Jobbet som utrikeskorrespondent innebär inte bara ett spännande liv utan också rika möjligheter att göra bort sig. I alla fall om man tror att man kan leva uttomlands på samma sätt som här hemma. Det gäller speciellt i Storbritannien där de sociala och moraliska reglerna är mer strikta än i Sverige.
Det största misstaget gjorde jag när jag mötte den brittiska drottningen Elizabeth för andra gången. Första mötet gick bra. Det var på ett kulturevenemang i Barbican Centre i London City. Kvällen till ära hade jag köpt en svart smoking som passade perfekt. Under evenemnaget kände jag att allt var "helt rätt" även om jag inte fick hälsa på drottningen utan bara se henne skrida förbi några meter framför mej.
Vid nästa möte blev det dock helt fel. Då var jag inbjuden till hennes Garden Party en solig sommareftermiddag i slottet Buckingham Palace. Jag tolkade det förstås som att det var dags för den svarta drottning-smokingen igen. Vid utsatt tid anlände jag till den stora slottsentrén mot "The Mall". Redan vid grindarna insåg jag att något var galet. Jag var helt felklädd i min svarta smoking. Rätt klädsel var "morning suit" (jackett), vilket tydligt stod på inbjudningskortet. Nu såg jag att alla andra herrar var klädda i grå knälång rock med rundade skört framtill och smalrandiga byxor. Pinsamt är en underdrift för hur jag upplevde etikettsbrottet. Jag började sakta dra mej mot utkanten av festen för att slippa alla undrande blickar om varför jag inte förstått "dress coden".
Räddningen kom när jag insåg att serveringspersonalen var klädd ungefär som jag. Under resten av sommarfesten stod jag parkerad vid en av tebryggarna och försökte se ut som om jag jobbade där. Sedan smet jag ut genom en köksdörr och lämnade slottet i en förhoppning att ingen känt igen mej.
Sedan dess vet jag att aldrig använda drottning-smokingen före klockan 18.00. Men denna kunskap har jag förstås inte haft någon nytta av i Sverige eftersom jag inte blivit inbjuden till något evenemang där det krävs smoking. Här hemma duger ju jeans eller möjligen mörk kostym till nästan allt.
Andra gången som det blev helt fel var när jag intervjuade den dåvarande brittiske ministern för Nordirland Patrick Mayhew. Jag hade fått 30 minuter på mej att ställa mina frågor och jag körde i gång direkt med några raka puckar - precis som vi gör här hemma i Sverige när vi intervjuar makthavare. Ministern svarade enstavigt och jag anade att han kände sig obekväm. Efteråt blev jag uppläxad av hans pressekreterare som upplyste mej om att i Storbritannien inleder man en konversation eller intervju med lite "small-talk" om väder och vind eller lite vad som helst. Inte för att någon bryr sig om att lyssna till den andres syn på väderutsikterna utan mer för att pejla stämningsläget. Först när båda parter känner att det är "rätt läge" så går man sakta över till sakfrågorna.
Småpratet ska förstås som ett strategiskt förspel och ett psykologiskt test av den man talar med. Är man främling eller till och med utlänning tar småpratet något längre tid eftersom engelsmannen vill pejla hur väl man förstår språket och dess nyanser. Småpratet är tänkt att avslöja vilken samhällsklass man kommer från, om man är dum eller intelligent, om man är aggressiv eller försiktig samt om man är motståndare eller sympatisör. Först när dessa omständigheter är klarlagda är engelsmannen beredd att tala om sakfrågor - om han eller hon nu tycker det är läge för detta. Om småpratet visar att något inte fungerar avstår de och fortsätter i stället med att prata om intetsägande saker till dess man skils åt.
Numera försöker jag tomprata mera och invänta rätt läge för viktigheterna. Men vad hjälper det här hemma i Sverige där småpratet betraktas som onödigt tjafs och att det är bättre att hålla tyst eller klippa till direkt med kärnfrågorna.
Helt fel blev det också i mina kontakter med det brittiska skatteverket "Inland Revenu". Till förmånerna som utlandskorrespondent för Dagens Nyheter fanns vid denna tid en förmån ett bostadsbidrag som innebar att man gratis kunde bo i tidningens tjänstebostad i Kensington. Detta var obegripligt för den engelska skattmasen. Helt utan framgång försökte jag hävda att jag var "tvungen" att bo där, att bostaden ibland även fungerade som kontor och för representation. Men icke. Det gick inte ens att nå skatteintendenten. Jag kontaktade då en brittisk revisor som skulle hjälpa mej att klara ut svårigheterna. Inga problem sade han och försökte få kontakt med det speciella skattekontor för utlänningar som de brittiska skattemyndigheterna placerat i Edinburg i Skottland.
Förhandlingarna drog ut på tiden. Skatteskulderna växte i samma takt som arvodena till revisorn. Ett slag trodde jag att de samarbetade om att krångla till tillvaron för mej och på var sitt håll och ta ordentligt betalt av den dumma utlänningen. Men förklaringen var en annan. Sanningen var att det bara var de svenska journalisterna som hade gratis bostad - däremot hade vi usla löner. Andra kolleger hade en bra lön så att de kunde betala sina utgifter med egna pengar.
Sedan dess vet jag att det inte finns några gratisluncher och heller inga gratisbostäder i Storbritannien och jag är alltmer misstänksam mot allt som kallas gratis även här hemma i Sverige.
Den svenska modellen av sunt leverne uppfattades också som helt fel under åren vi bodde i London. Hemma i Stockholm cyklade jag alltid till jobbet och som korrespondent var jag fast besluten att fortsätta denna sunda vana i London. Cykelvägen var de tätt trafikerade gatorna mellan Kensington High Street och redaktionen på Wardour Street i West End, strax intill Piccadilly Circus.
Till slut gav jag upp att försöka lära bilisterna i London att på svenskt vis lämna företräde för cyklister. Tappade all ork sedan en taxichaufför körde upp jämsides och menade att jag betedde mej livsfarligt. "Vi brukar kalla sådana som dej för potentiella organdonatorer. Alla era kroppsdelar går säkert att återanvända - utom möjligen hjärnan", sa han och försvann.
Det verkar hopplöst att få britterna att göra som vi gör i Sverige.