Kapitel 1
”Jag var inte en människa längre, jag var ett djur som plågades till döds”

Mohammad från Iran plågades till yttersta randen av vad en människa kan uthärda, både av shahens och mullornas torterare.

– Nej, jag kan inte berätta om mina mardrömmar, säger han. Det är alltid samma scen jag återvänder till, men jag kan inte förmå mig att beskriva den. Jag skäms alldeles för mycket.

– I går begick shahens yngste son självmord i USA, meddelar Mohammad när jag hänger av mig rocken i hallen i hans lägenhet i Husby utanför Stockholm. Den persiske prinsens namn var Ali-Reza Pahlavi. Han var 44 år när han dog, och han hade inte bara förlorat sin far i unga år; hans syster hade tidigare tagit livet av sig, och enligt en äldre bror hade han länge plågats av ”allt ont som hänt i det forna hemlandet”.
– Alla i Iran har drabbats, konstaterar Mohammad kort och visar mig vägen till vardagsrummet.

Han rör sig som en åldring fast han inte är äldre än 65 år. Utan sin personliga assistent vågar han inte gå längre än ut till loftgången som löper utanför ytterdörren.

– Folk tror att jag är berusad, så dålig balans har jag. När jag kom hit till Sverige kunde jag inte ens stå på benen. Fängelsevakterna hade sparkat sönder mig – tänk dig att sex, sju vuxna män står och sparkar dig med full kraft över hela kroppen, den håller inte för sådana påfrestningar.

Kirurgerna har opererat honom sju gånger i höften och i ryggen. De fick lägga sina snitt mellan de slingrande ärren från de grova, skalade elkablarna torterarna hade använt.

– Jag har en metallbro mellan kotorna i ryggen, och jag har tränat hårt. Så jag slipper i alla fall sitta i rullstol. Det är bra!

Åtta timmar per dygn sju dagar i veckan får han hjälp av person­liga assistenter som avlöser varandra. De duschar honom och klär på honom, lagar mat och hjälper honom på toaletten.

De följer med honom ut också. Utan dem skulle han vara lika mycket fånge här i lägenheten som han var i isoleringscellen i det fruktade Evinfängelset i Teheran, där mängder av regimkritiker har torterats genom åren och där frispråkiga journalister och andra motståndare till den islamistiska diktaturen fortfarande plågas och mördas.

Sjukhussängen där Mohammad numera tillbringar större delen av sitt liv står längs väggen till vänster i vardagsrummet. Den kan höjas och sänkas, och på lagom nivå över bädden hänger en trapets med vilken han kan häva sig upp när kramperna och nervsmärtorna i fötterna, låren och ryggen – även de följder av tortyren – är för svåra.
En ständig skymning råder i rummet. På bordet intill huvudkud­den ligger några böcker och flera fjärrkontroller. I dunklet innanför de fördragna gardinerna flimrar en dator och två teveapparater som dygnet runt via två parabolantenner på balkongen laddas med nyhe­ter från BBC i London, Al Jazeera i Qatar, Saamen TV Tehran och en rad andra iranska tevekanaler.

– Jag är alldeles ensam i livet, säger Mohammad. Datorn och teve­apparaterna håller mig sällskap. Jag har dem alltid påslagna, även när jag sover. På så vis känner jag mig mindre övergiven.

Han sover aldrig nattetid, bara under några få timmar på för­middagen när den personliga assistentens närvaro skänker en smula trygghet och dagsljuset mildrar hans mardrömmar.

– Jag gråter och skriker alltid när jag drömmer, så det är skönt om det finns en människa i närheten som kan väcka mig och trösta mig lite. Han har en son som är cancerforskare i Kanada. De ringer varandra någon gång i veckan.
– Han är den enda jag verkligen bryr mig om numera. Och jag är stolt, för det har gått bra för honom! Sonens mor bor i Sverige, men henne har inte Mohammad sett på femton år.

