Det var lite tufft att befinna sig bland alla perfekta modeller.
– Jag var en outsider i modebranschen på flera sätt. Man känner sig som en trollunge, en bortbyting som inte hör dit. Men samtidigt kände jag att jag inte hade någon lust att anpassa mig. Jag var där för att göra mitt jobb, precis som modellerna gör sitt.
Leiyah Rose, i dag 26 år, hade redan mycket tuffare erfarenheter när det gällde utseendet. Både i mellanstadiet och i högstadiet blev hon konstant mobbad och fick negativa kommentarer om hur hon såg ut, berättar hon.
– I nästan hela mitt liv har folk klankat ner på mitt utseende, jag har fått ta emot massor av verbalt stryk. Jag har haft min mörkare hudfärg emot mig.
Leiyah Rose, som är adopterad från Brasilien, var som liten barnklädesmodell på Älvsjömässan i södra Stockholm.
– Jag tyckte att det var jätteroligt, säger Leiyah Rose. Det kanske låter drygt, men när jag tittar på bilder från när jag var liten ser jag att jag var ett sött barn.
På den tiden var hon van att bli omtyckt både för den hon var och för hur hon såg ut.
– Det blev en enorm smäll för mig i mellanstadiet när jag plötsligt började kritiseras och mobbas för mitt yttre. Plötsligt var jag den som skulle bort, motas ut.
Leiyah Rose menar att det politiska klimatet bland unga blev extra infekterat under hennes skoltid. Vänster- och högergrupper stod emot varandra, och främlingsfientligheten ökade. Det drabbade henne.
– Det fanns gott om rasister i skolan. Jag fick höra sådant som ”negerhora” och ”svarting”, och hittade lappar i mitt skåp där det stod ”åk hem jävla neger”.
Leiyah Rose har också många gånger fått höra att hon sett ”slampig” ut. Mobbarna gjorde ofta sexuella anspelningar.
– Jag var nog bara sex år första gången jag fick kommentaren att jag hade ”kuksugarläppar”. Senare, när jag blev lite äldre och mobbad, fick jag ofta höra att jag var, eller skulle bli, en hora. Fortfarande händer det att män ute på stan kommer fram och förutsätter att jag är prostituerad. Något som aldrig händer mina tjejkompisar. Sådant gör jävligt ont.
Hur har det här påverkat din självbild?
– Ja, växer man upp på det sättet finns inte så mycket självförtroende kvar sedan. Men man blir också förhärdad, på något sätt. Jag förstod inte varför jag blev mobbad, jag kunde inte göra något åt det och försökte låta det rinna av mig, säger Leiyah Rose.
Leiyah Rose är fortfarande ganska blyg och socialt osäker, säger hon. Men hon vet att det inte märks, att hon snarare gör ett lite kaxigt intryck.
– Jag döljer osäkerheten genom att vara framåt. Och jag drivs av ett behov av att få upprättelse. Sedan jag var tio år har jag velat ge igen, jag skulle bli bäst och snyggast. Men jag har mått väldigt dåligt. Det har funnits perioder när jag inte har velat lämna lägenheten för att jag känt mig uttittad.
En annan konsekvens av mobbningen är att Leiyah Rose lätt vänder taggarna utåt och har svårt att ta komplimanger, berättar hon.
– Om någon säger att jag har vackra läppar, så tror jag att personen är ute efter sex.
Leiyah Roses förhållande till sin kropp har varit komplicerat.
– Den har ju alltid varit fel. Först var den för smal och tanig, inte kvinnlig nog. Sedan var den slampig, och sedan helt enkelt för tjock. Alltså, i andras ögon.
Hon har hatat sin kropp utifrån hur andra har sett den. Ibland har hon bara velat trolla bort den.
– Men man kommer till en punkt när man inte orkar hata längre, utan måste börja jobba med det. För några år sedan satte jag upp en lapp på badrumsspegeln: ”Jag älskar dig, och du är underbar.” Det funkar kanske inte i början, men det funkar med tiden.
På ett vis är Leiyah Rose nog tryggare med sig själv och sin kropp än många jämnåriga, tror hon.
– Jag har tvingats konfrontera mig själv så mycket. Jag har fått jobba med min relation till kroppen och utseendet mer än de flesta, och det har gjort mig starkare.
Leiyah Rose vill använda sina erfarenheter på ett vettigt sätt.
– Jag tjänar inget på att sitta och tycka synd om mig själv för det som hänt, grubbla över varför jag inte fick hjälp, varför ingen vuxen såg. Jag har aktivt bestämt mig för att tänka att det var som det var, och att jag själv vill vara en sådan vuxen som ser – och som gör något.
Hon tar sig gärna an unga tjejer med dåligt självförtroende, och tycker att det borde satsas mycket mer på till exempel mentorskap för unga. Det är så lätt att hamna snett i självbilden som ung, säger hon.
– Till stor del handlar det nog om att tonåringar har obalans i sina kroppar. Före puberteten har du haft kontroll. Sedan är det plötsligt inte din kropp längre, det pågår ett krig under huden. Samtidigt blir du värderad av andra för en kropp som inte ens är din. Det behövs många vuxna som kan förmedla till unga att de duger som de är, och att man inte ska ändra på sig för någon annans skull.
Själv känner inte Leiyah Rose sig särskilt pressad av skönhets-idealen.
– Medier och reklam styr mycket. Jag hade nog känt mig mer stressad över att inte vara smal nog, om jag orkade bry mig. Men jag har haft min egen kamp.
När Leiyah Rose ser sig i spegeln ser hon lätt den negativa bilden från förr, hon ser inte hur hon egentligen ser ut.
– Jag får påminna mig själv hela tiden om hur långt jag har kommit. När jag provar jeans får jag påminna mig om jag inte är tjock, utan kurvig. Det finns ingen anledning att pressa ned sig i ett par jeans som är gjorda för folk utan rumpa.
Leiyah Rose tänker ofta att hennes figur skulle ha passat bra på 1940- och 1950-talen.
– Och jag har lärt mig att älska att det är så, trots att reklambilderna säger att så ska man inte se ut. Men man kan vara vacker utan att höftbenen sticker ut. Den största lögnen i världen är att detaljerna i utseendet är så viktiga. Folk snöar in på detaljer, men det är helheten, människan, som betyder något.