Männi­skor är olika.

Har ni pratat om era upplevelser?

- Inte så mycket. Jag är inte så bra på det. Tjejer och kvinnor är bättre på känslor. Fast de är sämre på att lämna svårigheter bakom sig, de gräver ned sig mera.

I grundskolan var Jillik ganska strulig. Han struntade i läxorna och en del skulle nog kalla honom en "värsting". I tre år gick han på en specialskola några mil från hemmet. Det var bara tre elever i varje klass.

Efter ett år i gymnasiet hoppade han av. Sedan dess har han haft lite ströjobb. Han tycker att sover för länge om mornarna och är ute för länge om kvällarna. Det kan vara dags att skärpa till sig.

- Jag fyller nitton snart. Som många andra i samma ålder är jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Plugga? Nja. Jobba? Gärna. Fast med vad? Syrran har mer ordning på sitt liv, egen lägenhet och studier och så vidare.

- Att jag bråkade så mycket kanske berodde på att pappa inte var hemma och att jag inte hade honom på nära håll. Jag vet inte, har inte funderat så mycket kring det där. Jag har lagt det hela bakom mig, vill se framåt.

I maj 2002 blev Joy Rahman frikänd i en ny rättegång i Svea hovrätt och släpptes ur fängelset. Då var Jillik fjorton år.

- Det var många känslor på en gång. Som att fylla arton och få en Ferrari i present. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var grymt att pappa fick komma hem igen. Det är ett av de gladaste tillfällena i mitt liv, berättar Jillik.

Han säger att hela familjen har påverkats av det som hänt, fast på olika sätt.

- Jag tror att det varit värst för mamma som skulle hålla ihop familjen när pappa satt i fängelse. Jag var inte lätt att ha att göra med. Mamma är den bästa svenska mamma man kan ha, fast jag är lite dålig på att säga det.

Den felaktiga domen mot din pappa är en rättsskandal. Hur tänker du om det?

- Inget särskilt. Jag är i stället glad över att pappa är fri. Det kunde ha blivit mycket värre. Han kunde ha tagit livet av sig, morsan kunde ha flippat ut helt och syrran kunde ha börjat med droger.

Vad tycker du om polisens och domstolarnas agerande?

- Pappa är bitter mot hela rätts­systemet och jag förstår honom. Man tog åtta år av hans liv. Jag tycker att vi måste ha polis och domstolar. Visst kan det gå fel i bland, enskilda människor kan alltid göra fel, men det innebär inte att hela sy­stemet är kasst.

Sedan han blev fri har Joy Rahman pendlat mellan Sverige och Bangladesh. Skadeståndet som han fick efter att suttit så länge i fängelse har han delvis använt till att bygga upp en affärsverksamhet. Bland annat importerar han barnkläder i ekologisk bomull till Sverige.

Innan vi träffar Jillik har han varit ute med sin hund som heter "Ice", en amerikansk pitbullterrier av rasen Bluenose.

- Han är jättesnäll. Jag har haft honom i ett år. Den kan vara aggressiv mot andra hanhundar och människor som tränger sig på. "Ice" behöver mycket hård träning och det är bra för mig också.

På Jilliks hals är orden Carpe diem - "fånga dagen" på svenska - intatuerade med stora svarta bokstäver.

- Man vaknar och dagen är keff, tråkig alltså. Men man ger sig ut ändå. Då händer något häftigt. Man är där - i nuet.

Hur ser du på framtiden?

- Jag trivs bra i Skärholmen, här finns det mesta. Affärer, restauranger och så. Jag har en kärlek till den där stadsdelen. Jobb? Jag vill göra något eget, inte bara bli "pappas pojke".