– Vi levde ihop i Teheran och flydde från Iran tillsammans. Men jag fick så svåra mardrömmar efter tortyren, hon fick aldrig sova och blev så mager och sjuk … Hon vill inte ha någon kontakt med mig längre, och jag klandrar henne inte. Hon har farit tillräckligt illa på grund av mig. Det var bra att vi skildes så att hon fick chansen att leva.

Mohammad föddes den 3 november 1945 i Hamadan, en av värl­dens allra äldsta kulturstäder belägen i de mäktiga Zagrosbergen i västra Iran. Men därifrån har han inte så många minnen; det var i huvudstaden Teheran han växte upp.

Hans far var ämbetsman på utrikesdepartementet, hans mor var hemmafru. Ingen av dem var samhällsomstörtare. Båda gjorde – om än motvilligt ibland – vad som krävdes för att klara sig från dag till dag under shahens välde.

Mohammad läste mycket om socialismen, kallade sig kommunist och var aktiv i en liten vänstergrupp som gav ut tidningar och böcker där shahen blev hårt attackerad.

– Jag skrev samhällskritiska artiklar, jag kände att jag helt enkelt var tvungen att reagera. Vi levde i en diktatur, människor torterades, ingen vågade diskutera samhällsfrågor öppet och fritt – shahen var paranoid och fullständigt besatt av tvånget att jaga sina mer eller mindre inbillade fiender.

Liksom de övriga fem, sex ungdomarna i gruppen hade Moham­mad Karl Marx som husgud.

– En tjej vi kände hade smugglat in några exemplar av Kapitalet, och vi läste och kände igen oss. Shahen dyrkade ju USA och lät de stora multinationella bolagen härja fritt inom ramen för en rå kapi­talism där allt kretsade kring oljan.

Första gången Mohammad greps var han sexton år. Året var 1961, och shahen av Iran skulle sitta kvar vid makten i ytterligare arton år. Under den tiden skulle Mohammad gripas åtta gånger, och fäng­elsevistelsernas längd skulle variera mellan tre månader och tre år.

Han anade varken vidden eller djupet av den plåga som väntade honom när han för första gången hörde det ödesmättade ljud som uppstår i ett hus när säkerhetspoliser bultar på porten med kolven på sina automatgevär. Samma ljud slog för alltid sönder den trygghet hans föräldrar hade försökt skapa åt sig och sina barn.

De uniformerade männen vräkte omkull Mohammad på golvet, slog honom i huvudet med automatkarbinerna och fraktade honom som ett blodigt bylte till arméns och säkerhetspolisen SAVAK:s fängelse i Teheran. Där kastade de in honom i en mörk cell och vred om låset.

Han lade sig på cementgolvet och pressade ansiktet mot springan under dörren för att få luft.

– De hade krossat mina glasögon, och när de kom tillbaka och satte på mig en ögonbindel trodde jag att de skulle skjuta mig.

De bearbetade hans bål och hans ben med sina batonger och slä­pade honom uppför långa trappor till ett stort runt rum omgivet av ett femtontal förhörsceller med gallerdörrar.

Han hörde människor skrika från alla håll, och när vakterna tog av honom ögonbindeln såg han nakna män hänga från taket i för­hörscellerna med huvudet nedåt. Torterarna skrek sina frågor och piskade de slappt hängande kropparna med skalade elkablar som slet loss huden och bitar av muskulaturen.
Blodet rann på golvet.

– Det var helt surrealistiskt, som Dantes Inferno. Männen som blev torterade skrek inte som människor längre. Deras röster hade förändrats, de var en annan sorts varelser, de var brölande djur.

”Se dig om!” sade vakterna till Mohammad. ”Nu vet du vad som händer med dig om du inte berättar allt för oss!”

Sedan låste de in honom i cellen igen.

Två evighetslånga timmar senare kom de tillbaka. De ville veta vad Mohammads kamrater i vänstergruppen hette, vilka andra gruppe­ringar han och hans vänner brukade samarbeta med, vilka aktioner eller demonstrationer de hade planerat.

