När Saga Torpedahl var liten fick hon agera ”lillmamma” till sin lillasyster Elin. Hemma var det rörigt och stökigt. Båda föräldrarna hade alkoholproblem och hade svårt att ta ansvar för barnen.
– Jag kände en stor otrygghet för att jag aldrig visste var jag hade mamma och pappa. Ens föräldrar ska ju alltid finnas till för en när man är barn, men så var det inte för mig. Jag fick klara mig själv. Jag förstod att de inte drack för att göra mig illa, men det var ju så det blev, säger Saga.
Utåt fungerade familjen hyfsat. Föräldrarna arbetade och de två små systrarna gick på dagis i närheten av lägenheten i en förort i södra Stockholm. De två äldre halvsyskonen gick i skolan.
– Men mina föräldrar fungerade ju inte som mammor och pappor ska göra. Alkoholen drog mer. Så jag har missat ganska många år av min barndom. När jag kom in i tonåren hade jag så ett starkt kontrollbehov och kunde inte göra allt det som andra tonåringar gör, säger Saga.
Sagas föräldrar skildes när hon var runt åtta år. Sagas mamma lämnade pappan, efter det slutade båda att dricka. Sedan dess har Saga och hennes lillasyster mestadels bott hos mamma. I dag har systrarna en mycket nära relation till mamman. Saga upplever att hon kan prata med mamma om precis nästan allt.
– Mamma har alltid varit öppen med allt, även med sina tidigare alkoholproblem, och det känns skönt.
Saga säger att hon knappt vet vad det är att vara tonåring.
– Tonåren räknas ju från 13 år. Men för mig är det bara siffror. Jag kan inte räkna så. Sedan tänker man ju på trots när man hör ordet tonår. Att man trotsar sina föräldrar, säger emot. Men nä, det har jag aldrig upplevt, jag var en stillsam och förstående tonåring som hellre satt hemma på kvällarna än var ute länge med kompisarna på stan.
– Jag har aldrig kunnat göra revolt för jag hade ju inte så mycket barndom att lämna. Jag var tvungen att ta mycket ansvar fort, och jag kände mig aldrig tillräckligt trygg för att slå bakut, säger Saga.
Hade du velat vara annorlunda?
– Ja, kanske, men samtidigt så tror jag att jag agerade ganska omedvetet. Jag tror att jag var rädd för att mamma skulle gå sönder. Om jag sprang ute på kvällarna och mamma inte visste var jag var, sov borta och allt sådant som gör föräldrar oroliga, så trodde jag att det kanske kunde bidra till att mamma skulle börja dricka igen, säger Saga.
Sagas kompisar var desto busigare, berättar hon. De var ute sent på kvällarna, festade, tjafsade med föräldrarna.
Saga tror att kompisarnas tonårsrevolt handlade om att de egentligen inte ville bli vuxna just då.
– Revolten var snarare en fråga, ”får jag vara barn ett tag till?”, och så tolkade föräldrarna det som att barnen ville bli vuxna. Och så blev det bråk.
För Saga var det viktigaste att hennes mamma kunde lita på henne. Och att hon kunde lita på sin mamma.
– Jag ville att hon skulle vara mamma. Det var till och med så att jag bad henne att hon skulle ringa mig och säga när jag skulle komma hem, även om jag alltid kom hem före tio. Alla andra föräldrar satte tider, men det gjorde aldrig hon. Det är inte många tonåringar som säger så till sina föräldrar: Sätt gränser, för sjutton!
De senaste åren tycker Saga att mamma har haft en mammaroll på riktigt.
– Jag vet att jag kan ringa henne i alla lägen och att hon alltid ställer upp. I dag är jag verkligen mammig. Det känns inte alls konstigt att vara tjugo år och vara det. Jag tycker att jag har all anledning, det är nu jag är så pass trygg att jag kan släppa på kontrollbehovet. Mamma tyckte att jag skulle ha släppt på det tidigare och vara mer av en ”vanlig tonåring”, men jag kunde verkligen inte.
Saga kunde inte, men för hennes lillasyster Elin blev det lättare.
– Hon är den typiska överjobbiga tonåringen. Hon städar inte, hjälper inte till och gör vad hon vill. Hon fick mitt trots också, känns det som. Det är helt okej. Jag får se tonårslivet genom henne.
Det var först på gymnasiet som Saga vågade utforska mer om sig själv. Hon började på en skola på andra sidan stan och försökte hitta den hon egentligen ville vara.
– Jag ville ta plats som mig själv, och inte vara den där som alla visste något om. Jag försökte ändra en hel personlighet, skaffa nya vänner, vara duktig och plugga. Det tog rätt hårt på mig, det kan jag se så här i efterhand, säger Saga.
Även om det kändes roligt med allt det nya, blev det en stress att prestera. Hon vill vara bäst inom allt, bäst på att vara en ny kul vän och bäst på proven.
– Jag fick problem med magen och började till slut hos en kurator på ungdomsmottagningen. I dag kan jag se att jag hade alldeles för höga krav på mig själv. Jag tror att någon gång måste det man varit med om som liten få komma ut. Det var först när jag kom till kuratorn som jag kunde lätta på det jag varit med om och få mer balans.
Saga bor fortfarande hemma, men funderar på att kanske flytta till något eget. Hon jobbar extra i en klädbutik och klurar på vad hon vill göra i livet.
– Jag skulle vilja bli barnmorska. Det skulle vara den häftigaste saken som finns, att hjälpa två personer att bli mamma och pappa. Och så är bäbisar ju så söta, säger Saga Torpedahl.