- När man blir lämnad och ratad blir man så nedtryckt i skorna, man tappar självförtroendet. Nu blev det lite som en ny tonårstid för mig. Jag träffade en del män, speciellt en kom att betyda mycket för mig. Jag hade precis börjat hämta mig och återvända till livet. Då kom smällen.
Beskedet att Karin var hiv-smittad, som hon fick för drygt ett år sedan, var totalt oväntat för henne. Visst hade hon varit tillsammans med män, utan skydd mot smitta - men att hon skulle kunna drabbas fanns inte i hennes föreställningsvärld:
- För mig var det så att "vanliga" människor, som jag, inte fick hiv. Det fick bara homosexuella, folk från andra länder eller narkotikamissbrukare. Jag vet att det låter naivt, men så var det.
Kvinnorna i Karins generation har levt med p-piller och spiraler och känt sig skyddade med det, säger hon. Under sitt eget långa äktenskap var hon aldrig otrogen, och frågor om sexuell smitta kändes aldrig aktuella då.
Då hon började träffa män igen efter skilsmässan kollade hon klamydia ett par gånger när hon ändå var hos gynekologen.
När landstinget erbjöd provtagning för könssjukdomar på "klamydiamåndagen" förra hösten gick Karin och en tjejkompis och testade sig. Då kryssade Karin bland annat i rutan för hiv i formuläret som hon fick fylla i.
- Jag tänkte att det var lika bra att ta det också, när jag ändå höll på. Jag var inte alls orolig, det fanns inget att vara orolig för, tyckte jag.
Efter en vecka ringde de från mottagningen och sa att Karin skulle komma för kompletterande provtagning. "Gäller det klamydia?" frågade Karin.
- "Nej", svarade sköterskan och då började det snurra i skallen. Jag var tvungen att behärska mig, jag var på jobbet och ville inte att någon skulle märka att jag var upprörd.
Karin fick en tid på mottagningen nästa förmiddag. Hela kvällen satt hon framför datorn och läste allt hon kunde hitta om hiv, samtidigt som hon dolde vad hon gjorde för sin dotter.
- Jag läste om hur liten risken är att bli smittad vid enstaka tillfällen. Jag tänkte att det bara inte kunde ha hänt mig, att det var helt omöjligt.
Följande dag på mottagningen möttes Karin av en vänlig sköterska och en läkare som visade henne till sitt rum.
- Då förstod jag, på något sätt. De tog emot mig så fint, så rart och så allvarligt. När läkaren sa som det var kändes det som om jag hade en hiss i magen. Hjärtat åkte ända ner i tårna. Alltihop kändes overkligt.
Senare på dagen fanns en tid reserverad för Karin på Karolinska sjukhuset. Också där blev hon mycket väl mottagen - och så har det varit genomgående i mötena med vården, säger hon.
Redan på eftermiddagen efter beskedet var Karin tillbaka på jobbet - och höll masken.
Hon skyllde på att hennes mamma varit dålig på morgonen och behövt hjälp att ta sig till vårdcentralen.
Den närmaste tiden vet hon inte hur hon kom igenom. Hemma fanns den 14-åriga dottern som inget visste. På jobbet fanns arbetskamraterna som inte heller visste något, säger Karin som har ett krävande men roligt jobb i en bransch där det gäller att vara alert hela tiden.
- På kvällarna fixade jag lite mat åt oss, sen däckade jag i soffan. Jag var dödstrött av spänningen och oron, och av att hålla masken hela dagarna. Både min dotter, mina arbetskamrater och vänner märkte att jag inte var som vanligt. Men då drog jag snabbt upp det där med skilsmässan igen, jag hade ju varit så knäckt efter den, nu sa jag att känslorna hade kommit tillbaka.
Karin fick tidigt kontakt med Noaks Ark, stödorganisationen för hiv-positiva. Hon är ofta där, hon har fått stödsamtal och har deltagit i olika kurser och arrangemang.
- Där får man pusta ut och ta av sig masken ett tag, säger hon. Och så har jag gått in för att få kunskaper om hiv, just nu går jag på en basutbildning för hiv-positiva på Noaks Ark. Kunskap är makt, jag vill lära mig så mycket som möjligt.
Karin är inte sjuk. Fysiskt mår hon helt bra, hon är i fin form och hennes värden är bra. Hon äter ingen bromsmedicin, och ingen vet om eller när hon kan komma att behöva det. Hon har aldrig oroat sig för att hon ska dö av hiv, säger hon.
- Känslan av ensamhet är det värsta. Känslan av att vara avstängd från ett normalt liv. Tankarna om att "de skulle bara veta", om att folk skulle ta avstånd från mig om de visste. Om att folk ska ta ett steg bakåt, vara rädda för mig. Jag kan sitta på tunnelbanan, titta på medpassagerarna och tänka så. I svarta stunder känner man sig pestsmittad.
Karin har berättat för sin äldsta dotter, för sina syskon och för en handfull nära väninnor - väninnor utan inbördes kontakt, för att det inte ska spridas i bekantskapskretsen. Hon har inte berättat för sina föräldrar, inte för sina arbetskamrater och inte heller för sin yngsta dotter, nu snart 16 år.
