Hur känns det att komma hem efter att ha arbetat i flera år utomlands? Vad slås man av när man fått sitt hemland på lite di-
stans och sedan återvänder? Den frågan ställde Insidan till sju av DN:s nuvarande och tidigare korrespondenter under sommaren.
Idén till artikelserien fick jag efter ett samtal med Lotta Schüllerqvist, som nyligen kommit hem från Jerusalem efter fyra år som DN:s utsända i Mellanöstern. Hon berättade att återvändandet till Stockholm kändes som att försvinna, att bli osynlig som människa.
- Regeln, framför allt i tunnelbanan, verkar vara att undvika ögonkontakt till varje pris, att låtsas som att andra människor inte finns. Åtminstone inte om de är obekanta, menade Lotta.
Det där kände jag igen. Jag hade hört mina vänner tala om det många gånger. Kanske beror det på att Stockholm befolkas av inflyttade småstadsmänniskor som, liksom jag själv en gång, tycker att det är befriande med storstadens anonymitet, där man kan få stirra ner i sin tidning i fred utan att behöva prata med bänkgrannen på bussen.
Men när anonymiteten slår över i ointresse är den inte riktigt lika attraktiv längre.
Om en synligt gravid kvinna stiger in i en överfull tunnelbanevagn i New York så reser sig omedelbart tio personer och erbjuder sin plats (jag vet av egen erfarenhet). På en fullsatt Stockholmsbuss däremot, händer det ganska sällan. Då gäller det snarare att hålla hårt i stången, om det finns någon ledig.
När en person råkar stöta till en annan på en överfull Londontrottoar så säger han eller hon "Sorry!" - och ser ut att mena det. När vi stockholmare säger "Ursäkta!" så betyder det i stället oftast "Flytta på dig, jag ska fram!"
Ser man det ur det perspektivet så verkar New York och London vara trevligare städer att trängas i. Sedan finns det självklart andra saker som är bättre här än där.