När började det? Var det när blotta tanken på att vattna blommorna fick Karin Isberg att bli alldeles matt och i stället sätta sig i soffan med en bok? Var det när de få stegen ut till brevlådan kändes oöverstigliga och posten därför fick ligga kvar tills någon annan till slut tog in den? Eller när hon, då posten väl kom över tröskeln, slängde in den i ett skåp oöppnad, för att slippa de krav på ytterligare handlingar som fanns i kuverten?
Hon tvättade sina och barnens kläder, men de hamnade i en stor hög på tvättbänken. Under flera månader fungerade tvättstugan som garderob, för kläderna kom inte längre. Hon som alltid varit – och sett sig själv som – högpresterande, effektiv, kompetent, glad och käck, alltid på topp både jobbmässigt och privat, orkade inte ens svara i mobiltelefonen om hon inte kände igen numret. Hon vågade inte läsa mejl eller lyssna av telefonsvararen, för där fanns förstås de personer som inte lyckats nå henne på mobilen.
Ändå tänkte hon aldrig att det kunde handla om depression, eller att hon borde söka hjälp.
– Nej, jag badade i självanklagelser och skuld och undrade om jag hade blivit knäpp. Trots att jag var ganska långt nere i flera månader hade jag inte en tanke på depression. I stället slog jag på mig själv mentalt, jag kände mig helt värdelös.
Hon försökte ta sig någorlunda samman för barnens skull. Men när det var som värst kände hon att hon inte ens orkade det.
– Så får man ju inte ens tänka! Med den tanken kom ett helt berg av skuld, jag var världens sämsta mamma. Jag orkade inte spela spel med dem, inte gå på bio, inte ens åka in till centrum. De tyckte att jag var jättetråkig som bara sade nej till allt.
Hon kunde inte säga det mest förbjudna, ”jag orkar inte ta hand om er just nu”, men till hennes stora lättnad valde de själva att vara mer hos sin pappa. Den avlastningen gjorde att hon klarade att vara en bra mamma när de väl kom hem till henne igen.
När man mår bra har man förmågan att ta beslut om saker som behöver göras, att göra det nu eller skjuta upp det till i morgon. Det behövde både dammsugas, betalas räkningar och vikas tvätt hemma hos Karin men hon kunde inte fatta några beslut, det blev bara inte gjort – som ett passivt och apatiskt konstaterande. Förutom att detta ledde till en hel del praktiska bekymmer, så förstärkte känslan av maktlöshet depressionen.
Men det var också bristen på handlingskraft som till slut ledde henne mot en diagnos. Det började med att en kvinna skällde ut henne på jobbet. Karin hade lovat att utföra vissa uppgifter, vilket hon aldrig gjorde, och hon klarade inte ens av att höra av sig och berätta att hon inte klarade av det.
Till slut fick kvinnan tag på henne och sade att hon kände sig sviken och var väldigt besviken på Karin.
– Det var som en väckarklocka, det kändes inte okej att nonchalera någon på det sättet, så jag började med att be ordentligt om ursäkt och berättade att mitt beteende tyvärr inte bara hade drabbat henne. Då vände hon helt, dels var hon enormt generös som tog emot min ursäkt och dels sade hon ”jag tror att du är deprimerad”.
Två dagar senare besökte Karin en psykolog, en kognitiv terapeut. Efter två timmars samtal sade terapeuten att ”Du har tveklöst en depression och du har sannolikt haft den länge”.
– För mig blev diagnosen en aha-upplevelse, en positiv känsla. Väldigt mycket av klandret och skulden försvann direkt, det var inte mitt fel, jag var inte knäpp, utan det här var något som faktiskt gick att ordna.
Och depressionen väckte hennes nyfikenhet. Varför blir man deprimerad? Var går gränsen mellan att ha en period av nedstämdhet och att befinna sig i en mild depression? Vad är skillnaden mellan sorg, ångest, utbrändhet och depression? Ju mer hon läste desto mer förstod hon att det är glidande gränser och att det finns olika syn på vad depression är och hur den ska behandlas.
Hon bestämde sig för att skriva en bok, ”Deprimerande enkelt”, där hon blandar sina egna upplevelser och sin process ut ur depressionen med intervjuer med psykiatriker, psykologer och forskare där de berättar om depression ur olika synvinklar, vad det finns för symtom och behandlingar, och hon skriver om stress, ångest, utbrändhet och antidepressiva läkemedel.
Blev du inte själv förvirrad av alla delvis motstridiga uppfattningar?
– Nej tvärtom, det var skönt att landa i att det inte finns svar på allting, att kunna vara i ovisshet. Det är som det är och det är helt okej. Jag kan inte säga med bestämdhet varför jag hamnade i depressionen, jag kan bara acceptera det. Vissa av oss har lättare än andra att drabbas, och med rätt stöd och hjälp kan vi komma stärkta ur den.
Tvätten låg fortfarande i högar, krukväxterna dog och posten förblev oöppnad. Men Karin Isberg skrev och skrev.
– Det finns vissa saker som är plus, som ger energi, och andra som är minus, som tar energi. Det går inte att jämställa aktiviteter. När jag ägnade mig åt boken så var det som att ladda ett batteri, det gav mig kraft. Inte jättemycket, men i stället för att känna skuld och klandra mig själv så kände jag ”Jag kan!”. Jag var inte värdelös och oduglig. Den känslan i sig var väldigt stärkande.
Och så gick hon hos sin terapeut. Henne skriver hon om med stor kärlek i boken. Antidepressiv medicin valde hon dock bort, för att hon går på medicinering mot epilepsi och inte ville riskera något.
Hon tror att man kan välja att se på sin depression som meningsfull. Inte när man är mitt i den, det är omöjligt, men efteråt kan man förhoppningsvis ställa sig frågan: ”Vad har jag lärt mig av det här?” och sedan växa.
– De där fyra månaderna när det var som värst är ingen upplevelse som jag önskar någon, men jag kan utan att tvekan säga att jag är tacksam för den erfarenheten.
Den erfarenheten har fått henne att bejaka sig själv, sitt eget värde och sin livsglädje på ett helt annat sätt än tidigare. Och hon har lärt sig att säga nej ibland, trots att människor kan bli besvikna. Att alternativet till att svika andra ofta är att svika sig själv.
– Det känns helt fel att säga att jag är tillbaka, men det vill jag inte heller. Tidigare försökte jag alltid vara alla till lags, nu tillåter jag mig att känna det jag känner. När jag säger ja till människor så är det för att jag verkligen vill det, och inte av skuld eller plikt. Om människor kan lita på mitt nej så innebär det också att de kan lita på mitt ja.