När Ulrika var 30 år tog hon ett beslut: om hon inte levde tillsammans med en man som hon kunde skaffa barn med när hon var 33 skulle hon köra sitt eget race och bli mamma med hjälp av en spermadonator.
- Jag har svårt att acceptera ett barnlöst liv. Jag tänker inte sitta och vänta och sen säga att "oj då, jag träffade visst inte rätt man under de få år jag var fertil". Barn kan man bara få under en viss period i livet, men en partner kan dyka upp när som helst.
För Ulrika var det egentligen alltid självklart att hon skulle träffa en man som hon kunde bilda en familj tillsammans med. Det var ingenting hon oroade sig för eller grubblade över, det skulle helt enkelt bara komma att ske naturligt en dag. Men livet tar ju som bekant inte alltid de vändningar man vill.
- Hade någon sagt till mig när jag var 17-18 år att "när du är 33 år så kommer du att sitta ensam och planera en familj utan en pappa med i bilden", då hade jag antagligen inte trott mina öron. Det kanske beror på att jag själv har vuxit upp i en kärnfamilj där föräldrarna hållit ihop. Och familjenormen är stark, den ifrågasätter man nästan inte, säger Ulrika.
Ulrika minns tydligt när hon första gången började tänka på att skaffa barn. För sju år sedan blev hennes pappa sjuk i cancer och dog. Nu i efterhand förstår hon varför längtan till barn, som inte tidigare hade funnits, just då plötsligt blev stark.
- När jag har pratat med andra personer som förlorat en förälder, har jag fått bekräftelse på att den känslan är rätt vanlig, att man får något slags reproduktionsvilja när en generation uppåt huggs av.
Men mannen Ulrika levde med då ville inte ha barn i en nära framtid. Det kom också att bli spiken i kistan för deras relation.
- Jag kanske pressade honom lite för hårt. Jag sa: "Vill du ha barn med mig eller inte? Du får tänka på det här i en vecka". Efter en vecka sa han att han inte ville det.
Ulrika är uppvuxen i en liten stad i Norrland men bor sedan några år i Stockholm, där hon arbetar som webbdesigner. Hon har ett rikt socialt liv och en aktiv fritid. Eftersom många av hennes barndomsvänner också har flyttat till huvudstaden håller de fortfarande en nära kontakt och umgås.
Så gott som alla i Ulrikas gamla tjejgäng är i dag gifta eller har etablerade relationer och nästan samtliga har barn.
Ulrika funderar ibland på hur det kommer sig att hon själv lever som singel. För en utomstående kanske det kan te sig märkligt, eftersom hon är en snygg, välutbildad, intelligent och energisk tjej.
- Jag kanske har varit för egoistisk? För kritisk? Eller så kanske det beror på att om jag ska ge mig in i en relation vill jag ha en väldigt stark känsla av passion, annars kan det faktiskt kvitta.
- Jag är inte intresserad av något slags resonemangsäktenskap, att "han är ju ändå bra nog". Det är mycket möjligt att jag har för höga krav och att andra människor som lever i relationer inte har det så som jag skulle vilja ha det.
När Ulrika var mellan 20 och 30 år hade hon flera långa relationer och hon säger att hon tidigare alltid haft tur att hitta rätt män och bli kär.
När hennes senaste långa förhållande tog slut när hon var 29 år, var hon därför inte särskilt oroad över att förbli singel någon längre tid.
- Jag tänkte ju att jag skulle ha mitt vanliga flyt när det gällde att träffa killar och glida in i en ny relation, så jag hade ingen panik alls när jag kom ut på den härliga singelmarknaden igen, säger hon lätt ironiskt. Men när jag var 30 fick jag en känsla av att jag kanske redan har haft min tur och mina chanser.
Singel eller inte - Ulrikas vilja att få barn var fortfarande stark, och rädslan att förbli barnlös tog allt större proportioner.
- Det är bland de värsta scenarier jag kan tänka mig faktiskt, medger Ulrika. Jag tror att det handlar om rädslan att bli övergiven och ensam, rädslan att inte betyda någonting för någon, att inte vara älskad eller att få ingå i ett sammanhang.
Att kvinnor i dag i allt större utsträckning väljer att skaffa barn senare i livet är ingenting som lindrar Ulrikas ångest inför sin barnlöshet.
- Många har sagt till mig att "33 är väl ingen ålder, kan du inte vänta några år, det är väl ingenting att stressa över". Men jag är inte en person som låter åren gå för att sedan sitta och säga att "jag ville gärna ha barn men det blev inte så". Jag har velat ha barn i sju år och jag har fortfarande inga barn, och jag vill ha barn nu och vill inte vänta längre, även om jag kanske kan vänta.
Ulrika har hållit fast vid beslutet som hon tog för tre år sedan. I början av 2007 planerar hon att resa ner till Storkkliniken i Köpenhamn, där hon ska bli inseminerad med spermier från en hittills okänd donator. Eftersom Ulrika bestämt sig för att välja en öppen donator kommer barnet vid 18 års ålder att kunna söka upp sin biologiska pappa om hon eller han vill det.
Ulrika har genomgått ett antal läkarundersökningar för att vara säker på att hon är helt frisk då hon blir inseminerad - tagit blodprover, varit hos gynekologen, tagit ultraljud för att kolla att förutsättningarna rent fysiskt finns för henne att få barn. Hon har haft samtal med en barnmorska på Storkkliniken där hon fått berätta om sin livssituation och bakgrund.
Proceduren inför en insemination är grundlig och kräver att personen noga tänkt igenom sitt beslut. För Ulrika har vägen mot föräldraskapet inneburit att hon tagit sig igenom olika grubblerifaser.
- I början var det mest "tänk om barnet blir traumatiserat för att det inte vet vem som är pappan och kommer att anklaga mig för att jag är en ond människa". Sen undrade jag om jag kommer att klara av det här ekonomiskt, hur ska jag bo, vad ska andra människor säga? Men nu är jag så säker på det här att jag känner att ja, vad ska kunna hindra mig i detta? Det är inte så mycket mer att orda om, det är bara att gå till handling!
Ulrika säger att det inte är någon som reagerat direkt negativt då hon berättat att hon tänker skaffa barn på egen hand, men att hon flera gånger fått höra negativa kommentarer kring företeelsen "inseminera som ensamstående" då ämnet dykt upp i ett samtal. En vanlig kommentar är att det är egoistiskt när kvinnor gör så här och att "ett liv utan en pappa är mer eller mindre inget liv alls". Ulrika är medveten om att det finns människor i hennes omgivning som kommer att reagera på liknande sätt när de får vetskap om vad som är på gång.
- Men jag är förbi det stadiet att jag oroar mig för sådant. Visst är det tråkigt om de fördömer mina handlingar och tycker att mitt barn har ett värdelöst liv därför att det inte lever med sin biologiska pappa, men det är bara en liten detalj i detta. Drivkraften och glädjen och allt det positiva jag känner överväger tusen gånger om, säger hon.