När Jenny lades in på hospice var hon rädd. Hon hade dåliga erfarenheter från akutsjukvården. Och hon trodde att hon aldrig skulle komma hem igen.
– Men på hospice fanns allt det jag saknat i sjukvården. Helhetssyn, kontinuitet och noggrannhet. Man lyssnade på mig. Jag var förvånad hela tiden över hur bra det fungerade, säger Jenny.
I dag är hon hemma igen sedan några månader, och får hjälp av den avancerade hemsjukvården från Ersta sjukhus i Stockholm.
– Jag känner mig trygg, jag får all hjälp jag behöver. Och jag vet att jag kan läggas in på hospice på Ersta igen, om det skulle bli dags.
Jenny, 47 år, fick diagnosen tarmcancer för drygt ett år sedan, och opererades. Något halvår senare visade det sig att hon också hade cancer i bukspottskörteln. Båda gångerna tog det lång tid att få diagnos, trots att Jenny själv misstänkte cancer och gång på gång försökte få bli utredd, berättar hon.
– Jag var ”så ung”, fick jag höra innan tarmcancern upptäcktes. När jag sen fick tydliga symtom på cancer i bukspottskörteln blev jag avvisad gång på gång, någon undersökning ”behövdes” inte, jag bollades hit och dit – trots att jag redan hade en cancerdiagnos.
Jenny hann bli fruktansvärt sjuk och nedgången, med svåra smärtor, avmagring och gulsot, innan tumören i bukspottskörteln hittades. Hon fick lunginflammation och höll på att dö.
– När jag kom in på Ersta i september var jag väldigt dålig. Men jag började repa mig där.
Undersökningar visade att tumören inte hade växt, och att Jenny inte fått metastaser från någon av sina cancrar.
I oktober kunde Jenny, som är musiker och bluessångerska, vara med på releasefesten för sin första soloplatta, som hon jobbat med innan hon blev sjuk. I november fick hon börja med cellgiftsbehandlingar. Ganska snart efter det skrevs hon ut från hospice.
– I början kom hemsjukvården varje dag, säger Jenny. Nu är jag mycket bättre och behöver inte lika mycket hjälp. Men vad man än behöver, så fixar de det. De ger stöd till familjen och ser till att det blir så bra som möjligt för min sexåriga son. De håller kontakt med övrig sjukvård och samordnar allt.
Jennys behandlingar fortsätter nu under våren.
– Vi vet inte ännu om de hjälper, säger Jenny. Jag funderar på att sluta, eftersom jag blir så dålig av behandlingarna. Livskvaliten är viktig. Men jag vill ge cellgifterna en chans först.
I maj ska Jenny göra en ny skiktröntgen. Om tumören har blivit mindre, vet hon att behandlingen hjälper.
– Min största dröm är att tumören ska krympa så att den kan opereras. Min näst största dröm att sjukdomen ska kunna hållas i schack så att jag kan leva i flera år. Själv skulle jag kanske kunna acceptera döden. Men min son är ju bara sex år, han behöver mig.
Hur orkar man leva med ovissheten?
– Jag har inget val, säger Jenny. Jag försöker leva i nuet och inte tänka så mycket framåt. Tänker jag att ”om ett år kan jag vara död” blir jag bara ledsen. Jag är glad att jag lever efter pärsen jag gått igenom.
Och så har Jenny stor hjälp av sången och musiken. I hennes vardagsrum ligger gitarrer och munspel framme.
– Jag blir lugnare när jag spelar och sjunger, då känner jag mig mer som mitt vanliga jag. Som musiker är man van att göra sitt yttersta även när man är sjuk och mår dåligt, ”the show must go on”.