När barnen inte behöver dem längre, hamnar kvinnor ofta i en utvecklingskonflikt. De vill slippa anpassa sig till andras behov och i stället leva på sitt sätt. Det kan handla om att resa mer, vara ensam mer, eller bo kvar längre på sommarstället.
I höstens bokflod utmanar romanen "Fri att älska" konventionerna: Varför inte bli särbo i stället för att skiljas?
Författaren Astrid Hasselrot bor vid havet i Marstrand på västkusten, och känner att här vill hon leva på sitt eget sätt, efter två äktenskap och två vuxna barn.
- Jag är särbo numera och känner en stor frihet. Jag har slagits av att många kvinnor i min ålder tycker att jag lever i syndig lyx och antyder att de själva skulle vilja leva så. Många känner sig låsta i "vård av frisk man", säger författaren, som tidigare skrivit mycket om samlevnadsfrågor och varit redaktör för tidningen Ottar, då under namnet Titti Hasselrot.
- Jag blev nyfiken och ville undersöka om det är möjligt att bevara och rentav fördjupa ett lyckligt äktenskap, genom att inte ständigt nöta på varandra i vardagen, säger hon.
Arkeologen Sabine Sten är ett exempel på kvinnor som brutit upp utan att vilja skiljas. Hon bor på andra sidan Sverige, vid Österhavet, i ett omodernt hus på Fårö.
- I början hade jag stor vånda, berättar hon. Ska vi leva så här åtskilda? Men nu kan jag inte tänka mig att återvända till Stockholm.
Hennes man bor kvar i radhuset i Sollentuna och säger:
- Så här kan vi ju inte ha det i längden!
Det började med att Sabine skulle skriva färdigt sin doktorsavhandling för några år sedan. Hon flyttade till Fårö på hösten för att arbeta i lugn och ro, och trivdes så bra att hon sökte och fick en tjänst som universitetslektor på högskolan i Visby.
- Nånting hände! Jag som är så social och alltid haft många vänner och mycket umgänge, jag tyckte om ensamheten och kände att här hör jag hemma.
Sabine Sten har djupa rötter på Fårö. Hon är sjätte generationen på den gamla gården. Vintertid knackar hon is i kökshinken om morgnarna och går på det kalla utedasset, innan hon kör sju mil på snöiga och isiga vägar till jobbet.
Hennes man, som vill vara anonym, trivs med sitt arbete i Stockholm och familjens bekväma radhus i Sollentuna. Än så länge bor dottern, som är 22 år, hemma och pluggar. Sonen, som är 24 år, har flyttat till Åland.
För Sabines make är det viktigt med närheten till Stockholms skärgård där han seglar, alla filmer han kan se och kurser där han utvecklar sitt hobbymålande.
Sabine tycker att radhuset i Sollentuna inte "lever". Det är "fyrkantigt" och "plastigt". Farmors gamla stenhus andas däremot, det knäpper och suckar. Hon vill inte vara utan öns vita ljus under den varma årstiden, himlakupan, havets sorl, hedarnas ödslighet och lammens stilla bräkande.
- På hösten och vintern gnistrar stjärnhimlen som man aldrig ser i stan. Och när fullmånen lyser på snön blir det ljust som en försommarnatt. På vinterkvällarna knyter jag nät som jag sen använder när jag fiskar. Och innan isen går upp helt, drar jag på vadarbyxorna, stövlar ut genom iskrosset och fiskar lax och havsöring.
Det var på Fårö dansbana de träffades när hon var sjutton år. Han kom från Jönköping och gjorde lumpen i Fårösund. Sedan dess har familjen tillbringat alla somrar på ön. Båda barnen har haft tankar på att flytta till Gotland och säger: "Mamma, vad du än hittar på, gör dig aldrig av med Fårö!"
I början lusläste Sabine platsannonser och tyckte att även hennes man skulle flytta till Gotland.
- Men numera vet jag inte om det vore så bra, säger hon. Jag har skapat mina rutiner. Och på fritiden har jag fullt upp med långa vandringar i naturen, fisket, hembygdsföreningen och arbete för Fårös framtid, säger hon.
Men de har ett bra förhållande, ringer varje dag och ses nästan en gång i månaden, när Sabine har tjänsteärenden i Stockholm. Då släpper de allt annat, ägnar sig helt åt varandra och gör roliga saker, lastar cyklarna på bilen och far ut i skärgården till exempel.
Hennes man vill inte gärna diskutera sitt äktenskap offentligt, men säger:
- Vi är inne i en olöst situation, en process som ännu inte är mogen. Jag är inte sugen på att flytta till Fårö. Men jag tycker inte heller om det här sättet att leva isär!
Sabine kommenterar hans knappa svar så här:
- Vi har ältat alltihop så mycket. Man ska inte tjata ut det.
Hur har barnen reagerat?
- Eftersom de älskar Fårö, så förstår de mig.
Väninnorna i Stockholm har varit mest negativa.
- De har trott att det skulle bli skilsmässa, har jag fått höra av andra. Men det där är slut nu. De har sett hur bra jag mår.
Snart flyttar dottern hemifrån och Sabines man blir ensam. Är hon inte rädd för att han tröttnar på hennes idéer och träffar en kvinna som delar hans intressen?
- Det är klart att jag funderar. Men man ska inte ta ut något i förskott. Man vet inte vad som händer. Våra jobbsituationer kan ju förändras helt till exempel, säger Sabine Sten.
I romanen "Fri att älska" har huvudpersonerna Tora och Karl ett mycket bra äktenskap. Det är inte där problemet ligger. Men Karl älskar storstaden, medan Tora som har ett fritt yrke vill bo på skärgårdsön. Genom att inte nöta på varandra, men träffas ofta, kan de lättare hålla kärleken vid liv, menar hon.
Karl blir sårad och tror att hustrun vill skiljas. Snart är han otrogen med en arbetskamrat.
Dottern blir rasande på mamma, medan sonen förstår henne. Toras väninna säger:
"Tanken är väl inte orimlig, att börja bo lite mer isär på gamla dar? Man kan fortsätta leva nära varann i kärlek, eller i distanskärlek. Men inte nödvändigtvis som portvaktspar i barnens föräldrahem."
I dag är många kvinnor ekonomiskt och socialt oberoende av sina män, och har ett friare spelrum för egna intressen. Därför är det här ett intressant tidsfenomen, anser Barbro Lennéer-Axelsson, som både är familjeterapeut och universitetslektor i psykologi i Göteborg.
- Men samtidigt som kvinnan vill känna större frihet, har många äldre män nått en mognadsnivå där de kan erkänna sitt behov av hustrun och hemmet.
- De har ofta inte samma sociala nätverk som hustrun. Blir en man tilltufsad i arbetslivet är det viktigt för honom att ha familjen att ty sig till.
- Tycker han att hustrun är borta för mycket, då tröstar sig mannen ofta med en annan kvinna. Och det är synd, för då prövar paret sig inte fram till det som kan förena dem igen. Ingen vet egentligen hur det slutar.
- Man kan tro att det är en klassfråga, ett lyxproblem, tillägger hon. Hur många har ett fritt yrke och en sommarstuga? Men jag vet ett fall där kvinnan vill flytta till en liten etta, berättar Barbro Lennéer-Axelsson.
Romanen "Fri att älska" slutar lyckligt. Paret har en så stark och stabil relation med både lust och längtan att den till sist håller.
Författaren Astrid Hasselrot säger:
- Det blir inte rosenrött. Men Karl börjar respektera Toras vilja. Jag tror att det går att hitta varandra igen och komma igenom omställningen.