Sånt gör man inte ostraffat.
Men det var i mitten av 90-talet. Ett par år senare stod Margareta Winberg med glädjetårar i ögonen och betraktade pojkarna på förskolan Björntomten utanför Gävle, när de masserade varandras fötter med väldoftande oljor. Utanför spelade flickorna bandy och fick träna sig på att passa och göra mål. Och Ingemar Gens, som då var jämställdhetsexpert vid länsstyrelsen i Gävleborg och den som dragit igång jämställdhetsarbetet på Björntomten, var förlåten. Han var nog i rätt bransch ändå, för de var rörande överens om att
jämställdhet måste börja redan på dagis. Barn har rätt att utveckla alla sina sidor, framför allt det de behöver lära sig mer av. På Björntomten är det tillåtet att vara både modig och empatisk, busig och hjälpsam, ha ett bra språk och vara snabb - både för pojkar och
för flickor.
Ingemar Gens tycker att Björntomten är världens bästa förskola. Men, säger han, det som sker där är ett stort mirakel. För som han ser det är förskolan och skolan de mest könsrollscementerande institutionerna vi har i det här landet. Lärarna arbetar utifrån
att flickor är si och pojkar är så. Och förstärker och bekräftar därigenom deras könsroller. Kort sagt: Barnen får bara lära sig det de redan kan.
- I skolan talas bara om jämställdhet i allmänna termer. Men som vanligt sysslar man bara med symtomen. Lärarna ser att pojkarna plötsligt använder en massa fula ord och då säger de "Vad hemskt, vi måste få dem att sluta med det". I stället för att tänka "Wow,
varför säger de så? Vad intressant, vad vill de säga egentligen?"
Det är ju ett uppslag för en hel termin. Lärarna måste våga vara nyfikna!
Så om killarna säger "hora" till tjejerna så menar du att det är intressant?
- Ja, det är klart! Lärarna borde tänka: "Vi har ju sagt till dem att de inte får säga så på den här skolan, och ändå håller de på. Vad måste vi förändra? Hur ska jag förändra mig?" I stället säger lärarna, precis som när det handlar om mobbning: "Vi kan ingenting göra." Varför gör sig lärarna så maktlösa, när de har så mycket makt vid andra tillfällen? För att kunna förändra måste de först säga att "mig spelar det roll om ni mobbar eller inte mobbar". Allt annat är brist på respekt.
Det är precis samma sak med jämställdheten, tycker Ingemar Gens. De flesta sådana projekt är sprungna ur tanken på flickornas tillkortakommanden gentemot pojkar. Jämställdhet ses fortfarande som en kvinnofråga. Pojkars behov kommer i bästa fall in senare.
Men man måste se helheten för att jämställdhetsarbetet ska kunna lyckas. Ställa frågan: "Vad behöver barnen?"
- När man säger att man måste stötta flickorna så säger man samtidigt att flickor är maktlösa. Men det är vi vuxna som tillskriver dem den maktlösheten, säger Ingemar Gens.
Ofta vill man stötta tjejerna i skolan utifrån det faktum att pojkarna tar så mycket plats på lektionerna, och att de får det mesta av uppmärksamheten. Jovisst, säger Ingemar Gens, men vilket slags uppmärksamhet får de då? Det måste man också fråga sig.
- 75 procent av det bemötande pojkar får är negativt. Det är tjat, tjat, tjat. Men tjat fyller ingen annan funktion än att befrämja någons negativa beteende. Man tjatar på en pojke och talar om hur trist han är, och sedan kan han fortsätta som förut. "Vi har försökt allt", säger lärarna. Mors!
Hur bekräftas barnen då, och vad ska man göra i stället? Jo, säger Ingemar Gens, flickor bekräftas för vad de gör (de gör duktiga saker och får beröm för det) medan pojkarna bekräftas för vad de är ("pojkar är såna, det vill säga oföränderliga"). Vi måste vända på
det, bekräfta pojkarna för vad de gör och flickorna för vad de är. Flickor är precis lika starka och snabba som pojkar.
- Ändrar man sin vokabulär så ändrar man sina förväntningar. Det är det svåraste balanstricket som finns. Men det är nödvändigt.
Då gör man pojkarna flexibla, de är inte busiga utan de gör busiga saker. Vilket innebär att de kan upphöra att göra busiga saker. Och för flickornas del innebär det att de inte hela tiden måste gå omkring och vara till lags och tillfredsställa andras behov. De duger som de är.
Men när man börjar tala om att flickor både har rätt att säga "nej" och att ta för sig, då upplevs det fortfarande som oerhört provocerande för vissa människor. Det visar inte minst en del läsares reaktioner på den här serien. Vilket inte är så konstigt, säger Ingemar Gens, rädslan för olydiga flickor är mycket stor, hos både kvinnor och män. Han refererar till psykologen Nancy Chodorow, som menar att vi gör flickor till mödrar, från första stund.
- Flickor uppfostras till lydnad och till att inte ha några egna behov, de är bara till för att uppfylla andras. Syftet är att förbereda dem för sitt moderskap då de måste kunna sätta barnet först. Medan killar aldrig skulle drömma om att sätta någonting framför sig själva. Manlighetens stora grej är ju att värna sina egna intressen och att tillskansa sig så mycket makt som det någonsin går.
