En jul i början av 1930-talet fick Vera Forsberg en väska i julklapp av sin moster, som hade en butik för reseeffekter. Det var den finaste väska som Vera någonsin hade sett, och den finaste present hon hade fått. En handväska i kalvskinn med monogram, knäppe och flera små fack.
- Antagligen var det en aftonväska egentligen, säger Vera. Jag gick i första ring, skolan låg vid Mariatorget i Stockholm, eller Adolf Fredriks torg som det hette då. När vårterminen började hade jag med mig väskan, med pengar till skolavgiften i. På rasten var vi ute på torget, när det ringde in sprang jag ifrån väskan.
Den förtvivlade Vera fick gå till rektorn och berätta. Hon fick respit med terminsavgiften, och rektorn ringde till polisen. Några dagar senare kom en elev in i klassrummet där Vera satt. "Vera, Vera vad har du gjort? Rektorn vill prata med dig."
- Alla hade sån respekt för rektorn, säger Vera. Men när jag kom in till henne sa hon vänligt: "Kära barn, din väska har kommit igen." Den älskade julklappen ville tillbaka till mig! Jag blev så otroligt lycklig, efter det hade rektorn och jag en speciell relation.
Vera växte upp utanför Avesta. Hennes mamma blev änka redan i trettioårsåldern, ensam med tre små barn. Mamman startade ett litet hem för utvecklingsstörda barn, där Vera och hennes syskon hjälpte till.
- Mamma hade väldigt moderna idéer, hon ville inte att det skulle vara någon "anstalt" utan ett riktigt hem för barnen. Hon bjöd också in deras föräldrar, ville involvera dem, det var väldigt ovanligt på den tiden, berättar Vera.
Julen firade Vera och hennes familj tillsammans med de utvecklingsstörda barnen. De, liksom Vera och hennes syskon fick julklappar, men presenterna var inte i centrum på samma sätt som i dag, säger Vera. Många av hennes julminnen rör sig kring all den hemlagade julmaten. Lutfisken som skulle sköljas igenom i ån och som ett år "rymde" med strömmen men så småningom återfanns, väl genomvattnad. Köttkvarnen som Vera fick veva när det var dags att göra korv.
- Vi syskon gav presenter till varandra och till mamma, vi fick spara pengar och försöka arbeta ihop så mycket vi kunde. Jag glömmer aldrig de första pengarna jag tjänat, jag hade lärt mig knyta halmbockar som jag sålde på julmarknaden. När vi syskon fyllt femton fick vi jobba på kvällarna i mosters affär, vi fick fem kronor kvällen. Min lillebror kom på att man kunde ge tjänster i gåva också, som hjälp med städning och liknande.
På den tiden lade man ner mycket möda på själva paketen, säger Vera. Det fanns inte speciellt presentpapper eller julpapper, man använde brunt papper och snören, men det var viktigt att presenterna var vackert inslagna. Julklapparna lackades, och försågs alltid med rim.
Vera tänkte bli barnläkare, erfarenheterna under uppväxten gjorde att hon ville hjälpa barn med olika handikapp och sjukdomar. Men hon blev journalist i stället, var lärling hos den legendariska Barbro Alving, "Bang", och studerade senare journalistik i USA. Hon arbetade för bland andra tidningen Vi, och har skrivit en rad böcker. I "Frun på Hyddan - pionjär på egen hand" (Bokboden, 1991), som hon skrev efter sin mors död, berättar hon om moderns liv och arbete.
Vera gifte sig med prästen Arne Forsberg och blev själv mor till tre barn, ett dog som litet. Nu är Vera 85 år, änka och har två barn och fyra barnbarn, vuxna allihop förstås.
- I vår familj kom vi tidigt fram till att vi inte ska ge en massa saker som mottagarna ändå går och byter. Numera brukar jag ge en chokladask, till exempel, och tejpa fast en sedel vid den, eller också ett presentkort. Och så ger jag bort träd i Vi-skogen i Östafrika, jag har själv varit på plats och vet hur mycket det betyder för befolkningen. Själv får jag bra presenter av barn och barnbarn, som konsertbiljetter eller presentkort.
Visst är det så att barn i dag får lite väl mycket saker, menar Vera. Hon minns en jul när ett av hennes barnbarn fick så många presenter att hon grät.
- Man ska ju få önska, drömma och längta, få gå och undra vad man ska få. Det är ju det som är så roligt! Nu har en unge inte en leksaksbil, utan sjuttielva.
I dag betyder nog gåvorna inte lika mycket för barnen som förr. Man kunde älska en grej så mycket, sakerna följde en genom livet, säger Vera. Den älskade kalvskinnsväskan som ville tillbaka till henne hade hon kvar länge, men gav så småningom bort den till ett av barnbarnen.
- Hon blev glad då, men har nog knappast kvar den fortfarande, tror Vera. Hon tillhör ju de nya generationerna, slit- och slänggenerationerna.