– Jag tänkte att jag måste hålla tyst i 48 timmar, så att mina vänner hann fly. Vi visste ju alla att ingen kan motstå tortyr i längden. Men två dygn kan man kanske klara sig utan att avslöja sina kamrater, och det hade vi uppmanat varandra att försöka göra.

Torterarna kände till denna oskrivna regel, så de drog igång direkt. De band ihop Mohammads händer bakom ryggen, surrade fast en lina kring handlederna och hängde upp honom i en krok i taket.

Metoden är klassisk och kallas palestinian hanging. Den medför extrema påfrestningar på armar och skuldror. Risken är stor att axlarna går ur led, och smärtan är så stark att den torterade ofta förlorar medvetandet. Metoden är också känd för att ge livslånga och mycket plågsamma skador i lederna, musklerna och nervsystemet.

– Jag hade ett helvete redan efter ett par minuter, berättar Moham­mad, det kändes som om armarna slets loss. Vakterna började slå mig med elkablar och batonger också, och då gav jag dem några namn på personer som jag visste inte alls var kritiska mot shahen. De greps senare, fick jag höra, men släpptes fria igen.

Tortyren fortsatte, timme efter timme. När Mohammad förlorade medvetandet firade torterarna ned honom till golvet. När han vak­nade i sitt blod började de om igen.
Ibland hängde de upp honom i fötterna och slog honom på fot­sulorna.

De använde också en elektrisk batong vars tekniska förträfflighet de skröt om inför fångarna. ”Den är gjord i Sverige”, påstod de. ”Hög kvalitet, som Volvo!”

– Jag var helt naken, och de gav mig elstötar på penis och i anus med den där batongen, berättar Mohammad. De körde in cocacola­flaskor också. Jag skrek och blödde, jag blev ett med skriket, jag var inte en människa längre, jag var ett djur som plågades till döds. Jag såg mig själv utifrån och registrerade vad som hände. ”Detta är slutet”, tänkte jag. ”Nu dödar de mig.” Men det gjorde de inte, tyvärr.

Mohammad äter sex olika smärtstillande och lugnande läkemedel varje dag, och han har tagit extra morfintabletter för att orka med intervjun. Nu hejdar han sig där han sitter och minns i det dunkla vardagsrummet.

– Jag borde ha fått dö då, fortsätter han efter en stund med dämpad röst. Jag var bara sexton år, men jag borde ha fått dö då. Jag har haft det så svårt sedan dess … Den som har torterats tar liksom slut. Risken är stor att han aldrig återfår ett liv som är värt att leva.

Mohammad lärde känna en av torterarna. Hans namn var Mirfakhrai.

– Vi blev väl inte vänner direkt, men jag förstod honom på något sätt. Han var en vanlig, hygglig familjeförsörjare, en kärleksfull far som grät när hans barn var sjuka.

Mirfakhrai berättade för Mohammad att han tog tabletter för att orka med jobbet.

– Han ville inte tortera oss, han stod inte ut med att vi skrek – ändå hörde han till dem som var hårdast. Människan är ett anpass­ningsbart djur.

I en tillräckligt grym och auktoritär miljö kan vem som helst bli torterare, tror Mohammad.

– Varje människa har en mörk sida, och de allra flesta gör det de tror att de måste göra. Jag såg vakter som fick besök av sin familj på jobbet. De gick raka vägen ut från den blodiga tortyrkammaren för att krama och pussa sina barn – utan att ens tvätta händerna!

Mohammad uthärdade omkring 30 timmar av tung tortyr utan att avslöja sina kamrater. Men sedan gick det inte längre; han gav ifrån sig namnet på en vän i vänstergruppen som borde ha hunnit fly.

Vännen hade inte flytt. Han var inte ens medveten om Mohammads försvinnande och anade inte faran. Han greps inom några timmar av säkerhetspolisen och blev svårt torterad även han.

Mohammad mötte honom senare i fängelset. Han var bruten och svag, men lade ingen skuld på sin vän.