Och det är de vuxnas förväntningar som styr, för innerst inne vill vi allihop att våra söner ska bli chefer, uppnå en position där de kan utöva makt. Därför ger vi pojkarna den där makten redan när de är väldigt små, menar Ingemar Gens, och ger ett klassiskt exempel:
Hela familjen är ute och åker bil. Man pratar och skrattar. Bilradion står på lite tyst i bakgrunden. Plötsligt kommer det en bra låt och den lille sonen säger "Höj!"
- Vad gör jag då som pappa? Jo, jag höjer. Hur långt är det mellan hans kommando och min höjning? Jo, så långt som det är mellan ratten och volymknappen. Vad händer med resten av familjen? De tystnar. Hur länge är de tysta? Tills sonen börjar prata igen. Så
gör vi vuxna mot våra söner!
- Om dottern däremot skulle höra en bra låt så skulle hon säga: "Pappa, den här låten är jättebra, kan du inte höja lite?" Och då skulle genast hela familjen börja diskutera: "Ska vi höja? Ska vi inte höja? Vi är faktiskt fler här i bilen och du får visa lite hänsyn."
Det var så han satt och funderade som jämställdhetsexpert på länsstyrelsen. Och med vetskapen om att en människas karaktär är färdigstöpt redan vid fem års ålder, så måste man naturligtvis börja redan på dagis. Ingemar Gens har tre egna barn som gått på dagis.
Han har sin bakgrund i beteendevetenskapen, en fil. kand. Han menar att förskolan är ett ställe utan pedagogik där man försöker få tiden att gå. Personalen pratar väldigt mycket med varann och väldigt lite med barnen.
- Och pojkarna var något man ville bli av med. De fick härja i kuddrummet, utan flickor och utan tillgång till vuxna. Det är faktiskt så - där pojkar är, är aldrig vuxna. Hur kommer det sig
att pojkar förväntas klara så mycket utan någon som helst guidning?
Ingemar Gens ifrågasätter starkt den omhuldade och allenarådande idén inom den svenska förskolan: "Den fria leken". Det första man ska sätta stopp för är pojkars fria lek i kuddrummet. För det är där, utan de vuxna, som pojkarna bygger sina hierarkier och lär sig
att utöva sin makt - "jag är starkast, jag är bäst, jag styr".
- Jag har frågat en väldig massa kvinnliga förskollärare om vad de upplever när de kommer in i kuddrummet när pojkarna härjar där.
Först säger de att det är stökigt, men sedan visar det sig alltid att de också upplever det som olustigt, våldsamt och skrämmande. Om man avhänder sig så mycket makt till pojkarna, vilka tror de sedan att de är? Små pojkar är inte så starka. Och vi vuxna måste sluta att tillskriva dem den makten. Pojkar som är så små kan inte ta makten, de får den.
Barnen är alltid utan skuld, menar Ingemar Gens. Därför ska de här lekarna som bara har ett syfte, makt och kontroll, stoppas. Om man tycker att det är viktigt att tävla, så får man göra det i organiserad form, som lagsporter. Så att pojkarna får tillgång till regler och slipper lämnas vind för våg i djungeln, där den "starke"alltid vinner.
- Däremot bör vi minska ned bevakningen av flickorna. De bör få visst eget utrymme där den totala lydnaden inte eftersträvas.
Vi kan inte förändra könsrollerna utan att arbeta med båda könen, säger han. De måste förändras parallellt. Och då är vi tillbaka där vi började, med att det är synd om männen. För som Ingemar Gens ser det gör kvinnorna i dag enorma framsteg, medan männen inte alls
hänger med. Pojkarna lyckas väldigt dåligt i skolan. Det är flickorna som får bra betyg. 60 procent av dem som läser vid universitetet i dag är kvinnor. Menar han att det har blivit värre?
- Jajaja, säger Ingemar Gens, och räknar upp tre faktorer:
1. Förr kunde killar fuska sig till bra betyg. Men sedan de absoluta betygen infördes är det omöjligt. Det är noga specificerat vad man ska kunna för att få ett visst betyg. Över en natt fick hälften av alla killar ett eller flera betyg underkända.
2. Pojkar har inget språk, om de inte kommer från de högre samhällsklasserna. Det gör att flickorna gör ett ryck direkt när de börjar skolan, och pojkarna kommer aldrig ikapp.
3. Utbildning är det enda som räknas, det finns inga öppna fabriksgrindar som väntar längre. Man måste fortsätta plugga. Alternativen för pojkar blir allt färre.
- Vad har vi vunnit då? Drömmen var väl att vi skulle få en jämn maktfördelning. I min drömskola skulle pojkar ha dubbelt så mycket svenska som i dag de första tre åren, för att över huvud taget ha en chans att komma i kapp flickorna. Och flickorna skulle slippa att
uppskattas enbart för att de är lyhörda och lydiga. Då kanske vi kan mötas över könsgränserna och slippa gifta oss med främlingar.
(Texten publicerades den 27 februari 2001)