Vi möts över en lunch på en vanlig kinakrog, inte långt från Katarinas arbetsplats.
Hon är 45 år gammal och har inte svårt för att prata, inte heller när hon berättar om en tung period i sitt liv.
För tre år sedan sa hon upp sig från sitt jobb på en statlig arbetsplats på grund av konflikter hon hade med sin chef. Hon fick ett avgångsvederlag att använda till jobbcoachning, för att hon skulle kunna få ett nytt jobb. Det kändes viktigt för Katarina. Coacher ska ha kontakter och möjligheter att sälja in en arbetslös hos arbetsgivarna. Hon valde en jobbcoach från ett av de största företagen för att få något slags kvalitetsgaranti.
– Jag tänkte att det kunde vara min chans att hamna rätt i arbetslivet. Jag var rädd för att förlora på att vara den utan jobbcoach när alla andra blir coachade.
Men det tog inte lång tid förrän Katarina insåg att hennes jobbcoach hade kontakt med hennes förra arbetsgivare.
– Alltså med den chef jag haft en konflikt med – som dessutom var min referens för framtida jobb.
Den sekretess som jobbcoachen muntligen lovat Katarina kändes plötsligt inte pålitlig. Att coachen dessutom förnekade att hon hade någon överenskommelse med Katarinas förra arbetsgivare (trots att Katarina sett avtalet), gjorde inte saken bättre. När Katarina ifrågasatte, kallade coachen henne för paranoid.
– Hon sa: ”Hur tror du att du ska få jobb om du är sådär paranoid? Du måste söka hjälp!” Hon var alltså beredd att hellre sätta en sjukdomsstämpel på mig än att berätta sanningen, säger Katarina.
Att bli arbetslös 2008, mitt i den ekonomiska krisen, var stressande i sig.
– Jag kände mig utlämnad, ensam och hade regelrätt ekonomisk panik. Dessutom isolerad, jag har inte barn och familj och mina arbetskamrater var viktiga för mig, så det blev tomt när de försvann. Att då räcka ut en hand till någon som ska föreställa professionell men behandlar en så illa – det var otäckt, säger Katarina.
Coachningen ökade bara på hennes stress. Medan den pågick grät Katarina dagligen, hon tröståt och gick upp flera kilo och kände hur desperationen över hur hon skulle klara sig ekonomiskt växte.
– Coachen tipsade mig då om att pigga upp mig genom att köpa lite nya kläder. Då började jag faktiskt skratta, det var så absurt.
Hon avbröt coachningen efter 5–6 samtal, men coachen tog ändå en stor del av avgångsvederlaget, hon debiterade nära 4.000 kronor i timmen. Katarina provade att gå till två andra coacher som förmedlades via Arbetsförmedlingen. Den ena visade sig totalt okunnig om villkoren för statligt anställda och den andra erkände att han förlorat sitt förra jobb inom staten på grund av sina samhällsfarliga åsikter.
– Då började jag skratta mitt i all desperation, säger Katarina.
Hon skulle önska att det gick att rensa upp bland dem som kallar sig coacher. Att det fanns möjlighet att ifrågasätta utbildningar som varar över en Ålandskryssning. Katarina menar att de oseriösa coacherna hotar människors hälsa.
– Meningen är att coacher ska avbryta om någon verkar må dåligt psykiskt, och hänvisa till psykolog. Fast jag tvivlar starkt på att en coach kan avgöra om någon är självmordsbenägen, deprimerad eller manodepressiv.
Katarina har själv en vän som ville ta sitt liv efter att ha ifrågasatt en coach och fått till svar: ”Du är så negativ, du förstör för hela gruppen.”
– Egentligen är väl inte coacher ute efter att lura någon. De tror verkligen att de gör gott. Men många har en försäljarmentalitet och påfallande ofta har de en bakgrund som säljare.
– Baksidan med att sälja coachning att coacher är så indoktrinerade i det de säljer; det blir som en religion. En bilförsäljare kan acceptera att köparen inte vill ha hans bil eftersom den är fel för just den personen. Men många av coacherna kan inte föreställa sig att det de tror på är fel, säger Katarina.
Hon liknar de oseriösa coacherna vid sektledare. Just att inte klara av att bli ifrågasatt, och reagera med att attackera eller provocera sin klient, indikerar att coachen inte lyckats skilja på sig själv och sin yrkesutövning, vilket är en av de viktigaste beståndsdelarna i den fem år långa psykologutbildningen på universitetet.
– Som arbetslös är du ynklig och visst är det skönt att prata med någon, men att gå till psykolog känns stort. Jobbcoachning är lättare att ta till sig, och jag tror också att det kan fungera om man kan städa bort rötäggen, säger Katarina.
En annan av coachningens baksidor är att man bortser från strukturer, som den ekonomiska krisen.
– Får du höra saker som ”om du bara var mer positiv” eller att din arbetslöshet är så pinsam att du måste ljuga och säga att du fått sparken på grund av ”omorganisation”, så innebär det att allt ansvar läggs på dig. Det blir ditt fel att du är arbetslös. Trots att det i verkligheten kanske var så enkelt att av 200 sökande valdes man inte ut – vilket är betydligt lättare att acceptera, egentligen, säger Katarina.
I dag har Katarina fått ett nytt jobb. Även om det inte är hennes drömjobb, är hon ändå glad över att inte vara arbetslös.
– Men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket skattepengar som går till att betala såna här jobbcoacher. Vill vi verkligen det här? Har vi röstat för det här? Jag hörde aldrig politikerna berätta att de tänkte slösa våra skattepengar på blufföretag, säger Katarina.