Ett brev i högen av många väckte Mona Sahlins intresse. Stieg Larsson, då chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo och efter sin död en av världens mest kända deckarförfattare, undrade om hon kände till hur många som verkade hata henne. Han skrev om allt hat han hittat på nätet och att han var orolig.
Efter att Mona Sahlin kontaktat Stieg visade han henne olika sajter. Hon var helt oförberedd på det hon skulle få läsa, på hatet och de hotfulla kommentarerna.
– Hur kunde människor som jag aldrig träffat vilja mig så ont? Hur kunde de hata mig så intensivt? Det var verkligt obehagligt att ta del av allt detta. Samtidigt visste jag att många uppskattade och verkligen gillade mig.
Mona Sahlin är en politiker som under hela sin karriär väckt starka känslor. Många är ”för”, många ”emot”. I dag har det gått femton år sedan hon fick det där brevet från Stieg Larsson.
– Jag har många gånger funderat över om hatet på nätet, i brev och i hotfulla telefonsamtal har varit riktat mot mig personligen. Eller ser de som uttrycker ett sådant hat mig som en representant för ett samhälle som i deras ögon misslyckats? Ännu i dag har jag inget bra svar på den frågan.
– Kanske handlar det om en kombination av att jag är en väldigt känd politiker och att jag i många frågor stuckit ut, varit kontroversiell. Jag kämpar mot rasism, för homosexuellas rättigheter och är feminist – och så låter jag som en snabbköpskassörska. För en del blir det bara för mycket.
Tidigare i år dödades nära sjuttio medlemmar i de norska socialdemokraternas ungdomsförbund på ön Utøya. Efter massakern fanns följande kommentar på en större svensk regiontidnings nätupplaga under ett dygn: ”Om det dog en ny knoppande Mona Sahlin på Utøya blir världen en bättre plats att leva på om femtio år. Tack Breivik”.
Hur reagerar du på sådana kommentarer?
– Då som nu blir jag ledsen och sorgsen, och känslan sätter sig i hela kroppen. På ett sätt var det värre förr eftersom då kunde vem som helst ta reda på min adress och mitt telefonnummer. Ibland fick mina barn ta emot mycket obehagliga samtal och ibland öppnade de brev med skrämmande innehåll.
Mona Sahlin säger att hon kan stå ut med att förtvivlade och utsatta människor som förlorat allt kan hata och uttrycka starka känslor mot henne som representant
– Men det är lätt att bli rädd och känna sig otrygg när hatet är riktat mot dig som person. Jag försöker dock undvika att tänka så.
Hösten 1995 var Mona Sahlin den enda kandidaten till posten som ny partiledare för socialdemokraterna. Men uppgifter i medierna visade att hon flera år tidigare vid ett par tillfällen varit slarvig med det kontokort hon hade haft som arbetsmarknadsminister. Den så kallade ”Tobleroneaffären” tvingade henne att hoppa av som partiledarkandidat. Senare visade det sig att hon inte gjort något fel.
– Flera inom partiet som jag räknade som mina vänner baktalade mig, ljög om mig och svek när jag som mest hade behövt deras stöd. I den stunden hade jag kunnat börja hata dem som hindrat mig från att få det finaste uppdrag en socialdemokrat kan inneha. Men jag valde en annan strategi.
– Varje gång jag mötte dem som gjort mig illa log jag – och ju sämre jag tyckte om personen, desto större leende. Jag tänkte att ingen skulle få se mig smyga längs väggarna som en bitter, förgrämd och hatisk kvinna. I stället ville jag gå stärkt ur den här den här svåra tiden.
Sonen Johans död, han avled hastigt 1987 i en hjärtsjukdom, bidrog också till att hon fick en ny livsinställning.
– Hans död kom som en chock. Först kände jag att livet inte längre var värt någonting, jag började nästan känna ett hat utan att ha något eller någon att hata. Men så tänkte jag på att det tragiska var att Johan inte fick leva. Och från den stunden bestämde jag mig för att jag själv måste leva och att njuta.
