I gymnasiet klagade Jonas över en begynnande och svårförklarlig trötthet, men han lyckades ändå klara sin studentexamen som kursetta. Under första terminen på universitetet märkte föräldrarna på allvar att allt inte stod rätt till med deras son.
Jonas blev lättretlig, letade ständigt efter fel på sig själv, sov inte på nätterna och var allmänt orolig. Själv beskrev han det som om att han kände sig utbränd, som om det kokade i hans huvud. Till slut blev han sjukskriven och isolerade sig alltmer från omvärlden. Mamman Birgit Ljungberg berättar:
- Redan som barn spelade han och sjöng mycket. Kanske upplevde han kraven från lärare och andra som för stora. Både jag och min tidigare man har stora krav på oss själva, men vi har försökt undvika att överföra dem på vår son.
Jonas flyttade fram och tillbaka mellan föräldrarna, men mådde psykiskt sämre och sämre. I september år 2001 blev han tvångsintagen - enligt diagnosen hade han drabbats av en "reaktiv psykos".
Sedan dess har han blivit intagen för tvångsvård vid ytterligare sex tillfällen. Läkarna har skrivit ut starka mediciner, men de har haft en begränsad effekt.
Under åtta månader, mellan september 2002 och april 2003, bodde Jonas i ett eget rum i en kollektivlägenhet som Stockholms stad disponerar. En dag blev han knivhotad av en ung kvinna som flyttat in i lägenheten - och han tvingades flytta.
Föräldrarna - och han själv -ville att han skulle få en plats på ett behandlingshem, men Katarina Sofia stadsdelsnämnd ville inte ställa upp. Birgit och pappan skrev brev efter brev till ansvariga tjänstemän - men fick intetsägande svar eller inga svar alls. I stället för plats på behandlingshem erbjöds Jonas rum på ett hotellhem.
Men han vägrade att acceptera förslaget och bor kvar i pappans enrumslägenhet. Den enda vård han får är i princip en spruta med neuroleptika var fjortonde dag.
- Han disponerar det enda rummet medan jag sover på en soffa i köket. Jag smyger fram i mitt eget hem och väntar hela tiden på att han ska få ett utbrott, säger pappan.
Både han och Birgit vittnar om den hjälplöshet de känner efter att ha stångat sina huvuden mot den kommunala byråkratin.
- Jag har ont i lederna och svårt att gå. Trots sömntabletter sover jag bara ett par timmar varje natt. Förhållandet med min sambo har fått sina törnar och jag har ofta undrat hur länge han ska orka, säger Birgit.
Hon påpekar att även nära anhöriga till psykiskt sjuka far väldigt illa, särskilt om de upplever att ingen lyssnar på dem.
- Jag har kämpat för min sons rättigheter, men det har kostat på. Det tar så mycket tid att sätta sig in i alla lagar och regler. Jag tänker på hur det går för alla dem som inte har anhöriga eller vänner som kan föra deras talan.
Birgit visar vad det står i Jonas journal från förra året:
"14 mars: Patienten plågas av ständiga röster. De försvinner ej under samtal. Rösterna förtalar honom på olika sätt. Säger gråtande att han måste få stöd så fort han behöver det på avdelningen. Får ej lämnas ensam på rummet.
30 april: Patienten tvångsinjiceras. Fem vårdare trycker ned honom med våld i sängen så att knapparna far ur byxorna. Han tror att personalen vill döda honom.
4 juni: Trots att patienten ligger i bälte är han fortfarande motoriskt orolig och sliter i remmarna. Är verbalt aggressiv och spottar mot personalen. Skriker och gråter. Patienten har vanföreställningar om egen person, säger sig vara Guds son ... Han får tvångsvis flera injektioner."
- En person som mår så här dåligt måste ha hjälp. Det är omänskligt att låta honom lida, att inte försöka se till att han får ett så bra liv som möjligt. Det är obegripligt att ansvariga på kommunen inte förstår det, säger Birgit.
Hon minns eftermiddagen i julas när hennes sambo satt på sängkanten och skrev ett brev. Han försökte massera hennes kropp för att lindra den fysiska och själsliga smärtan. Han klarade inte längre av att se Birgit plågas av oro för sin son. Därför skrev han brevet till stadsdelsdirektören i Katatrina Sofia i Stockholm.
- En ung man och hans föräldrar höll på att duka under. Även jag påverkades av den absurda situationen. Efter att under tre år ha följt den här frågan var jag så beklämd över kommunens agerande, säger sambon i dag.
Katarina Sofia stadsdelsnämnd har längre vägrat att ställa upp för Birgit och hennes son. Men för två veckor sedan meddelande länsrätten att kommunen måste betala för en plats på ett behandlingshem.
- Jag hoppas att frågan inte förhalas ännu mer. Det känns som tortyr att vänta och vänta på besked. Min son behöver omedelbar hjälp - inte om tre år.
Birgit Ljungberg är en av många runt om i landet som vittnar om hur landsting och kommuner sviker psykiskt sjuka och deras anhöriga.
- Jag har känt mig så maktlös och ensam. I mina värsta stunder har jag tänkt att min son måste skada en annan människa innan han får hjälp.
I ett intyg skrev en läkare ifjol att Birgit och pappan önskar att deras son får komma till ett behandlingshem där musik spelar en viktig roll i vården. Just musik är Jonas stora intresse. Eftersom det "hittillsvarande boendet" inte fungerar rekommenderade läkaren en "sådan vistelse" under något års tid.
Enligt lagen ska landstinget ansvara för vården av psykiskt sjuka, kommunen för boendet och sysselsättningen. Men var går gränsen? När anses en person vara så sjuk att han eller hon behöver vård?
Nu kanske Jonas får plats på ett behandlingshem - men priset för hans föräldrar har blivit högt. I dag är pappan sjukskriven på halvtid på grund av hjärtproblem och den pressade situationen. Troligen blir han snart sjukpensionerad. Hans företagsläkare menar att han inte kan ha sin son boende hos sig eftersom det äventyrar hans hälsa allvarligt.
Margareta Olofsson är borgarråd i Stockholm med ansvar för sociala frågor. I ett brev till pappan skriver hon att "allt skötts mycket klantigt".