– Där jag föddes är det inte så rikt utan ganska fattigt, säger Philip när vi besöker honom i Bromma där han bor i en villa tillsammans med sin mamma, pappa och elvaåriga syster.
Familjen gick inte in på sjukhuset i Hai Phong utan stod utanför och tittade. Det var smutsigt och färgen var litet avskalad, minns Philip. Han fick en konstig känsla i kroppen. Men det är inget han kan beskriva.
– Det hade nog varit annorlunda om jag hade kommit ihåg något från när jag bodde på sjukhuset. Men jag var så liten när jag var där så jag minns ingenting. Jag fick ingen déjà-vu-känsla, säger han.
I huvudstaden Hanoi var det mycket mer färger än han är van vid, lampor i gult och grönt, och på gatorna var det mer folk ute på kvällarna än på dagarna, antagligen för att det var så varmt, reflekterar Philip.
– Jag tyckte mer om turistgrejorna, till exempel stränderna och maten. Det är så annorlunda mot andra länder jag har varit i som Island, Norge, Spanien.
– Det är mer asiatiskt. Folk äter nudlar och ser annorlunda ut. Det finns inte heller lika mycket tekniska saker som här. Men det beror på vilken del av landet man är i.
Philip minns att två kvinnor gick fram till honom för att fråga något på vietnamesiska, för att de trodde att han var vietnames.
– Det var litet obehagligt. Då var jag ju så liten att jag inte kunde prata engelska med dem.
Är du glad för att du återvände?
– Ja, det är skönt att ha åkt dit någon gång. Inte bara för att jag kommer därifrån, utan för att det var varmt i vattnet och man kunde ligga och sola.
Philip är glad för att han blev adopterad.
– Jag fick nog ett bättre liv på grund av det. Hade jag varit kvar där kanske jag hade levt fattigt på gatorna. Man är kanske litet mer lyckligt lottad än andra eftersom man har ett hus och kan äta varje dag.
Å andra sidan kan det kännas litet småjobbigt ibland att se annorlunda ut än andra jämnåriga i Sverige, menar Philip.
– Jo det kan kännas litet konstigt ibland. Jag kan inte säga varför, jag tycker bara det.
Philip, som går i sjuan, gillar nästan alla lärarna och han har många vänner. Mest umgås han med klasskompisar, men också andra som bor i samma villaområde. Bästa kompisen heter Tim.
Vad brukar ni göra?
– Det är litet ”random”. Vi cyklar runt, klättrar i träd, det finns en skog där borta, säger Philip och pekar ut genom fönstret. Eller så sitter vi framför datorn.
– Oftast blir det skjutspelet ”Call of duty”, säger han och tittar litet retsamt på sin mamma Ann. Det är ett spel där man krigar, typ skjuter folk. Ibland skjuter man poliser, om man ska fly ur fängelset eller nåt.
Med Tim kan han snacka om allt. Philip har också en kompis som heter Moa och som är adopterad från samma sjukhus som han.
– Våra föräldrar lärde känna varandra först. Men vi brukar aldrig prata med varandra om att vi är adopterade.
Skulle du vilja veta mer om sjukhuset som du kommer ifrån?
– Det är ingen information jag skulle söka upp precis, men om någon snackade om det skulle jag vilja höra.
Om du kunde få svar på en enda fråga, vad skulle det vara?
– Om mina föräldrar lever och om de tänker på mig. Då skulle jag bli litet glad.
Skulle du söka upp dem om du visste vilka de var?
– Nej, jag har ju en ny familj. Det är inte säkert att de kan engelska och att vi skulle kunna prata med varandra.
Brukar du fundera på om du har syskon eller släkt i Vietnamn?
- Inte så mycket nu längre som när jag var liten. Nu har jag så mycket annat att tänka på, typ läxor och sånt.