Trots de enorma påfrestningarna – och att hon inte visste om hon någonsin skulle få återse sina två barn – valde hon att se ljuset i stället för mörkret.
– Jag älskade innerligt min son och min dotter. Och jag hade haft en trygg barndom med två föräldrar som älskade mig. Vakterna försökte hela tiden förnedra mig, men jag visste att jag var en människa som var värd att älskas och som kunde älska. Den förvissningen bidrog till att jag överlevde.
I boken ”Även tystnaden har ett slut”, som utkom på svenska tidigare i år (Norstedts), berättar Ingrid Betancourt om tiden som fånge i den colombianska djungeln. Hennes öde har väckt uppmärksamhet över hela världen och hon besöker nu land efter land för att visa att en människa kan uthärda fruktansvärda upplevelser – om bara hoppet och tron finns kvar.
Ingrid Betancourt växte upp i Frankrike, men återvände trettiotvå år gammal till Colombia, landet där hon föddes. Farc-gerillan hade då sedan länge försökt störta regeringen och införa socialistiskt styre.
Efter hemkomsten blev Ingrid Betancourt ledare för det colombianska gröna partiet, och i valrörelsen 2002 var hon dess kandidat till presidentposten. Trots varningar från regeringen, polisen och militären bestämde hon sig för att under kampanjens slutskede besöka ett område med stark gerillanärvaro för att värva fler röster.
Den 23 februari 2002 vaknade hon tidigt, klockan var lite före fyra. Hon klädde sig i sin vanliga kampanjuniform: en t-tröja med texten ”För ett nytt Colombia”, jeans och vandrarkängor. Så satte hon på sig fleecetröjan och precis innan hon skulle lämna hemmet i Bogotá tog hon av sig armbandsklockan, hon vet inte varför.
Efter en kort flygtur satt hon några timmar senare i en fyrhjulsdriven liten lastbil på väg till den lilla staden San Vicente tillsammans med tre medlemmar i hennes kampanjstab samt en fransk journalist.
Plötsligt fastnade de i en vägspärr. När Ingrid Betancourt fick syn på de militärklädda männen med gevär i händerna riktade hon reflexmässigt blicken mot deras fötter. De bar svarta gummistövlar, sådana som bönderna brukar använda i vattensjuka träskområden. Om de var ”äkta” militärer skulle de bära läderkängor, men om det var gummistövlar ... då var det soldater från gerillan.
– Vid omskakande händelser tar det alltid tid att förstå vad man är med om. När jag blev kidnappad insåg jag givetvis att jag hamnat i trubbel. Men jag anade inte vad jag skulle komma att gå igenom under 2 131 dagar i fångenskap, vilka lidanden som väntade.
Efter att Ingrid Betancourt blivit förd till ett av gerillans läger hörde hon på avstånd en nyhetssändning om att hon tagits till fånga. Journalisten intervjuade också en avhoppad före detta gerillaledare som berättade att livet som gisslan skulle bli väldigt tufft.
Till en början tyckte Ingrid Betancourt att gerillasoldaterna som vaktade henne verkade vara vanliga unga män och kvinnor. De hade sina ideologiska förklaringar till varför det var rätt att kidnappa människor, men de var ändå rätt humana.
– Men ideologi räcker inte i längden för att motivera vakter att behandla fångar på ett förnedrande vis. Gerillasoldaterna började att betrakta mig som ett djur. De kallade mig för vidriga saker, gjorde allt för att jag skulle förlora min mänskliga värdighet.
– När omgivningen betraktar dig som en värdelös och liknar dig vid en usel byracka är det lätt att du snart börjar identifiera dig med en sådan.
Efter fyra månader i fångenskap trodde Ingrid Betancourt att hon skulle vara fri inom en ganska snar framtid. Tanken att hon skulle bli berövad friheten i ett eller flera år fanns inte i hennes föreställningsvärld.
