Hon har ofta tankar om hur vården skulle kunna förbättras - och samtidigt bli billigare. Men hennes chef - en framgångsrik man i 40-årsåldern - avvisar alla förslag. Och något stöd från sina kolleger får hon inte.
- Den här mannen ses nästan som en Gud här. Allt han säger är bra, allt han gör är bra och allt ljus ska falla på honom, berättar Kerstin.
Hon är 59 år och arbetar som sjuksköterska på ett av landets regionsjukhus. Ledningen och politikerna som anger ramarna för verksamheten tystar ned alla som kommer med synpunkter, säger hon. De lyssnar inte heller på konstruktiva förslag eftersom det kan uppfattas som kritik mot hennes klinikchef: "Han har fått erbjudande från utlandet och vi får vara glada så länge han stannar kvar här."
- Men de blundar för hans brister och bra förslag från andra hamnar i papperskorgen. Den här personkulten, så är det nästan, blir därmed dubbelt skadlig, menar Kerstin.
Tidigare i år lyckades den sittande presidenten i Zimbabwe, Robert Mugabe, bli omvald efter en våldsam valkampanj präglad av hot och fusk. Historien är full av kejsare, kungar och diktatorer som velat framstå som gudomliga - och där folket tvingats buga i underdånig tillbedjan eller frivilligt medverkar i extatiska hyllningskörer.
Även under 1900-talet har personkulten tagit sig absurda och fasansfulla uttryck. Nazisten Adolf Hitler i Tyskland och fascisten Benito Mussolini i Italien, kommunisterna Stalin och Lenin i Sovjetunionen samt deras kamrater Mao Zedong i Kina och Pol Pot i Kambodja. Generalerna Pinochet i Chile och Franco i Spanien - alla har orsakat ett enormt mänskligt lidande.
Exemplen visar hur illa det kan gå om de flesta människor blint lyder överheten och bara ett fåtal protesterar när det visar sig att kejsarens nya kläder bara är luft. Det lilla antal tyskar som öppet ifrågasatte Hitler avrättades i koncentrationslägren, de som protesterade mot Mao föll offer under kulturrevolutionen och de demokrater som vågade höja näven mot general Pinochet försvann spårlöst.
Även i Sverige hyllade många under 1970-talet och början av 1980-talet Mao Zedong och hans tankar. Han fick nästan en gudomlig roll i vissa radikala vänsterkretsar. "Maos lilla röda" blev som en bibel där alla frågor kunde besvaras med lämpliga citat. I boken "Maoisterna" berättar författarna Lars Åke Augustsson och Stig Hansén om denna tid.
Men vi går ännu längre tillbaka i historien. En dag för flera tusen år sedan, så står det i alla fall i Bibeln, var ett folk på vandring i öknen. När de närmade sig Sinaiberget steg röken upp som från en smältugn och hela berget skalv. Så steg Gud ner på toppen av Sinaiberget och kallade till sig Moses. Tiden för att överlämna de tio budorden var inne. Det första lyder så här i den nya bibelöversättningen: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig."
Orden i det första budet är tydliga och uppfordrande. Där finns ett pekfinger som riktas rakt mot ditt hjärta, där finns bara en sanning och den är GUD. En präst i Svenska kyrkan, vi kallar honom Klas, har under många år funderat och tvivlat:
- Om Gud skapat allt liv är han väl också allt liv. Och då måste ju Gud vara allting. Då finns Gud i blomman, i fågeln, i stenen, i människan - i allting. Då är det ju meningslöst att ha ett budord som förbjuder oss att ha andra gudar. Då är ju blomman, fågeln, människan och stenen Gud.
Men det första budet måste väl ändå vara viktigt?
- Monopol på att alltid veta rätt och bäst är livsfarligt, svarar Klas. Eftersom religion och politik så ofta gått hand i hand genom historien - vi hade ju en statskyrka i Sverige till för bara ett par år sedan - kan ett påbud som Bibelns första faktiskt bli farligt.
- Det underliggande budskapet är att det finns en enda given sanning och då är samtidigt grunden lagd för att makten ska kunna diktera vad som är sant eller falskt. När till exempel Jesus utmanade det judiska etablissemanget och dess "sanning" avrättades han på korset.
I dag anser många att den så kallade marknaden fått en gudomlig karaktär. Kritikerna betecknas ofta som tillbakasträvare, våldsbenägna och farliga för demokratin. Bilderna från de senaste årens protester i Seattle, Prag, Nice men framför allt Göteborg finns kvar på näthinnan - även de fredliga demonstranter som ifrågasatte globaliseringen som ett sätt att skapa lycka på jorden slogs brutalt ned.
Kritiken mot den ekonomiska religiositeten är dock inte ny. Under 1970-talet växte sig den så kallade befrielseteologin stark i framför allt Latinamerika. Den vände sig mot att västerlandet valt ett ekonomiskt system där vinstintresset, Mammon, sattes i första rummet - inte Guds rikes rättfärdighet. Några befrielseteologer gick så långt att de menade att marknaden blivit en avgud vid sidan av den riktige Guden.
I boken "De fattigas evangelium - befrielse för svenskar?" från 1987 behandlar prästen Per Frostin ämnet: "Valet mellan Gud och avgud är i de fattigas kristendomstolkning inte primärt ett religiöst val, relaterat till det övernaturliga, utan gäller hela verkligheten, även ekonomi och politik."
Per Frostin, som dog alltför ung, skriver vidare i sin bok: "Erfarenheten visar att det alltid är de maktlösa, men inte de mäktiga, som offras på avgudarnas altare - vare sig avguden heter Baal eller Utveckling, Lönsamhet eller Kapital."