– Han förstod att jag inte hade orkat stå emot, men det hjälpte inte. Jag kämpade med starka känslor av skuld … Jag säger fortfa­rande till mig själv varje dag att jag borde ha klarat några timmar till.

Shahens regim var nyckfull; mellan fängelsevistelserna kunde Mohammad studera affärsekonomi, sociologi och psykologi på uni­versitetet, och under en period arbetade han som psykoterapeut vid Teherans universitetssjukhus.

Men faran var ständigt närvarande. Flera av hans vänner inom oppositionen försvann utan ett spår, och han visste aldrig när han nästa gång skulle tvingas höra bultandet av gevärskolvar mot ytter­dörren.

Gång på gång blev han gripen, fängslad och torterad utan att ens ställas inför rätta. En gång dömdes han till tre års fängelse för terro­rism av en militärdomstol vid en rättegång som i efterhand måste betraktas som en ond fars.

– De sade att jag hade haft vapen och bomber hemma, men allt det där var bara påhitt. Jag har aldrig använt våld. Jag är en tänkande och skrivande människa. Shahens främsta mål med tortyren verkade vara att sprida skräck och förlamning inom oppositionen.

– När jag inte satt fången försökte jag försörja mig som frilans­journalist, och jag skrev mest om psykologi – inget politiskt, det vågade jag inte. Vi knöt händerna i fickorna och hjälpte varandra att överleva, våra familjer var som en osynlig försäkring.

Allt förändrades i januari 1979, då en ohelig allians av socialister, liberaler och islamister till sist lyckades störta shahen Mohammad Reza Pahlavi. Armén hade i flera månader använt grovt våld mot dem som demonstrerade mot shahen på gatorna, och detta förstärkte oppositionens revolutionära glöd till den grad att monarken till sist flydde till USA.

– I början stödde stora delar av vänstern den islamistiska revolu­tionen, berättar Mohammad. Många var attraherade av ayatollah Khomeinis karisma, de såg honom som en ny Gandhi. Men jag var starkt skeptisk. ”Allt blir bara ännu värre”, tänkte jag.

Det skulle dock dröja ett par år innan allt blev värre; under revo­lutionens vår rådde ett tillstånd i Iran som liknade yttrandefrihet.

Mohammad var känd som motståndare till shahen och hade suttit i fängelse tillsammans med flera av de religiösa ledarna. Han fick arbete som universitetslärare i engelska och psykologi, och hans nyblivna hustru som hade varit gymnasielärare blev snart befordrad till rektor. De tjänade pengar och hade råd att flytta in i ett fint hus i norra Teheran.

Mohammad var etablerad som ickereligiös samhällsdebattör, och han skrev i förhållandevis fria tidningar. Men så började mullorna gradvis att strypa yttrandefriheten. Tidningsredaktioner stängdes, tusentals intellektuella som misstänktes vara motståndare till den nya regimen fick sparken.

Både Mohammad och hans hustru förlorade sina arbeten. I decem­ber 1981 kom revolutionsgardister och grep honom i hans hem; unga religiösa pojkar med uppspärrade ögon och stora automatvapen slog honom över hela kroppen och satte på honom ögonbindel.

De förde honom till en källare i ett vanligt hus i Teheran.

– Källaren var fylld av män med handbojor, och det enda våra fångvaktare ville veta var om vi var äkta, troende muslimer eller ej. Jag svarade ja och låtsades be, men de såg ju att jag var ovan och inte kände till ritualerna. Och de var så onda! De sparkade mig och slog mig med grova påkar bara för att jag inte var religiös.

Torterarna var unga och oerfarna, och våldet de utsatte fångarna för var grovt och urskillningslöst. Mohammad såg flera av sina med­fångar dö i sviterna efter den blinda misshandeln.

Utdrag ur boken ”Mordförsök på tilliten - en bok om tortyr” av Gert Svensson (Röda korset och Carlssons bokförlag).