– Men den 23 februari 2003, årsdagen av kidnappningen, minns jag att något hände inom mig. För första gången insåg jag att jag kunde bli kvar i djungeln nästan hur länge som helst, att det inte fanns någon given slutpunkt för min fångenskap. Kanske skulle jag dö där.
– Att inte veta hur länge jag skulle bli kvar i detta helvete, hur länge jag skulle hållas som gisslan, kunde ha förlamat mig. Det var som att befinna sig i ett svart hål i kosmos, ett hål som bara var tomt och mörkt.
Men Ingrid Betancourt valde att försöka kämpa för att inte låta kidnapparna knäcka henne fysiskt och själsligt.
– Jag växte upp i Frankrike i en tid då minnet av andra världskriget var levande hos många. När jag läste böcker och såg filmer om vad som hänt i de tyska koncentrationslägren blev jag starkt berörd. Det går inte att jämföra min situation med Förintelsen. Men jag tänkte att om människor – de var verkliga hjältar – kunde utstå de värsta fasor skulle jag också kunna göra det. Jag visste att jag riskerade att förlora min själ om jag gav upp.
Efter nästan sex och ett halvt år blev Ingrid Betancourt befriad av den colombianska militären i en dramatisk räddningsaktion.
I juli 2008 landade hon på en flygplats i huvudstaden Bogotá. Så här skriver hon i sin bok:
”Då kändes som en sprittning i mig att allt var nytt, allt var både tätt och lätt på samma gång, och i det ljus som strålade hade allt försvunnit, allt hade svepts bort, tömts och renats. Jag hade just fötts. I mig fanns inte längre någonting annat än kärlek.”
Fångenskapen i djungeln medförde paradoxalt nog att Ingrid Betancourt i dag känner sig mer hel som människa, mer komplett än tidigare.
– Jag känner en stor tacksamhet och även en ny frihet. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag har upplevt en ny födelse, men en bättre sådan. Den här gången har jag en rad erfarenheter med mig i bagaget som gör att mina val är mer genomtänkta och kloka.
– Jag njuter av livet på ett nytt sätt, det är mer fullkomligt.
Det är omöjligt att få tillbaka åren som hon förlorade med sina barn. Hon säger att kidnappningen självklart var en skräckupplevelse även för dem.
– Lorenzo och Mélanie är så fina människor, så duktiga, starka och vackra. Jag är tacksam för dem. De kunde ha blivit bittra, traumatiserade, ha fastnat i behov av revansch, känt sig skyldiga. Människans psyke är komplicerat och det är svårt att veta hur upplevelser påverkar oss. Varje gång jag möter dem känner jag att jag vill ta fram det allra bästa inom mig och ge dem.
Ingrid Betancourt bor i dag i Franrike och tänker inte återvända till Colombia, inte nu i alla fall.
– Politik är en kamp, om man kämpar för idéer man tror på. De som går in i politiken för att få makt eller tjäna pengar har det enklare. Om du kämpar för dina drömmar måste du vara stark.
En annan erfarenhet efter åren i fångenskap är insikten om vad verklig frihet egentligen innebär. Hon säger att alla har en frihet att gå vart de vill, att uttrycka sig om vad de vill – men denna frihet tar få vara på.
– Det handlar om att försöka bli den man ”vill” vara, inte den man redan ”är”. Föräldrar, lärare, kamrater, kolleger placerar oss lätt i ett fack, i en roll som vi identifierar oss med. Vi tror att vi livet igenom är fast i den rollen. Men detta går att ändra.
– Alla kan sträva efter att bli den man innerst inne önskar vara. Då uppstår en dröm som vi kan nå genom att bit för bit kliva högre upp på stegen som leder mot den äkta frihet jag talar om. Detta är nog min viktigaste lärdom av de över två tusen dagarna i djungeln.
Artikelserien fortsätter tisdagen 12/7: ”Det jag lärde mig var att njuta medan det funkar”. Simhopperskan Anna Lindberg om sin tid som ”uträknad”.