– Den smärtsamma upplevelsen lärde mig att hantera livet – med dess glädje och smärta – på ett bättre sätt och att det är så destruktivt att hata. Jag var 29 år då och valet att leva vidare blev en hyllning till Johans minne.
Annars kan hat leda till så mycket elände, säger Mona Sahlin. Hat är den värsta känsla hon kan tänka sig; att hata är så destruktivt.
– Men vi måste acceptera att hatet finns inom oss alla och lära oss att bearbeta denna känsla.
Mona Sahlin jämför hat med en förlossning där kvinnan i ett visst skede förlorar kontrollen över sin kropp, sina känslor och sina tankar. Kraften att vilja föda fram ett nytt liv tar över.
– På samma sätt kan hat leda till att vi förlorar kontrollen över kroppen, känslorna och tankarna. Men då blir slutresultatet inte ett vackert barn, utan något förgörande och förtärande.
Några få tillfällen i livet har Mona Sahlin hatat, eller varit i närheten av hat som hon själv vill uttrycka det. Hon hatade när pojkvännen hon älskade övergav och svek henne i tonåren. Hon hatade sig själv för att hon inte upptäckte att en väninna blivit slagen av sin man – och hon hatade mannen som slog. Hon hatade också vännerna som behandlade sina barn illa.
Andra gånger, när hon kanske skulle ha haft anledning att känna hat, har hon inte gjort det. Som när partikamraterna och vännerna Olof Palme och Anna Lindh mördades 1986 och 2001.
– Jag kände sorg, ilska och var väldigt arg efter morden – men jag närde inget hat. Om jag hade börjat hata mördarna skulle fokus ha hamnat på dem, inte på allt det fina Olof och Anna uträttat under sina liv som politiker och människor. Vi människor kan välja hur vi hanterar svåra stunder i livet, tror jag.
På morgonen den första mars 1986, några timmar efter att Olof Palme blivit mördad, tänkte Mona Sahlin åka in till regeringskvarteret Rosenbad för att skriva sitt namn i en kondoleansbok. På gatan utanför lägenheten i Nacka där hon bodde stod en man och skrapade rutan på sin bil.
– Jag trodde att det var för att ta bort isen. Men det visade sig att han försökte få bort en lapp med texten ”Det föds en Palme om dagen – använd kondom” som han hade klistrat fast på bilrutan. Olof Palme var en engagerad politiker som väckte starka känslor. Han kom från en överklass där många ansåg att han svikit sin bakgrund.
Varför finns det så mycket hat i världen?
– En förklaring är att maktmänniskor lever på att hatet frodas. Politiker använder hatet som ett sätt att stärka sin egen ställning. Men även i många kyrkor, moskéer och synagogor predikas hat i stället för kärlek. Därför är det så viktigt att visa på att det finns alternativ till hatet.
Mona Sahlin tror inte på Gud, fast hon berättar att hon ”mött Jesus”.
– Ja, jag brukar säga att mina tre möten med Nelson Mandela i Sydafrika var som att stå inför Jesus. Jag mötte en människa som arbetat med sig själv, sina känslor, sina tankar och sina attityder. Mandela satt fängslad i nära trettio år för sina politiska åsikters skull och kunde lätt ha blivit en hatisk man. I stället talade han om respekt, tolerans och försoning.
När Mona Sahlin träffar kvinnor i den palestinska rörelsen Fatah och i den kurdiska delen av Irak brukar hon berätta om hur hon först kände sig sviken och på gränsen till hatisk efter sonen Johans död. Hon säger att saknaden fortfarande finns kvar, men understryker att framtiden inte kan byggas med hat – utan bara med kärlek.
– Kanske låter det väldigt naivt men i dag är detta min drivkraft. Den som hatar har en svår resa framför sig innan han eller hon inser att hatet aldrig löser några problem. Att hata är enkelt, det är svårare att älska.