"Nu får jag livstid." Det var Johans första tanke efter att han avlossat skottet mot sin sambo. Och det fick han. Både tingsrätten och hovrätten dömde Johan för planlagt mord. Johan erkänner att han dödade henne, men hävdar att det inte var planerat.
- Det slog över, allt blev svart. Vi bråkade, slogs. Plötsligt rann ilskan över. Jag sprang i väg och hämtade mitt vapen, ett avsågat hagelgevär. Med det sköt jag henne i huvudet.
Sedan beskriver Johan ett kaos. Hur livet blev overkligt, som en dålig film. Han ringde inte till polisen och berättade om mordet. I stället levde han i en fantasivärld tills några vänner förstod vad som hade hänt. De kontaktade polisen, som hittade kroppen.
Vid tiden för mordet levde Johan ett grovt kriminellt liv sedan många år. Han säger att han färgats av det kriminella tänkesättet. Att det var därför han inte ringde polisen, och att det var därför han hade vapen hemma. I hans värld var det lika naturligt att ta med sig vapnet som mobiltelefonen om han skulle någonstans.
Om han inte hade haft hagelgeväret så nära till hands, tror han inte att han skulle ha mördat.
- En vän sa en gång att man ska förvara sitt vapen minst fem mil hemifrån. För då hinner man tänka efter medan man hämtar det.
I dag säger han att han ångrar sig. Han beskriver mordet som en tragedi och en stor sorg. Både för offret, hennes anhöriga och honom själv. Johan älskade sin sambo, säger han. Men de bråkade mycket. Petitesser, som vilken marmelad de skulle köpa eller om bilen skulle stå i garaget eller utomhus, urartade till stora bråk. Han kunde inte leva utan henne, och han kunde inte leva med henne.
Om och om igen har han frågat sig själv hur han kunde döda henne. Redan i häktet frågade han alla som ville lyssna: sjuksköterskan, psykologen och prästen. Han pratade mycket med dem om mordet. När han flyttades till fängelset tog han direkt kontakt med fängelseprästen.
- I början kände jag bara en stor tomhet. Jag tyckte inte att det fanns något kvar av mig som person. Men nu när det har gått några år börjar tomheten sakta fyllas med innehåll igen. Det känns som om jag har fått tillbaka livsglädjen. Jag håller på att kravla mig upp.
Johan säger att hans liv innan mordet var kaotiskt. Han är glad att han kom ut ur det med livet i behåll.
- Men kunde jag inte ha åkt dit på något annat än det här? I efterhand har jag fått reda på att polisen hade mig under spaning för min brottslighet. Det hade varit bättre om de hade tagit mig för den.
Johan har dömts till fängelse en gång tidigare. Då satt han inne i ett år och tänkte: aldrig mer. Nu säger han det igen: aldrig mer. Och kanske har han rätt den här gången. De många samtalen med fängelseprästen tycks ha fört med sig en kristen tro till Johan. Nu håller han på att utbilda sig till präst. Samtalen har fått honom att inse vad han har gjort, säger han.
Den nyfunna tron har gett honom en ny syn på livet. I den kriminella världen var det snabba och stora pengar han värderade högst. Han ville att det skulle hända något hela tiden och levde sällan i nuet. Nu är det tvärtom. Pengar kan inte jämföras med livets värde, menar Johan.
- Jag vårdar livet mer nu. Tidigare tyckte jag att det var fel att döda. Men det var inget jag tänkte mycket på. Nu inser jag att livet är en gåva som vi har fått till skänks. Ingen har rätt att förkorta den tid vi har här på jorden.
Johan har inte kontaktat sin sambos anhöriga, inte försökt be om ursäkt eller förklara.
- Jag tror att de känner ett sådant hat mot mig. Jag har gjort en fruktansvärd handling. Vad jag än säger så blir det fel. En ursäkt kan inte rättfärdiga det.
Men Johan hoppas ändå att hans erfarenhet ska hindra andra från att göra samma sak.
- Jag kan förklara vilken ångest det innebär att döda någon. Mordet är en erfarenhet som jag kommer att bära med mig resten av livet. Även om det inte är något positivt, kanske det kan vara till hjälp för andra. Jag tror att de som har hamnat snett har lättare att lyssna på någon som har egna erfarenheter att berätta om. Jag har fått en andra chans, och den tänker jag ta.
Johan heter egentligen något annat.