Finns det inte en risk för att dottern kommer att känna sig sviken och lurad när hon till sist får veta?
- Jo, säger Karin. Det är också ett skäl till att jag inte vill berätta för alla i släkten, hon ska inte behöva känna att alla utom hon visste. Men hon är i en känslig ålder och jag är så rädd att hon skulle bryta ihop helt, och inte klara av skolan - något som är jätteviktigt för henne just nu.
Karin har en dröm som har återkommit under många nätter. Den handlar om att hon samlar ihop alla sina arbetskamrater i ett mötesrum.
- Sedan frågar jag hur många som känner någon som är hiv-positiv. Det är kanske fyra personer som räcker upp handen. Då säger jag "nej, det gör ni allihopa". Men i verkligheten känner jag att det inte går att berätta på jobbet, trots att det är så jobbigt att jämt hålla masken. Vi har så många kundkontakter och verksamheten skulle kunna skadas, eller cheferna skulle kunna bli rädda för att det skulle bli så. Jobbet är otroligt viktigt för mig, både ekonomiskt och för min identitet. Mister jag det, då tappar jag fotfästet helt.
Läkarna kunde säga på ett ungefär när Karin hade smittats, och Karin visste vilka män som kunde vara aktuella och lämnade en lista för smittspårning. Ett par killar som hon haft lite längre förhållanden med tog hon själv kontakt med - bland annat den man som hon känt särskilt mycket för.
- På sjukhuset sa de att det var troligast att det var någon som jag haft en längre relation med. Jag både hoppades och inte hoppades att det var han, som jag tyckte så mycket om. Jag ville förstås inte att han skulle vara smittad. Men det skulle ändå ha känts lättare om det var just han. Det visade sig att han var negativ, tack och lov. Han var ett jättestort stöd för mig den första tiden efter beskedet.
På listan fanns också ett par män som Karin haft mer tillfälligt sex med, och det är en av dem som Karin tror var den som smittade henne.
- Vi träffades under en ganska vild partykväll. Senare ringde han mig flera gånger på mobilen men jag var inte intresserad och sparade inte numret. Jag kunde bara uppge hans förnamn, men hade en del andra uppgifter som gör att de kanske kan spåra honom. Jag funderar på om han fanns registrerad som smittad sedan tidigare. I så fall gjorde han något brottsligt när han hade sex med mig. Jag undrar om sjukvården reagerar på det i så fall, och anmäler honom?
En av de frågor som Karin grubblar mest på är hur hon ska kunna träffa en ny partner.
- Jag längtar så efter kärlek och samhörighet. Men jag förstår inte hur det ska gå till. När ska man berätta, om man träffar någon som man är intresserad av? Om man berättar direkt, utan att ha hunnit bygga upp någon relation, så blir personen kanske rädd och sticker. Väntar man, då kan ju det uppfattas som ett svek, som om man luras. Hur man än gör blir det fel.
Förra sommaren träffade Karin en man som hon fick mycket bra kontakt med och kände sig attraherad av. Han bjöd hem henne, och Karin hade bestämt sig för att berätta för honom hur det låg till.
- Vi satte oss i soffan och myste, han hällde upp var sitt glas vin. Jag började berätta om mitt liv, och under tiden började han kyssa mig. Det kändes härligt, jag hade ju längtat efter den närheten. Jag berättade vidare, och vi kysstes emellanåt. När jag kom fram till hiv-beskedet blev han helt galen. Han rusade ut i badrummet och sköljde munnen, och skrek att jag hade försökt döda honom.
Karin sprang därifrån. Hela natten fortsatte mannen att skicka sms och mejl där han undrade hur hon kunnat göra så mot honom.
- Jag förstår att han var både rädd och okunnig. Men för mig var det en fruktansvärd upplevelse, jag kände mig helt förtvivlad. Snacka om att känna sig pestsmittad. Den händelsen har satt stora spår hos mig. Jag har inte vågat se en man i ögonen efter det.
Karins väninnor, de som inte vet, frågar ofta om hon är ute och dejtar mycket, och om hon har träffat någon ännu.
- Jag skrattar och säger bara att det är okej, men det gör ont i hjärtat. Jag skulle ju kunna ljuga och säga att jag träffar killar, men det orkar jag inte. Jag är så trött på att hitta på saker.
Karin känner det som om hon har förlorat en bit av sin identitet som kvinna. Hon saknar spänningen i kontakten med det andra könet, det lätta flirtandet, upplevelsen av ömsesidig attraktion, sådant som hon inte tillåter sig att känna numera. Hon har funderat på att börja dejta igen, men att aldrig låta den fysiska närheten gå längre än till hångel.
- Men det är ju inte så jag vill ha det egentligen. Jag vill ha någon att dela livet med, som jag kan ha både gemenskap och sex med. Någon att "sova sked" i sängen med - det har jag inte gjort sedan jag skilde mig. Och jag har inte gett upp, jag hoppas fortfarande att jag en dag kommer att träffa någon som är intelligent och trygg i sig själv, som det kommer att fungera med.