Fysiskt våld, verbal elakhet eller iskall ironi. Aggressivitet kan se ut på många olika sätt. I forskning definierar man ofta aggressivitet som handlingar som syftar till att skada andra eller till att förstöra något.

Den aggressivitet som forskarna riktat in sig mest på är den "farligaste", den öppna, direkta och ofta fysiska aggressiviteten, som också kan vara förknippad med våldsbrottslighet. Även den kan se olika ut.

Fram till 1960-talet såg man aggressivitet som ett ganska entydigt beteende, men det fanns två huvud­teorier om bakgrunden. Den ena gick ut på att aggression är en mer eller mindre instinktiv, fientlig reaktion på frustration. Den andra såg aggression som ett inlärt beteende som används för att "vinna" något. Nu tror forskarna i stället att det kan handla om två olika huvudtyper av aggressivitet.

Hjärtat bultar, man blir röd i ansiktet, börjar kanske darra av vrede... Och så exploderar man. Så ser den impulsiva, hetsiga ilskan ofta ut. Den som lätt brusar upp brukar samtidigt bli fysiskt upprörd med hjärtklappning, svettningar och andra tecken på stress. Bakom aggressiviteten kan finnas svårigheter med att kontrollera sina impulser. En del personer med kort stubin har också svårt att tolka andras signaler, och uppfattar dem felaktigt som fientliga. I forskningen kallas det här för "reaktiv" aggressivitet, eller "varm" aggressivitet.

Den andra huvudtypen av aggressivitet kan betecknas som "kall". Där handlar det om en aggressivitet som är mer beräknande och målinriktad, och icke-impulsiv. Aggressiviteten används för att uppnå ett mål, till exempel för att få kontroll över and­ra. Den aggressiva personen blir inte lika fysiskt upprörd och rädd, utan har mer självkontroll. På forskarspråk talar man om "proaktiv" aggressivitet.

Det finns en del kopplingar mellan "kall" aggressivitet och det som kallas för psykopati. En del forskare tror att det i båda fallen handlar mycket om en brist på normal rädsla och ångest. Den som inte blir rädd i stressade, upprörda situationer, den som inte är rädd för bestraffning eller social utfrysning, kan lättare utveckla ett hänsynslöst aggressivt beteende, menar man.

Den "varma" aggressiviteten syns ofta tydligt. Den som blir impulsivt rasande tappar kontrollen, skriker, bråkar och slåss utan att tänka på konsekvenserna.

Den "kalla" aggressiviteten kan vara mer dold. Det kan till exempel vara svårare för vuxna att upptäcka sådan aggressivitet i en barngrupp. Barn som är impulsivt och reaktivt aggressiva blir ofta utstötta och mobbade av andra barn, visar forskningen. De ses som jobbiga av sina jämnåriga. Barn som är proaktivt aggressiva kan däremot ha hög status bland kamraterna och ses som ledare. De kanske inte är omtyckta, men kan väcka så kallad respekt, och kanske är andra rädda för dem.

Nu är det inte så enkelt som att vissa är "kallt" aggressiva, andra "varmt". Hos personer som är överdrivet aggressiva ser man ofta båda typerna av aggressivitet. Men den ena varianten kan dominera hos vissa personer, och det kan ha betydelse för hur man bäst ska kunna tackla problemen.

- Uppdelningen mellan reaktiv och proaktiv aggressivitet känns meningsfull, säger Niklas Långström, docent vid Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet. En intressant aspekt är till exempel att den kontrollerade aggressiviteten kan vara relativt vanlig vid partnervåld, något som kvinnorörelsen varit inne på i debatten.

Kunskaperna om de olika typerna av aggressivitet kan användas för att skräddarsy behandling på ett bättre sätt, säger Niklas Långström. Ilskekontrollträning och träning av sociala färdigheter är exempel på behandling som kan hjälpa vid impulsiv aggressivitet. Att minska problem med den "kalla" aggressiviteten anses svårare. Direkta, negativa konsekvenser av aggressiva handlingar och träning i empati kan vara användbara vägar, menar forskarna.

Pojkar och män står för den absolut största delen av öppen, fysisk aggressivitet och våldsbrottslighet, därför har forskningen koncentrerats på per­soner av manligt kön. Pojkar är generellt mer aggressiva än flickor, enligt forskningen. Skillnaden märks tidigt, redan före två års ålder.

Det finns olika teorier om orsaken. En handlar om det faktum att pojkar är mer utsatta för riskfaktorer för aggressivt beteende, som till exempel neurologiska avvikelser och hyperaktivitet med dålig impulskontroll. De ökade riskfaktorerna anses kunna förklara drygt hälften av könsskillnaderna.

En annan teori går ut på att pojkar och flickor behandlas olika från tidig ålder. Flickor får lära sig att vara omtänksamma och fördöms mer när de är aggressiva. Man har också pekat på att den tidigare, generella mognaden hos flickor kan främja social anpassning och leda till mindre aggressivitet.

Biologiska teorier utgår från att det tidigare under evolutionen varit mer funktionellt för män att vara aggressiva. En del menar att det manliga könshormonet testosteron spelar en viktig roll för skillnaden. Hos människan har vissa undersökningar visat ett samband mellan testo­steronnivåer och aggressivitet, andra inte. Hur viktigt testosteronet är när det gäller aggressivitet är ännu inte klarlagt.

Testosteronnivåerna tycks i sig kunna påverkas av sociala omständigheter. Djurförsök har visat att hormonet stiger hos manliga apor som uppnått en dominant ställning. Nyligen berättade BBC News om en ny amerikansk studie som visar att pappor hade signifikant lägre testosteronnivåer i saliv än andra män. Det kan vara naturens sätt att göra pappor mindre aggressiva, och mer ömsinta och omhändertagande, spekulerade en psykolog som intervjuades av BBC.

De olika teorierna om bakgrunden till könsskillnaderna utesluter förstås inte varandra, utan kan alla vara viktiga delförklaringar till varför män är mer aggressiva - eller i alla fall så mycket mer öppet aggressiva och våldsamma - än kvinnor.