I dags- och kvällstidningarna hittar vi experter på träning, relationer, sex och ledarskap som kommer med käcka råd formade i tio-punktslistor.

I livsstilstidningarna får vi läsa vad coacherna har att säga om föräldraskap, inredning och organisering av prylar. På tv finns en sensuell kock, en arg snickare och diverse stränga nannies som vet hur vi ska göra. Visst kan experterna eller coacherna vara kompetenta människor med adekvata kunskaper, men lika ofta är de tillfrågade eftersom de har utstrålning, medan deras idéer och råd om hur vi når psykiskt välbefinnande kan vara helt felaktiga.

– Det massmediala formatet passar som hand i handske för karismatiska, självlärda coacher. De är bra på marknadsföring och kan snabbt komma med raka svar, som passar bra i ett tv-inslag. En forskare kan du få prata med i en timme och ändå inte ha ett enda klatschigt svar att lyfta fram, säger Magnus Lindwall, docent i psykologi vid Göteborgs universitet som skrivit en del om mediernas roll i spridandet av psykologiska irrläror.

Medierna blåser inte upp något som inte finns, utan speglar samhället, samtidigt som samhället påverkas av medierna.

– Vad medierna ofta gör är att fånga och förstärka snabba lösningar på komplicerade problem och myter utan stöd i vetenskapen, säger han.

I en artikel på newsmill.se tar han upp några av de psykologiska myter som sprids som sanningar i medierna, trots att de saknar vetenskapliga belägg. Några av dem är att vi bara använder tio procent av vår hjärnkapacitet, att människor kan vara ”vänster hjärnhalve-typer” eller ”höger hjärnhalve-typer” eller att bebisar blir intelligentare av att lyssna på Mozart.

– Vissa av de här påståendena är helt fel, medan andra kan innehålla en gnutta sanning som blåsts upp till orimliga proportioner, säger han.

I sin nya bok ”Självkänsla – bortom populärpsykologi och enkla sanningar” (Studentlitteratur, sep 2011), gör han upp med flera populärpsykologiska föreställningar som florerar inom självhjälps­psykologin. Bland annat visar han att det som många coacher säger – att man kan skilja självförtroende (tilltro till sin kompetens, förmåga att prestera) från självkänsla (känslan för den man är) – inte alls har stöd inom forskningen.

Tvärtom är det svårt att öka självkänslan om man inte uppfattar att man har kompetens inom de områden i livet som är viktiga för en.

– Lösningarna för att leva ett gott liv är inte så sexiga. Det är det gamla vanliga: Ha bra gener, rör på dig, ät och drick måttligt, se till att ha bra sociala relationer, skaffa ett meningsfullt jobb som du trivs med.

Alltså ingen quick fix. Men quick fix är precis vad medierna suktar ­efter, enligt Michael Westerlund, medie- och kommunikationsvetare.

– Åtminstone i kommersiella medier har journalistiken ambitionen att sälja. Därför gäller det att välja något som slår an snabbt. Det finns inte utrymme för komplexa svar på frågan varför människor mår dåligt. Då är det mer säljbart med ”Så blir du lycklig – en tvådagarskur”.

Han menar att det blir som ett eget system, där journalisterna till sist inte reflekterar över de budskap de sänder ut.

– Det blir väldigt okritiskt. Medierna kan nästan fungera som marknadsförare av de här självhjälps­metoderna, eftersom de snabba lösningar som en coach presenterar passar så bra i den turbokultur som råder på dagens slimmade redaktioner, där allt måste gå snabbt, säger Michael Westerlund.

Har medierna ett ansvar för att inte lyfta fram psykologiska myter som inte har stöd i forskningen?

– Ja, jag tycker att medierna alltid har ett ansvar. Medierna genom­syrar vår kultur så mycket, människor hämtar mycket av sina kunskaper från medierna. Därför bör de etiska riktlinjer som journalister har, gälla. Journalister ska kolla och dubbelkolla sina källor, men också göra en kritisk bedömning av dem. Man ska inte kunna sprida rena påhitt.

– Samtidigt kan medierna vara bra på att kritiskt granska och ifrågasätta, och även på att presentera komplexa sammanhang. Problemet är att artiklar och inslag som lyfter fram myter och de snabba lösningarna finns på ett ställe medan den komplexa bilden finns på ett annat ställe, säger Michael Westerlund.

Magnus Lindwall tycker att den kritiska vinkeln borde gå att få plats med i alla medier. Han tror att journalister ibland är för bekväma.

– Det skulle räcka med att vrida till det lite grann. Har en coach enkla svar på allt möjligt, inom helt skilda områden, är det läge att ifråga­sätta det. Det kostar ofta bara en eller två meningar extra för att få in ett kritiskt perspektiv.